Dagens Bortskänkes

Jo, han hade varit där..

Enligt Z. Och enligt honom själv. Han hörde av sig sen. Lika optimistisk som vanligt. Tyckte det var synd att jag inte kunde igår*. Men han förstod att jag hade mycket. Sen kommer slutklämmen:

"-Vi kunde väl prova igen, en annan gång? Å säg gärna en vecka som passar bättre än andra, så kan jag styra lite..."

Suck. Det är bara omvänd psykologi som återstår nu va? Erbjuda mig att genast flytta in och föda hans barn och skaffa villa, volvo och vovve. Säga att att jag jag vill ha en ring på fingret. Stadga mig och börja leva familjeliv. Sådär så han får panik och lämnar rivspår i parketten i flykten.

För hur kan jag annars uttrycka "-Men ge upp för i h-lvete", på ett snällt sätt. Fast utan att han tar det som en "utmaning"?

* Påstod aldrig att jag skulle ändra mig angående igår.

Lejonets horoskop

"Ovanlig tur. Spännande Jupiter ger dig en nyfikenhet och lust att lära dig något nytt. Och du tycker att det är kul, annorlunda och utvecklande.

Singel? Du attraheras av det udda, kanske en exotisk charmör* från fjärran land.

Cosmiskt tips: Utnyttja Jupiters energier genom att söka din drömutbildning eller jobb**."
Ur Cosmos februari horoskop.

* Exotisk charmör? Wtf? Får hemska visioner av italienska strandraggare av det uttrycket. Såna med uppknäppt skjorta, smäckigt halsband och fake Rolex.

** Låter ju lovande inför den närmaste framtiden.

Dessutom

Har Lejonkillen hört av sig. Kommer till stan ett par dagar. Vore kul att ta en fika? Sagt att jag ska fundera på det. Måste nog fasen kolla mitt horoskop den här veckan.

Den här veckan..

Springer på honom på jobblunchen."..det vore väldigt trevligt", säger han när han försöker bjuda mig på middag. Inte första gången han frågar. Jag tackar nej. Så finkänsligt jag kan. Då försöker han bjuda ut mig på en drink. In a date kind of way. Känner att vi inte riktigt är på samma våglängd där. Så jag drar den där om hur jag känner att jag måste fokusera på jobbet och nya arbetsuppgifter och inte tid för så mycket privatliv just nu, väldigt upptagen och yada yada yada.*

Han säger att han förstår. Senare får jag ett mejl där han skriver att han kommer att vara där** ändå på utsatt tid. "Ifall jag nu skulle ångra mig."
Underbara elaka kollega Z är invigd i det hela. Sworn to secrecy. Och nu har hon bönat och bett hela eftermiddagen om att jag ska ge henne tid och plats. Så hon kan få nöjet att diskret åka förbi och se honom stå där och trampa.


* Vilket vi alla vet betyder ungefär, "om jorden skulle gå under i morgon och jag var tokdesperat och inga andra söta pojkar var lediga då, möjligtvis skulle jag kunna gå ut med dig. Inte förr."
** Han hann föreslå tid och plats innan jag lyckades tacka nej.

I söndags

Man vaknar. Kanske inte som den mest rosenkindade klarögda varianten av sig själv. Blek. Trött. Penntrollshårrufs. Man suckar. Typisk stanna-hemma och städa och lalla runt i grå träningskläder dag. Inte de vanliga sportvarianterna jag har när jag tränar seriöst. De för hemmabruk. Med Hello Kitty på. I behov av frisk luft. Även om el-ljusspåret är halv isgata ska man fasen dit. Känns som en genomförlig plan. Att sminka sig och fixa till sig innan känns dock som oöverstigligt. Bestämmer att jag är avslappad. Trygg i mig själv.


Inte såpass mycket nojjig Storstadsbrud att jag måste sminka mig för att våga mig ut i el-ljusspåret. Dessutom hade ju enda hyfsat snygge manspersonen trapphuset just flyttat ut häromdagen påminde jag mig själv. Mest skumögda pensionärer kvar jag riskar att möta, tänkte jag uppmuntrande. Såna som tycker man är en toppentjej om man ler snällt och håller upp dörren hissdörren när de kommer.

Sätter upp håret i en tofs, drar på mig en gammal överdragsjacka och hasar ut. Bara för att mötas av ny granne. Och hans 5 hunkiga polare i inflyttningstagen. Som tittade nyfiket och hejjade glatt*. Som jag var tvungen att både hälsa på och åla mig förbi på riktigt nära håll innan jag skamset kunde slinka ut. I lysrörsbelysning. Jag nästan dog av skam.

* Förmodligen brast de genast ut i "såg ni, den där tjejen såg ut som ett penntroll i håret. Värsta rufset.." så fort jag hade hunnit ut genom dörren.

