Take it from me, what seems easy never is. Lunch med H då. Som vill prata. Och han är kvar på "Varför släppte vi varandra, hur dum får man vara?"-spåret. Jag säger tajmingen, tajmingen var fel för oss. Han säger, vi var fega. Allt annat är ursäkter. Att vi är så jävla polerade att vi inte kan göra ett rätt val även om det är obekvämt för oss.
Kanske har han rätt, och det vore så enkelt att halka dit igen. Men jag vill inte. Har gått vidare. Det hoppas jag att han också ska. Jag säger, vi kanske inte ska ses på ett tag. Om det bara får dig att tänka på vad som kunde ha varit. Han säger att det är okej attvi träffas. Jag vet inte om jag tror honom. Varför kan det aldrig någonsin vara enkelt för? Varför kan inte jag vara en av de där som bara "nä, vi blev bara mer och mer som kompisar efter ett tag "-breakupen. Fan.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Spontan tanke: Om du inte vill det där back away slowly while smiling and waving. He's building up to something. Det var väl inte heller så länge sedan han frågade om du skulle ha svarat ja om han hade friat back in the days?
Eller hoppa och ta risken? Det är ju alltid ett risktagande, alldeles oavsett och hade man inte kunnat bli sårad hade det aldrig varit värt det. Ekonomiska muskler be damned.
msn00b: You're spot on. That's why I'm backing away. He'll come around eventually..
That train left the station ages ago for me..då hade jag varit beredd att göra det. Inte nu.
Uuu sounds jobbigt indeed. Hoppas det löser sig till det bästa
Post a Comment