Rock Bottom

Sådär lite i efterhand då. Och ja, alla killar kan sluta läsa redan här. Magsmärtor. Jobba med Mellanchefen o Trevliga Kollegan. Go un peu blek och lite lättyr. Tänka inbillning. Tills förlora liteväl mycket blod på fel tid snart svimma feeling. Nejdåingenfaramedmigbehövergåhemlitetidigaretarlitekompbara. Tänka inbillning. Bara jävligt smärtsamsådan. Jag aldrighaft några såna problem. Not about to start now.
Stapplahem. Kräkas upp lunchen. Ringa upplysningen. Beskriva. Förklara blöder som en gris också. For no other apparet reason. Hoppas sköterska säga ta en alvedon o sluta gnälla. Pedagogisk sköterska förklara tycka åka in. Jag frågar om hon är alldelles säker på att jag inte åker in i onödan. Pedagogisk sköterska skrattar o förklarar att om hon skickade in folk som inte behövde åka in skulle hon knappast bli långvarig på sitt jobb. Frågar om jag har ngn som kan köra mig. Jag svarar att jag inte är döende. Jag tar en taxi. Ska bara stänga ner jobbet jag höll på med på datorn. Sen sitta ner ett tag till rummet slutar snurra o jag klarar av att hasa ner till taxin utan att svimma. Det tar ett tag.

Komma taxi. Pratsam taxichafför. Själv mest fokusera på att inte svimma. Komma sjukhus. Gå ungefär hundra mil korridor til akuten avsedd för kvinnfolk. Tänka jag visserligen inte typen som tror att allt som går mig emot är en konspiration av Det Onda Patriarkatet. Men ändå. Rätt klart att den som lägger en akut avdelning på obekvämt långhike avstånd är rätt säker på att själv inte behöva använda sig av den.

Med nöd och näppe orka gå. Komma fram äntligen, lagom yr o fin. Varpå snäll sköterska förklara att de inte har egen reception. Den finns på ett helt annat ställe ungefär tio mil bort dit jag enligt reglerna ska gå o anmäla mig. Sen fortsätter hon att prata. Något som jag tycker borde vara en vägbeskrivning. Något om vita stentrappor. Eller vafan som helst egentligen. Jag hör orden men de har ingen som helst betydelse för mig. Yrseln har övergått i en töcken. Mjuka konturer. Känsla av att falla. Vita stenbänkar o böljande konturer.


Sköterskan avbryter sig. Jag får omgående en brits. Prover tas. Sen får jag vara ifred en stund. Ligga bakom ett draperi. Mellan barnskrik och en kvinna som inte kan hålla käften. Som om hon vore den enda som hade ont. Jag känner livet bokstavligen rinna ur mig. Och en förvånad tanke som aldrig slagit mig förut. Tänk om det aldrig slutar? Tänk om min resa slutar här. Vilken gigantisk långnäsa det vore. Jag är inte rädd för döden. Jag vill bara inte att han ska komma så här. Så snart. Jag trodde dessutom att vi hade en deal döden. Om jag nu måste gå i förtid får du åtminstone rädda någon annan med min död. Inte såhär bara. Inte för att jag egentligen tror att jag ska dö. But then again the chilling thought: men å andra sidan vem av alla som gått bort snabbt har gjort det?

Hinner ligga o tycka lite synd om mig själv en stund. Innan skiftbyte. Stressad kvinnlig läkare. Den där typen som är som den där störiga bruden i klassen. Som tor att hon kan allt. Fingertoppskänsla som en skenande buffelhjord. Bokstavligen. Lite för stressad för att hinna göra en ordentlig undersökning.
Inte för stressad för att hinna fråga ut mig om mitt jobb och dessutom anteckna alla detaljer. Inte för stressad för att skälla på mig för att jag inte tagit det där cancerprovet. För stressad för att leverera någon annan konklusion än att hon inte har en jävla aning men att dubbel dos stark antibiotika nog blir bra. Och vore hon i mina kläder skulle hon inte vänta med att hämta ut den. Jag ifrågasätter. Frågar om det inte kan vara ngt annat. Något som inte ska vara där.

Säger att jag trodde snabbsänkan borde varit sämre vid en infektion. Hon mumlar ngt om att den kan visa fel. Att jag ska komma in igen om det blir värre. Jag tycker det känns fel. Men det är kväll. Jag är trött beyond trött och yr och och jag orkar inte vara jobbig lekman och mopsa mig mot hundra års medicinstudier längre. Jag åker hem o lägger mig. Tar antibiotikan. Blöder ännu mer. Senare söker jag privat. Får veta att jag haft rätt hela tiden. Att jag inte borde fått antibiotika. Har jag tur löser kroppen det själv. Har jag otur gör den inte det. Således återbesök. Är det cancer hör de av sig. Kanske t om innan julhelgen.




* Om jag hade varit städare hade jag fått ett billigare pencillin då? Arbetslös så hade jag fått två alvedon?