Dilemma

I lördags. Strax utanför stan hemma hos tjejkompis. Jag, hennes relativt nya pojkvän,hans killkompis och en tjej till. Var väl tänkt att vi skulle fortsätta ut. Tjejkompisen vi är hos får dock migränkänning och vill bara gå och lägga sig lagom till utgång. Insisterar på att vi andra ska fortsätta. Känns lite som en udda konstellation. Men den andra tjejen har just blivit singel och tittar bedjande på mig. Killarna tycker det är en bra idé. Slutar med att vi fyra tar bussen in.

Tar en drink och pratar artigt med pojkvännens kompis. En typisk Ken kille*. Om hans nya badrumskakel till lägenheten nära Karlaplan och hans nyförverkligade dröm om att ta MC-kort samtidigt som jag utbyter "kanske dags att vi delar på oss snart"-blickar med den andra tjejen. För vidare skulle vi. Dansa.

Kompis pojkvän är en helt annan typ än sin killkompis. Skulle inte valt honom själv men kan se vad min kompis ser hos honom. Han är lätt att prata med. Trevlig. Berest. Den där typen av kille som utstrålar, jag må ha en prydlig utsida, men jag är fan inte tam för det. Får inte riktigt ihop honom men antar att han bara vill lära känna sin tjejs kompisar. Vi går vidare till samma ställe. Han dyker flera gånger upp vid min sida under kvällen. Vill prata. Skojar. Drar iväg mig på dansgolvet. Tycker nog att jag är lite stel jämfört med förra gången vi var ute. Då hans tjej var med och vi stutsade runt på samma dansgolv ett helt gäng. Men jag tar det säkra före det osäkra. Vill inte riskera att missuppfattas som något annat än bara allmänt trevlig.


Vi delar på oss under kvällen, jag och tjejkompis går in på ett annat ställe men vi springer ändå på varandra strax innan när det är dags för hemgång. Känns nästan skönt att få sällskap i vimlet. Jag och pojkvännen ska åt samma håll. Fast han bor mycket längre från stan. Jag hade någon sorts vag idé om taxi. Men på något sätt lyckas han övertala mig om att det är en fin-fin idé att ta nattbussen vi ändå går förbi. Jag protesterar. Han kör hela "jamen jag är faktiskt en stor stark kille på 1.80, jag kan beskydda dig, och vad skulle kunna hända"-stuket. Jag vacklar. Manligt grabbigt ego. Har man ju lärt sig att vara aktsam med. Ger med mig efter lite övertalning. Artigt låter han mig sitta vid fönstret. Bafatt.

Det är lugnt när vi går på bussen. Trötta nattsuddare på väg hem. Jag med trött.Han är pigg. Vill prata. Tacksam för sällskapet men önskar lite att jag satt med egen pojkvän istället för någon annans brevid mig. En med en axel att luta huvudet emot och sova lite lätt.

Hållplatsen efter dundrar det på ungefär hundra tonårskillar som alla verkar komma ifrån samma fest. Det puffas och knuffas och är lite allmänt småstökigt. Jag spetsar öronen. Verkar inte vara någon fara. Låter mest. Är väl mest att de är så himla många. Fyller upp alla ståplatser på bussen och verkar vara samma gäng. Uppfattar några ord spanska i svenskan. Bra. Då har jag åtminstone en liten chans att förstå med om det blir bråk.

Ber en tyst bön att de inte ska av vid samma hållplats som mig bara när jag känner det. Rädsla. Killen brevid mig är rädd. En hädisk tanke stutsar in i min hjärna; (och vafan är du så jävla rädd för? Det värsta som lär hända dig är väl att bli av med plånboken och kanske få stryk.) Han ser sig oroligt omkring. Håller masken så gott han kan. Kliver av vid samma hållplats som mig. Försöker få det att låta som om det är mest för min skull och inte för att slippa riskera bussbyte vid samma knutpunkt som gänget.

På väg hemåt från busshållplatsen överlägger jag med mig själv. Det är sent. Eller väldigt tidigt om man vill se det så. Småtimmarna. Lite råkallt i för tunn krogklädsel. Inte många timmar innan morgontågen hem till honom börjar gå. Jag har en bäddsoffa. Hade han varit en tjej hade jag erbjudit den direkt. Likaså om det hade varit någon kille jag kände väl. Men nu känns det som en lite halvskum situation.

Att få med sig någon annans pojkvän ända hem till dörren är väl inget man direkt ber om. Å ena sidan verkar han rätt vettig. Är jag säker på. Nästan. Kommer få lägga ut en förmögenhet på taxi ut till sin förort. Å andra sidan är han inget fattighjon. Kunde sovit över hos sin polare i närheten av utestället om han hade velat. Dilemma.

När vi nästan är framme vid min port passerar vi faktiskt en taxi. Under över alla under. Han ser frågande på mig, klarar du dig själv sista biten? Jag vinkar iväg honom. Lättad.



