Inte hos mig. Men hos en kompis. Det där som inte får hända. Och plötsligt ens egna lyxfunderingar och nojjande över världsliga problem stannar upp för en reality check. Hon ringer och jag får anstränga mig att inte snubbla på orden. Orden som känns för små, för futtiga för så stora händelser. Så jag skriver istället. Och önskar att det fanns något jag kunde göra för att göra allt bra igen. Men det finns det inte. Mer än att erbjuda min hjälp med det praktiska. Försöka finnas där när hon behöver. Dagen efter käkar jag middag* med pappa och ber honom lova att låta bli såna där dumheter. Som att bli sjuk. Eller dö i förtid. Han lovar göra sitt bästa för att låta bli iaf.
* Mina fönster är hur fina som helst nu. Och jag vet att jag är lyckligt lottad.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Alltid är det nåt. :-( Ja, vi ska vara glada över det som är här och nu. Som fina fönster exempelvis.
Ofta kan det vara så att man känner att man måste säga det där rätta, men istället kanske man bara skall vara där och stödja. Man behöver inte alltid säga.
Royal
Kim: Word..
Royal: Sant. Ibland är handlingar tydligare än ord. Som att bara finnas där. Och lyssna..
Post a Comment