Grå Kattens Gästblogg

Det är jag som går under namnet Grå Katten i bloggen. Ja, jag heter ju inte så på riktigt såklart. Inte det mina människor kallar mig heller. Oss emellan heter jag ju Mjorr. Vilket jag faktiskt påpekat ett flertal gånger.

Vem jag är? Jag är en stilig kattherre på ungefär tre år. En jägare av rang med eget revir att bevaka. Fast inte just nu. När de små jäklarna till gnagare gömmer sig under snön. Det är kallt ute. Snö som fastnar i tassarna. Då går jag inte några långa jaktturer utomhus. Behöver ju inte. Bor ju med helpension om jag vill. Bara att jama uppfodrande och slicka mig om nosen så kommer det mat.

Blir rastlös. Då är det kul med lite extra människofamilj som kommit på besök för att roa mig. Gengäldar vänligheten med att aktivera dem lite. Systersonen är rätt livlig men de äldre människorna kan ju lätt slöa till annars.

De halvunga varianterna brukar dock gå att få igång om man är ihärdig. Även om de har märkligt känsliga pälslösa tassar. Tål ju ingenting om jag glömmer dra in klorna när jag vill leka piper de direkt som små kattungar. Utom möjligen husse som är lite tåligare. Inte får jag bitas hårt alls innan jag blir fräst på heller. Åtminstone av honmänniskorna. Påstås att jag har vassa hörntänder och fyas. Att det inte kan dykas upp på jobb med fula märken på händerna. Jag som bara vill leka..

Dock är honmänniskorna användbara att köra gullighetstricket på. Drar man på sig sin oskyldigaste uppsyn, spinner glatt när de borstar en och fjäskar lite, utropar de "nämen titta vad söt han är" och förlåter nästan vilket bus som helst. Kastar kattleksaker som jag elegant kan fånga i luften. Ger mig kattgodis. Påminner mig om vilket fin kisse jag är.

Sen har de så mycket skojiga saker för sig, människorna. Har jag tråkigt brukar jag studera dem. Ingående. Ställa mig på deras fötter så att de inte ska glömma mig när de borstar tänderna. Sitta tyst och iakta dem när de stressar runt och packar upp julgrejor eller kletar saker i ansiktet. Ibland känner de sig psykade och jag blir bryskt utmotad ur badrummet. Påstår att de känner sig utstirrade om jag sitter och studerar dem när de sitter på sin motsvarighet till kattlåda eller vad de nu gör. Själv tycker jag de kan uträtta sina behov utomhus om det nu är så himla farligt. Som jag gör. Där man kan krafsa ner det ordentligt.

Vanlig kattmat smakar skit kan jag meddela. Under min värdighet att äta. Jag menar, skulle du göra det? Eller fisk. Sånt är för svagsinta Storstadskatter. Möjligen kan kokt lax gå ner. I nödfall. Annars vill jag såklart hellre äta det du äter. Speciellt helt kött och kyckling. Och löskokt ägg gillar jag. Möjligen dyrt specialtorrfoder kan gå ner. Sommartid jagar jag helst min egen mat. Sån man kan leka med en stund innan man slukar.

Jo,jag gillar mina människor, det gör jag verkligen. Annars skulle jag traska ut genom min lilla kattdörr och flytta till några andra. Men ibland känns det inte riktigt som att de förstår mig. Som när minsta lill-matten kommer hem. Med väskor och påsar. Som hon öppnar. Måste ju betyda att jag ska hoppa in och lägga mig? Eller hur? Verkar inte som hon har fattat det för det kommer konstiga invändningar. Ord som "hårat ner mina nytvättade kläder, din lilla klant" har hört sägas med misslynt tonfall. Förstår jag inte alls. Blev bara snyggare tyckte jag.

Yngsta matte är också kul att aktivera på kvällarna om hon är hemma. Då är hon pigg. Kan fås att dra snören och kattleksaker och rent allmänt underhålla under det att jag far runt som en kanonkula. Men däremot är hon trött som ett litet murmeldjur på morgnarna. Har minsan hört henne klaga på att det är svårt att komma upp då. Kände att jag liksom borde hjälpa henne på traven där. Ljudlöst smög jag in i sovrummet på efternatten. Skuttade upp på fönsterbrädan vid ena sängen.

Spärrade ut klorna och lirkade skickligt ner ett sånt där runt, taggigt kaktusskott jag brukar leka med ibland från en kruka i fönstret. Petade sedan in den under täcket och placerade den strax under bar sovande människofot. Den morgonen hade hon inga som helst problem att komma ur sängen. Gick i ett huj. Men tror ni hon tackade mig? Nädå. Från mitt gömställe under sängen mittemot kunde jag höra utrop som "var är det lilla monstret?" och spekulationer om hur bra jag skulle göra mig som pälsmössa. Även om jag vet att hon inte skulle kröka ett hår på mitt vackra huvud höll jag det ändå för bäst att hålla mig undan tills hon lugnat ner sig.

Sen en annan sak när jag ändå är igång. När man slitit med att nogrannt tvätta och kamma pälsen med tänderna. Fluffat till den ordentligt. Så kommer det en människa och klappar en innan pälsen hunnit torka och jag får göra om alltihop. Förbannat irriterande. Precis som löst folk som inte hör till familjen. Och hundar. Helt onödigt att släpa hem på besök tycker jag.

Nu har jag inte tid med er längre. Matte får renskriva och publicera när hon kommer hem. Har ett fågelbord att sitta och dreggla med halvöppet gap under. Definitionen av optimism, säger min matte. Vänta bara, säger jag. Förr eller senare kommer någon att göra ett misstag och då finns jag där.