*Ken som i Barbies pojkvän då. Utseendemässigt och personlighetsmässigt. Inte ful, inte på något sätt otrevlig. Bara, för att använda mig av ett uttryck från Hemstaden: "så tråkig att klockorna stannar."
** Hatar att åka buss på natten. Händer det något så kommer man ingenstans.

I helgen

Jodå. Helgrapport kommer. Om helgens dilemma.

Den berömda väggen

Vi lunchar ihop lite snabbt när han säger det. Att han tror att han är på väg att gå in i väggen. Igen. Och jag blir iskall. Har väl misstänkt det. Sett tecknen. Ambitiös. Duktig. Höga krav på sig själv. Alltid nåbar, nästan aldrig riktigt ledig. Kollar sin toppplacering i statistiken 3 extra gånger. Kör på i 180 och trotsar alla varningar tills det bara inte går längre. Jag ryser och känner igen. Värst är nästan när det är någon annan. När man står brevid maktlös. Som med exet. Och har det hänt en gång är det lättare att halka dit igen. Slå upp såret. Om man inte tar varningstecknen på allvar.

Och den cyniska delen av mig själv undrar vad sjutton vi har åstakommit, vi som kallar oss ett civiliserat samhälle. När vi inte ens kan konstruera ett arbetsliv som kan fånga upp sånt här. Hindra människor ifrån att arbeta ihjäl sig. Att klappa ihop. Bli sjuka. Behöva proffessionell hjälp för att klara av livet. Dags att fler chefer säger ifrån och sätter stopp. Håller koll på sina högpresterare. Bromsar dem vid behov. Inte bara lassar på dem arbete in absurbdum tills de går omkull. Helst nu. För det här börjar likna en epedemi snart.

Men det är fredag!

Januaritid. Försakelsetid. Löftestid. Ingen alkohol sen nyår. Inget..nåja nästan inget socker. Inga pengar. Inget kul. Men nu är det helg. Löningshelg. Den första riktiga på nya året. Livet återvänder så sakteliga.

Dagens medelåldersnaivitet

Snäll äldre kollega som snart kommer att vara ex-kollega.

"-Men du. Du får väl se till att skaffa hotmail hemma så vi kan hålla lite kontakt sen när vi jobbar på olika ställen. Kanske luncha nån gång..."

Gamlingar. Ibland är de nästan lite rörande.

Appropå det där med läkare

Visst finns det de som är nästan helt normala trots en onormalt lång teoretisk utbildning. Sen finns det de där andra..¤

Jag var väl en 18 år. Jag hade landat lite ofördelaktigt på rygg. Lite blåslagen. Ont i ryggen. Åkte väl in till vårdcentralen för omplåstring. Kolla om saker var hela. Han var väl en 45 år. Mustach*. Klämde och kände på ryggen. Konstaterade svullen. Konstaterade svanskota nog rätt trasig**. Förmodligen av. Hävdade att sånt inte var så farligt för "er tjejer". Var ju sånt vi fick mer eller mindre fick räkna med. När jag frågade vad han menade, kläckte han överlägset ur sig:
"-Du har inte fött barn va?***"

Det hade jag ju förvisso inte. Inte blev jag speciellt sugen på att någonsin göra det heller sedan han kläckt ur sig nån käck historia om barnafödslar där det verkade vara standardprocedur att barnmorskan var tvungen att "sticka in handen och bryta av svanskotan." Naiv som jag var protesterade jag och frågade om inte det gjorde väldigt ont. Fick det triumferande svaret, spela roll, vad tror du det gör att föda barn då? Hö hö. Gubbfan.


¤ Jo vi ska lämna ämnet läkare sen. Innan vi får mardrömmar.
* Ytterligare ett bevis på att folk med mustasch är onda. Och ondast av alla är läkare med dylik.
** Ordnade upp sig sen. Lite jobbigt att ridträna pigg häst precis efter bara.
*** Hade knappast han heller.

Dagens mejldikt

A WOMAN'S POEM:

"Before I lay me down to sleep, I pray for a man, who's not a
creep,

One who's handsome, smart and strong. One who loves to listen
long,

One who thinks before he speaks, One who'll call, not wait for
weeks.

I pray he's gainfully employed, When I spend his cash, won't be
annoyed.

Pulls out my chair and opens my door. Massages my back and begs to do
more.

Oh! Send me a man who'll make love to my mind, knows what to answer to
'how big is my behind?'

I pray that this man will love me to no end, and always be my very
best friend."



A MAN'S POEM:

"I pray for a deaf-mute gymnast nymphomaniac with
great boobs who owns a bar on a golf course,


and loves to send me fishing and drinking.


This doesn't rhyme and I don't give a shit"

All for a little black dot

Gå och kolla, sa hon som är sjuksköterska. Jag bevakade den noga. Den såg okej ut tyckte jag. I betydelsen inte ful då, fåfäng som jag är. Så länge den såg okej ut fick den leva tyckte jag. Gå och kolla upprepade hon.

