Bara i Hemstaden med omnejd

* Kan folk fortfarande hyllas eller förkastas för händelser som inträffat när de gick i lågstadiet.

* Träffar man ständigt på grannen på vars marker vi fick rida när vi var små. Han som ser ut ett dansbandselände vid namn Sjögren. Han frågar om jag fortfarande rider flera gånger i veckan. För det är ju så trevligt med ridsport. Kul att många tjejer tränar. Gott så. Men meningen om vilken bra träning det är för baken kunde han gott ha utelämnat. Taktiskt nog håller jag inne med hur patetisk syrran och jag tycker han är. Kan ju tänkas att man plockar hem en häst någon sommar och kan behöva välvilliga grannar med bra ridmarker.

* Är tre ordinarie expediter för lite för att bemanna en kassa. Ingen av dem har koll på hur kassan fungerar. Trycker på fel knappar. Mellandagsreakön växer. Eftersom det är i Hemstaden är folk dock mer hjälpsamma än aggressiva. Kunderna kommer med "goda" råd. "Tryck ctrl+alt+delete" "Nej, prova release" "Nä, ryck ur sladden vettja, det brukar jag göra..." Storasyster och jag har svårt att hålla oss för skratt när vi får veta att affären minsann har en ny modern kassaapparat. Det är folks kreditkort det är fel på. Jo, jo. Vi betalar med jämna pengar för att inte orsaka ytterligare förvirring.

* Gör man paus för att uppsöka det enda Hemstadsfik som sägs kunna uppbringa en hyfsad latte. Vänta här, säger gulliga blonda cafétjejen och går iväg till kaffemaskinen. (Eh, jag har inte fått en latte på länge, tror du jag tänker försvinna?) En stund senare kommer hon ut och är uppriven för att skummet inte blivit tillräckligt skummigt eller nåt. Jag försäkrar henne att det inte gör något.(Vem bryr sig. Ro hit.) Folk i servicebranscher i Hemstaden finns i två kategorier. Antingen tröga puckon eller synnerligen hjälpsamma och gulliga. De otaliga mellanvarianter man möter i Storstaden lyser med sin frånvaro.

* Kan en man en tidig morgon peka i riktning emot sin i hans tycke Ville Vessla lika granne och ilsket muttra. "Titta bara, där ligger han och sover på sitt onda lilla Vessleöra. Den där. Och vilka historier han drar sen..hmpf."

* Möjligen midnattsmässa sa jag. Inte julotta. Det blev julotta. Inte ens i Hemstaden utan i en byhåla utanför. Perverst tidigt uppvaknande. Mor var taktisk. Skickade in den alltid lika morgonpigga Grå Katten med orden "gå nu in och väck dem..." väl medveten om att han är för söt för att bli arg på. Dessutom måste man duscha. Och sminka sig som fan för att vara redo för det egentliga syftet¤ att träffa avlägsna släktingar och gamla klasskompisar man inte sett till på år och dag.

Tre klasskompisar och en släkting senare sitter jag i kyrkan och mimar med uttråkad min till några gamla psalmer med omöjliga melodier när någon möter min blick. Hon nickar, jag hejjar tillbaks. Så är det ofta. Folk känner igen mig. Jag tycker det är något vagt bekant med dem. En lång stund senare kommer jag på var vi senast sågs. En lokal hopptävling för en massa år sedan. Min häst och hennes som inte tålde varandra. Vilket enligt min möjligen partiska bedömning berodde på att hennes häst var en riktig surkärring som muckade med alla och stod och gjorde fula miner så mitt söta sto till sist tappade humöret med.

Naturligtvis blev vi placerade, jag kom tvåa, hon trea och skulle försöka stå brevid varandra på prisutdelningen utan att någon träffades av en järnskodd hov. Det såg lite kul ut på foto. Min häst och den häst som vann står nära, sedan är det ett ordentligt säkerhetsavstånd till hennes sto som står och surar för sig själv.


¤ Okej jag ska inte bara gnälla. Prästen läste riktiga julevangeliet också. Den gamla versionen. Inte den nya översättningen gjord av en dyslektisk högstadieklass med begränsat ordförråd.