Liten skräckhistoria

Komma till väntrummet. Starkt överväga att vända i dörren redan där. Känna sig lätt svimfärdig. Knipa med tårna. Sådär som man fick lära sig på den där dramakursen för hundra år sedan. Just knew that might come in handy some day. Skriva in sig. Dilemma. Slutligen göra något jag aldrig gjort förut. Kryssa i tandvårdsrädd i hopp om lite vip behandling. Kommer det ut i Hemstaden kommer jag för evigt få bära Storstadsfjanteristämpeln. But right there and then beyond the point of caring.

Få invänta eländet i eget bås. Brevid killen med biffiga överarmar prydda av suspekta tatueringar och lätt ommöblerad käke. Då ångra en smula att jag inte gått till den där privatkliniken i de fina kvarteren som jag först tänkt. Få små vita tabletter av snäll syster i vit rock. Dubbla dosen mot vad jag hade tänkt mig iofs. Tänka tandkirurgen kanske jobbig dag. Vill ha extra fogliga patienter. En smula beklaga det faktum att det nog vore en aning olagligt av mig att smussla undan en av dem för framtida bruk. Typ smyga i kaffet nästa gång man har att göra med någon hysteriskt jobbig människa. Men eftersom det verkar vara allmän handout på stället ber jag om extra smärtstillande också. Just to be on the safe side.

Hinna läsa nästan hela prettoinredningsblaskan innan kvinnan i vit rock kommer tillbaks och frågar om jag känner någonting. Tänka helt jävla värdelösa piller. Inte så mycket som en enda liten skär elefant i sikte. Just a little fuzzy around the edges. Ett tag hade jag hoppats att den fula konstsmöjängen på väggen skulle visa sig vara en hallucination. Dock visade den sig efter en lätt realitycheck vara riktig. Och sånt betalar folk dyra pengar för. Kör på endorfinkickar istället och toppa med koffein. Och köp konstreproduktioner av någon känd konstnär om du inget kan. Istället för något som ser ut som ett terapiprojekt.

Komma kirurg. Tänka ser stabil ut. Spritfri andedräkt. Ickedarrande händer. Snälla, icke sadistiska ögon och allmänt lugn. All good signs. Komma in. Få halvligga i tandläkarstol. Sedesamt begravd under skynke. Very much Kill Bill Moment där. Som i den delen då Beatrix blir levande begravd. Kontemplera möjliga tekniker att ta sig ur kista i den situationen. Eller hurvida man i den situationen bara skulle orsaka en massa jord som rasade in till ingen nytta..fast om man hade en stabil ficklampa..? Återbördas till verkligheten att en stor spruta viftas ett par cm ifrån mitt ansikte och en försäkran om att "just den bedövning brukar göra rejält ont att sätta."

Ska bespara er resten. But other than that he did good. Efteråt. Vackla ut. Tacka nej till att ligga ned en stund. Inte för en jädra liten visdomstand. Dock känna mig en smula ynklig. Bli beordrad sitta ned. Sitta väntrum. Bita kompress. Tills rummet slutat snurra och jag vågar smita ut. Sjukt glad över att ha överlevt.