Muttrandes för mig själv om hur onödigt det kändes att gå till doktorn bara för en liten ynka fläck lommade jag iväg. Min vanliga husläkare hade dåligt med tidern så det blev en kvinnlig läkare. Som glatt känner igen mig ifrån ett annat sammanhang. En intressant person. Högintelligent med rastlöst intellekt. Men mer den morbida typen av naturvetare än den mest förtroendeingivande av läkare. En sån som tänker högt.

Skulle kunna tänka mig att hon var den där tjejen med glasögonen som tyckte dissektionsmomenten där alla andra höll på att spy var en riktig höjdare. Hon som man gärna kunde fråga om saker inför proven men som kanske inte hade så många vänner.

Just idag har hon dessutom ena tassen i bandage. Hon tittar på den lilla fläcken. Tar upp en bok med en massa bilder på skojiga hudförändringar. Pekar. Säger att det inte säkert behöver vara något malignt. Men att hon vill skicka på provtagning iaf. Nejdå, hon kan visst ta bort den trots att hon gjort illa handen. Eller fast, kanske inte hela helst. Blir ju lite bökigt med hennes hand. Men ett prov kan hon ta. Annars måste jag bokas om till någon annan en annan dag. Jag tvekar. Säger att det är okej. Tänker, skär du som ändå har kniven framme, som man säger i Hemstaden.

Operationsrummet är ledigt på en gång betonar hon när hon ser min tveksamma min. Vid det laget har jag redan ångrat att jag inte tog omaket att vänta in min husläkare. Som jobbat i hundra år och brukar kunna se saker direkt. Utan att skära i en. Eller så borde jag väntat och gått och tagit bort eländet med laser direkt som jag kommer göra ändå om det blir fult. Kommer säkert få värsta ärret om hon ska börja fibbla med en skadad hand. Men vafan. Orka hålla på och ta ledigt från jobbet en gång till. Lika bra att få det gjort. Jag stålsätter mig.

Handskar kan hon inte ha pga handskadan. Får bli så sterilt som det går, menar hon och spritar pliktskyldigast av händerna. Känns inte helt hundra. Jag är en big fan av att folk som ska skära i en med vassa föremål ska ha handskar. I allafall om de jobbar inom den numera rätt multiresistenta sjukvården. Det här kan göra lite ont, inskjuter hon glatt. Men du får ju bedövning såklart, lägger hon till efter en konstpaus.

Med en annan läkare hade jag frågat om det var nödvändigt med bedövning för en sån liten grej. Men med henne känns det säkrare att vara lite lätt avtrubbad. Hon pekar på sprutan sjuksystern håller på att göra i ordning. Slänger ur sig ett "du tål väl lite adrenalin?" Först undrar jag vad hon menar. Sen ser jag för ett ögonblick framför mig, den där scenen ur Pulp Fiction. Den där de sätter en adrenalinspruta genom bröstkorgen på en tjej som håller på att dö i en överdos. Skjuter undan funderingarna på vad samma sak skulle göra med ett friskt hjärta. Samtidigt som jag håller ett misstroget vakande öga när sjuksystern med två friska händer sätter sprutan. Så att hon inte ser ut att ta sats och sätta den på fel ställe. Typ genom bröstbenet.

Läkaren viftar med kniven framför nosen på mig. Betonar att det bara är en liten kniv. Tänker att den hursomhelst ser jävligt vass ut. Att hon borde väntat ett par sekunder för att låta bedövningen verka så hade det inte gjort ont ändå när hon skar, men håller tyst.

Förstår att det här är höjdpunkten på hennes dag. Själva belöningen efter ungefär sju svåra år och åtta bedrövelser på läkarlinjen. Hobbysadism. Vifta med knivar. Beordra saxar. Se folk blekna. Snabbt går det iaf.

Reser mig upp. Ni hör av er om det är något? säger jag och försöker låta så nonchalant jag kan. Är säkert ingenting ändå. Slöseri med tid i onödan bara. Det är iallafall min hypotes tills dess motsatsen bevisats.

Mr President

Jag och kollega Z i fikarummet diskuterar Obama:

"-Ska bli intressant att se vad han kan göra."
"-Ja, verkligen. No more cowboy from Texas i vita huset."

Mellanchefen:

"-Har ni hört att vita huset har brunnit ner?"

Vi:"-Eh?!?"

"-Jo. Kvar finns bara en svart barack..hö hö hö"

Suck.

Funderingar

Jo, jag gjorde det tillslut. Frågade H om råd. För det är just sånt han är bra på. För att jag behövde en kallt logisk alfamale till att analysera läget. Och det vore ju slöseri att inte utnyttja de kontakter jag har, den erfarenhet han har i just det här. Eller också är jag bara ett osjälvständigt våp som utnyttjar möjligheten att ta hjälp av en man så fort det börjar bli hett om öronen. Fan. Hade dessutom nästan hoppats att H skulle vara mer kritisk. Avråda. Men han är uppmuntrande. Peppande.

