Mysteriet löst

Passar på att ringa mamma och fråga henne om hon vidarebefodrat ett kort på en blond man i tomteluva.

Mamma:- Ja. Det är xx* son Martin.

Jag: -Och? Varför skickar du ett kort på Martin till mig?

Mamma:-Jag tänkte du kanske kände honom. Kände igen honom. Ni gick på gymnasiet** samtidigt..

Jag:-Öh...alltså vet du hur många vi var i den skolan?

Mamma: (förhoppningsfullt) - Han gick Teknisk...

Jag:-En tekniker? Tror du verkligen att jag umgicks med tekniker?*** Herregud.

Mamma: (en smula besviket) -Så du känner inte igen honom då?

Jag:-Meeeh. Hur ska jag kunna veta det. Han har ju en massa hår i ansiktet numera ju..var ju ingen som hade på den tiden (iofs något vagt bekant över honom. Om man tänker bort lite blont skägg ..kan ha varit en av de där blyga killarna med skåp på andra sidan korridoren. )

Mamma: (optimistiskt) -Han gick .....på KTH sedan och nu arbetar han med...bla bla bla. Han har en sån där blogg också....¤


Jahaja. Snyggt försök mamma. Snyggt försök.


* XX är en jämngammal kvinna min mamma känner från jobbet.
** Gymnasiet. Som i Hemstadsgymnasiet. Som i Skolan. Singularis. Alla som inte skulle bli bönder och kunde läsa och skriva hjälpligt gick i samma gymnasieskola. Typ.
*** Teknikerna var fienden. Eller nja. Inte den där tjejen jag läste franska med. Och några av hennes klasskompisar och några till. Men de där andra. Ärketeknikerna. De där som tilbringande sin gymnasietid med suspekta uträkningar samt att sätta upp sin förhaltiga T flagga på sällsynt svårnedplockeliga ställen som taket i stora cafeterian. De där som hade KTH stämplat i pannan och noll social kompetens.
¤ Nej, jag frågade inte om bloggadressen. Officiellt har jag verkligen inte tid att sitta och läsa såna däringa bloggar som folk tydligen hålls med. Ehm.