Säger vafan, klart du ska ta chansen. Anta utmaningen. Och skulle jag få problem måste jag lova att komma till honom. Jag suckar. Uppskattar honom. Men får den där känslan av att han vill rädda mig. Fortfarande. Men förr eller senare kommer jag att bli ihop med någon annan. På allvar. Och då kommer vi inte kunna ha samma kontakt som nu. Inte på samma sätt.

Fredagshumor: "Den levande rustningen"

Grunnande

Dilemmatid. Funderingstid. Introverta lite. Pros- and cons. Slita sig. Fokusera på här och nu. Träffa trevlig kvinnlig kund. Vanligen superseriös. Som plötsligt, lite vid sidan om, slänger ur sig frasen "du, jag har en plan.." Och vi tänker båda på Sickan. Samtidigt. Måste vara att det är fredag. Men känns nästan som om det är det jag ska försöka hinna med i helgen. Slå i huvudet hårt. Och skaffa mig en plan.

Dagens citat

Ett extra hedersomnämnande till Kim här i bloggbyn för dagens bästa, appropå män..

"-De kan vara jädrans jobbiga men när de är bra är de väldigt bra."

Dagens Bloggutmärkelse

Tack Vindvirvel-Åsa!
Själv har såklart funderat på vilka jag skulle vilja ge vidare utmärkelsen till och kommit fram till att jag inte kan välja ut bara några. För alla på min länklista har något speciellt, något jag har fastnat för. Åtminstone alla som fortfarande skriver aktivt. Ni gör det bra och det är fritt fram att plocka utmärkelsen!

"Kaffe ökar risken för hallucinationer"

Tänk det här har jag misstänkt länge. Hälften av all skit man tvingas åse i vardagen är alltså bara spöken. Bieffekter av den där åttonde koppen. Inget man behöver ta på allvar...

Tjugondedag Knut-då dansas julen ut..

Eller dansa och dansa, iallafall ska man enligt traditionen ha julgransplundring då. När jag var liten gick det av stapeln hos kompis moster. Nuförtiden har jag varken moster eller barn. Det mest barnsliga jag känner är väl Killkusinen. Som kom över och åt upp resten av julkakorna och drack upp all mjölk i kylskåpet och sa sig vara mycket nöjd med arrangemanget. Speciellt den delen att jag själv inte käkar socker såhär efter jul...

Thai

Matvaruaffär. Står någon mellan mig och frukten. Nån som är ännu kortare än mig, tätt åtföljd av en argsint blond man av svensk normalstorlek. Han ungefär 55, skitiga hantverkarkläder, rufsigt hår, skäggstubb, gubbmage och en allmänt bakis uppsyn. Hon kanske 20-25 år yngre, thailändskt utseende och inte hälften av hans matchvikt. Han muttrar dovt och sammanbitet, hela tiden ett steg efter henne. Hon plockar nervöst med några exotiska frukter. Han muttrar argt igen.

Hennes svar ungefär det samma hela tiden. "-I'm sorry, I'm sorry. Please..." Jag får den där känslan. Känner hur nackhåren reser sig. Ryser. Försöker hindra mina automatiska tankar. Kanske är det inte så illa som det ser ut. Kanske har han bara en dålig dag. Kanske är det fråga om äkta kärlek mer än kontrollbehov. Åtminstone nån jävla gång.

Hån

Januaritristess. Business as usual igen. Bita ihop. Trava igenom det bruna slasket som ska föreställa Storstadens vintersubstitut. Ångest är min arvdel -årstid. Försöka tänka positivt. Tänka kunde vara värre. Nästan lyckas övertyga sig själv om att det inte är speciellt synd om mig. Att alla jag känner genomgår samma elände. Och så får man följande sms:

"Hej, hur är läget med dig? .... (hennes kille) och jag är på ...(Kanarieö) och lapar sol, äter och dricker gott. Passar på att ha lite "vuxentid" och koppla av på tumanhand.........."

Och nu tycker jag vi alla enas om att Kanarieöarna är hemskt ute. White trashigt rentav. Att det bara är veklingar som flyr landet när det är mening att man ska bita ihop och knoga på i sann Luthersk anda. Bittert.

Nyårsafton 2008

Jodå det blev ett sånt i år med. I Kuststaden. Först hem till henne som fyllt jämt i mellandagarna. Vitt vin och jordnötter. Springa på henne jag hade så kul med på nyår härom året. Som hälsade mig med frasen "amen,fyfan va snygg du är..." På nåt sätt lyckades vi sedan komma till ett läge där det kändes fullt naturligt att jämföra magmuskler. Handgripligen. Innan vi dystert konstaterade att vi skulle dansa på helt olika fester på nyårskvällen. Jag ute i en stuga nära kusten. Med ett begränsat antal människor, lätt övervikt på killar. Chanstagning.


Oxfilé och potatisgratäng. Tungtrött vin*. Gott. Mäktigt. Konstatera att det var jäkligt länge sen någon av oss hade någon koll på när Grevinnan och Betjänten gick. Hålla ett öga på klockan under kvällen. Bylta på oss**. Ge oss av i samlad tropp strax före tolvslaget. Becksvart ute. Dela på ficklampor. Ta stigen ner till båthuset. Tända levande ljus och hälla upp champagne. Samtidigt försöka svara på alla nyårshälsningar som rasar in i mobilen i mobilen. Skåla. Beundra fyrverkerierna på andra sidan viken. Försöka överträffa dem själva. Helst utan att någon glad går igenom isen i mörkret.

Lova sig själv stora förändringar inför det nya året. Traska tillbaks. Bli ofrivilligt indragen i drama. Hon som har problem andra kvinnor. Hon som är kort blond och mullig. Mest hatar hon nåns ex som är en lång mörk skönhet. Mig trodde jag inte hon hatade lika mycket nu när jag inte är lika supersmal längre. Även om jag nog skulle behöva gå upp en 10-15 kilo och ha en annan bakgrund för att hon skulle gilla mig på allvar. Släpandes runt på ett mindervärdeskomplex som heter duga. Har varit artig och diplomatisk mot henne. Även om jag börjar bli lite trött på folk som tar ut sina egen dåliga självbild genom att störa sig på andra. Kanske borde jag ha dämpat mig lite. Observerat varningstecknen. Hållit käft när samtalet kom in på Paragliding (skärmflygning) efter båt.


Inte glatt berättat att jag gjort just det utomlands. Blev väl en grej för mycket att svälja för henne. Började året med ett jävla drama. Argast av alla är jag på mig själv. För att jag inte bet ifrån bättre. För att hon lyckades få in en verbal fullträff där det verkligen gjorde ont och jag för ovanlighetens skull inte kunde bita ifrån som jag borde. Inte utan att börja gråta och ställa till med en scen. Verkligen väl valt tillfälle.

I en jävla stuga ute i ingenstans. På nyårsnatten. Tacksomfan för det bitch. Nä, jag ställde inte till med en scen***. En av killarna märker ju att det är något, att jag är lite dämpad sen. Avstår från att gråta ut i hans famn och beklaga mig över hur jävla elak hon är. Även om det är frestande. Säger bara något kortfattat överslätande. Han klappar tröstande och menar väl, men är tyvärr den grabbiga sortens kille som egentligen inte fattar halvsju av verbala fighter. Säger nåt tafatt om att hon inte är så sofistikerad den där kvinnan. Att jag inte ska bry mig. Hon menade nog inte..

Helt fel kille att ha vid sin sida i en bitchfight. Skulle behövt en rejält bitchig bög. En expert på att slänga ur sig kommentarer drypande av sarkasm. Sånt som en gammal kollega jag fortfarande saknar brukade säga tröstande. Som att mitt aschle är hälften så stort som hennes. Vem fan har en ful blommig klänning på nyårsafton. Att en blind stupfull transvestit kunde ha gjort ett bättre sminkjobb. Att skillnaden mellan hennes och min smak är att jag faktiskt har nån. Då hade det känts bättre. Lite iaf.



* I Kuststaden är det männen som lagar maten. Således ofta kötträtter och rödvin.
** När ska killar fatta att "jo,jag fryser lite" inte nödvändigtvis behöver vara en omskrivning för "jatack, värm mig"?
*** Hon har en hållhake på mig. Men vänta bara. Finns folk jag känner som bara skulle älska en vendetta mot henne... Har varit tillräckligt snäll emot henne. Nu får hon klara sig själv.

Hemstadsdagar II

* Träffar hon som stannat kvar. Trots att hon är både skärpt och socialt kompetent. Som slagit sig in som chef på ett tungrott företag. Jag avundas henne inte. Inte med den bolagsgubbkulturen som jag vet råder på hennes företag. Inte att behöva jobba dubbelt så hårt som sina manliga kollegor för att få respekt. För att räknas. Tycker hon är tuff som vågar. Som inte nöjer sig med ett typiskt kvinnligt lågstatusjobb i bygden eller att flytta som resten av oss. Hon tjänar mer än sin kille. Men hon betalar ett högt pris. Känns tunn och bräcklig när hon kramar mig hejdå och det syns att det har tagit på henne den sista tidens turbulens. Kan inte låta bli att oroa mig. Även om hon säger att det värsta är över. Att hon nog inte behöver sparka fler gubbar på ett tag nu.

* Träffar Norrlänningens kusin. Som är på väg från släktingar i söder och passerar mina hemtrakter tillsammans med sin mamma o pappa. Han hade förmodligen tänkt att det vore ett lämpligt fikastopp att stanna till hos mina föräldrar. Men jag förutsåg frågor. Mammafrågor. Behöva dra det där med att jag bara gillar honom som kompis¤ igen. Men orka. Samtidigt kommer vi ju inte hinna träffas på nyår så jag gör en kompromiss. Passar på att träffa släktingar i en annan stad och föreslår att vi möts upp där istället. Vi går och tar en kopp kaffe. Hans mamma är oroväckande gullig gentemot mig. Försöker intala mig att det bara är för att hon tycker jag är trevlig och inte alls för att hon bara är ute efter att hitta en lämplig svärdotter till yngste sonen...

* Mellandagsrea i Hemstaden. Den där speciella känslan. För expediter, kassörskor och butikspersonal i Hemstaden ler och småpratar vänligt och fast det är kö ibland funkar allt smidigt. Ingen suckar, himlar med ögonen och snäser. Och jag känner hur man automatiskt faller in i småstadslunken. Ler tillbaks. Småpratar automatiskt. På så mycket av den lokala dialekten man kan såklart. För att inte bli misstagen för en snorkig Storstadsbo. En sån som fräser åt sina medmänniskor. Fast ibland blir det nästan för mycket. Som när jag går in till telebutiken. Småpratar vänligt med den trevlige manlige expediten. Som vänligt erbjuder sig att ladda mobilen¤¤ åt mig. Ifall jag inte vill greja med sånt själv...



¤ Ja, han är trevlig. Fast lite Polartypen. Släktingarna de hälsade på hade haft katter. Som han egentligen inte tål. Han hade löst problemet genom att sova med fönstret öppet. Var ju inte många minus där nere i söder. Inte frös han inte. Han hade ju ett påslakan..
¤¤ Visserligen är jag blond men att ladda ett kontantkort är ju jättesvårt. Verkligen. För även om man brukar ladda på nätet och glömt hur man laddar med kvitto så är det ju inte så att man bara kan läsa instruktionerna på kvittot. Alls. Nädå. Behövs nog en mans tekniska kunnande där. För säkerhetsskull.

Hemstadsdagar I

Jodå, det är skönt att komma tillbaks till Hemstaden då och då. Andas renare luft. Träffa släkt och vänner. Åka på mellandagsrea och springa på gamla kompisar från förr. Han som gick på samma skola och åkte samma skolbuss när jag var liten är i ropet nu. I reportage i lokaltidningen. I posters över hela stan. Ny skiva som ska lanseras. Och ett tag överväger jag att gå ut på någon av de klassiska dagarna efter jul då folk går ut i Hemstaden och jag vet att han spelar.

Glad att det går bra för honom. Han har förtjänat det. Brukade möta honom på väg till musikskolan med gitarr i nypan. Och jag med tvärflöjt. Det minns han fortfarande. Han var den ambitiösa av oss. Jag ville bara spela The Rose och annat trams. Sen slutade jag för att bli den nya Malin Baryard. Som jag inte blev. Skramlade ihop en låda som står och samlar dam på mitt gamla rum nu. Med rosetter och plaketter. Som jag går hem och tittar på för att muntra upp mig. Sen åker jag och hälsar på lite folk jag inte träffat på länge istället. Få lite uppdateringar ur deras liv. Och fika. Kokkaffe. Som är en sorglig bristvara i Storstaden.

Grå Kattens Gästblogg

Det är jag som går under namnet Grå Katten i bloggen. Ja, jag heter ju inte så på riktigt såklart. Inte det mina människor kallar mig heller. Oss emellan heter jag ju Mjorr. Vilket jag faktiskt påpekat ett flertal gånger.

Vem jag är? Jag är en stilig kattherre på ungefär tre år. En jägare av rang med eget revir att bevaka. Fast inte just nu. När de små jäklarna till gnagare gömmer sig under snön. Det är kallt ute. Snö som fastnar i tassarna. Då går jag inte några långa jaktturer utomhus. Behöver ju inte. Bor ju med helpension om jag vill. Bara att jama uppfodrande och slicka mig om nosen så kommer det mat.

Blir rastlös. Då är det kul med lite extra människofamilj som kommit på besök för att roa mig. Gengäldar vänligheten med att aktivera dem lite. Systersonen är rätt livlig men de äldre människorna kan ju lätt slöa till annars.

De halvunga varianterna brukar dock gå att få igång om man är ihärdig. Även om de har märkligt känsliga pälslösa tassar. Tål ju ingenting om jag glömmer dra in klorna när jag vill leka piper de direkt som små kattungar. Utom möjligen husse som är lite tåligare. Inte får jag bitas hårt alls innan jag blir fräst på heller. Åtminstone av honmänniskorna. Påstås att jag har vassa hörntänder och fyas. Att det inte kan dykas upp på jobb med fula märken på händerna. Jag som bara vill leka..

Dock är honmänniskorna användbara att köra gullighetstricket på. Drar man på sig sin oskyldigaste uppsyn, spinner glatt när de borstar en och fjäskar lite, utropar de "nämen titta vad söt han är" och förlåter nästan vilket bus som helst. Kastar kattleksaker som jag elegant kan fånga i luften. Ger mig kattgodis. Påminner mig om vilket fin kisse jag är.

Sen har de så mycket skojiga saker för sig, människorna. Har jag tråkigt brukar jag studera dem. Ingående. Ställa mig på deras fötter så att de inte ska glömma mig när de borstar tänderna. Sitta tyst och iakta dem när de stressar runt och packar upp julgrejor eller kletar saker i ansiktet. Ibland känner de sig psykade och jag blir bryskt utmotad ur badrummet. Påstår att de känner sig utstirrade om jag sitter och studerar dem när de sitter på sin motsvarighet till kattlåda eller vad de nu gör. Själv tycker jag de kan uträtta sina behov utomhus om det nu är så himla farligt. Som jag gör. Där man kan krafsa ner det ordentligt.

Vanlig kattmat smakar skit kan jag meddela. Under min värdighet att äta. Jag menar, skulle du göra det? Eller fisk. Sånt är för svagsinta Storstadskatter. Möjligen kan kokt lax gå ner. I nödfall. Annars vill jag såklart hellre äta det du äter. Speciellt helt kött och kyckling. Och löskokt ägg gillar jag. Möjligen dyrt specialtorrfoder kan gå ner. Sommartid jagar jag helst min egen mat. Sån man kan leka med en stund innan man slukar.

Jo,jag gillar mina människor, det gör jag verkligen. Annars skulle jag traska ut genom min lilla kattdörr och flytta till några andra. Men ibland känns det inte riktigt som att de förstår mig. Som när minsta lill-matten kommer hem. Med väskor och påsar. Som hon öppnar. Måste ju betyda att jag ska hoppa in och lägga mig? Eller hur? Verkar inte som hon har fattat det för det kommer konstiga invändningar. Ord som "hårat ner mina nytvättade kläder, din lilla klant" har hört sägas med misslynt tonfall. Förstår jag inte alls. Blev bara snyggare tyckte jag.

Yngsta matte är också kul att aktivera på kvällarna om hon är hemma. Då är hon pigg. Kan fås att dra snören och kattleksaker och rent allmänt underhålla under det att jag far runt som en kanonkula. Men däremot är hon trött som ett litet murmeldjur på morgnarna. Har minsan hört henne klaga på att det är svårt att komma upp då. Kände att jag liksom borde hjälpa henne på traven där. Ljudlöst smög jag in i sovrummet på efternatten. Skuttade upp på fönsterbrädan vid ena sängen.

Spärrade ut klorna och lirkade skickligt ner ett sånt där runt, taggigt kaktusskott jag brukar leka med ibland från en kruka i fönstret. Petade sedan in den under täcket och placerade den strax under bar sovande människofot. Den morgonen hade hon inga som helst problem att komma ur sängen. Gick i ett huj. Men tror ni hon tackade mig? Nädå. Från mitt gömställe under sängen mittemot kunde jag höra utrop som "var är det lilla monstret?" och spekulationer om hur bra jag skulle göra mig som pälsmössa. Även om jag vet att hon inte skulle kröka ett hår på mitt vackra huvud höll jag det ändå för bäst att hålla mig undan tills hon lugnat ner sig.

Sen en annan sak när jag ändå är igång. När man slitit med att nogrannt tvätta och kamma pälsen med tänderna. Fluffat till den ordentligt. Så kommer det en människa och klappar en innan pälsen hunnit torka och jag får göra om alltihop. Förbannat irriterande. Precis som löst folk som inte hör till familjen. Och hundar. Helt onödigt att släpa hem på besök tycker jag.

Nu har jag inte tid med er längre. Matte får renskriva och publicera när hon kommer hem. Har ett fågelbord att sitta och dreggla med halvöppet gap under. Definitionen av optimism, säger min matte. Vänta bara, säger jag. Förr eller senare kommer någon att göra ett misstag och då finns jag där.

I'm back

Jag har överlevt snöstorm. Dubbfriamiljömuppsdäck i halka. En radio som spöklikt hoppar fram och tillbaka mellan tre olika lokala kanaler.Sett en norrman försök hälla i motorolja i ett expansionskärl för kylarvätska*. Varit så hungrig och desperat att jag t om stannat på Donken på väg in mot civilisationen. I akt och mening att faktiskt äta där. Skulle jag såklart aldrig ha gjort**. Till och med vid ett tillfälle tvingats lyssna på radio Rix. Men nu tillbaka. Med massor att berätta. Hur har ni haft det?

* Hans fru lyckades hejda honom precis innan han skulle börja hälla. Samt övertala honom att det nog var bäst att de ringde hyrbilsfirman och frågade. Innan de gjorde något själva.

** Ledsen sidesallad. Och sen ett äckligt jävla hårstrå i hamburgaren. Som jag inte är helt säker på vilken kroppsdel det kom ifrån. Som tur var upptäckt innan jag började äta. Annars hade jag nog fan dött av en överdos desinfektionsmedel i ett försök till reningsprocess. Kommer dröja ett bra tag innan jag äter McDo-burgare igen.