2011

Tja, det började ju bra det här. År 2011 gick ut hårt direkt. Knappt hann man skaka silverkonfettin ur håret på nyårsdagen innan prövningarna började. Det började med att vattenpumpen strulade. För den som alltid bott i lägenhet kan jag upplysa om att en fungerande vattenpump är rätt bra skit om man bor i en liten stuga i skogen och det dessutom är minusgrader och snö ute. Utan vatten funkar som bekant ingenting.* Inklusive toaletter. Ska inte tråka ut er med detaljer. Men kan konstatera att tekniskt kunniga män i släkten är rätt bra att ha ibland. Samt en fungerande backventil.

Sen blev det värre. Magsmärtor. Ont när jag sitter ner. Ontsomfan. Och jag tänker hallå, har du blivit senil däruppe gubbe? Lägg av med det där. Jag trodde vi hade en deal. I'm right here. Är du missnöjd med mig är du välkommen att droppa ett isblock i skallen på mig anytime så jag tvärdör. Eller en nedmejad av en bil eller vafan som helst som går lite snabbt. Anytime. Men det här har jag fan inte förtjänat. Inte på långa vägar.

Försöker ignorera det. Yrochiprenharingen effekt ont. Biter ihop. Intalar mig att det går över. Ringer den del av släkt o vänner som bor i grannstaden o gör dem besvikna genom att meddela att jag inte kommer idag. Jag vill. Men det finns bara inte på kartan.


Blir värre. Ringer upplysningen. Upplysningen säger åk in. Och det är då jag inser två saker. 1. Jag kan fan inte ens köra in i det skicket.** 2. Om jag ens tar mig ut. Det har snöat rätt duktigt de senaste timmarna sedan mörkret föll. Ringa syrran. Snälla systersnubben skjutsar in. Men vi måste åka nu. Medans vi kan ta oss ut. Komma Hemstadsakuten. Stappla in genom dörren dubbelvikt av smärta.


Sammanbitet förklara för mannen i kassan att jag väntade så länge jag kunde innan jag åkte in. Tänkte det skulle gå över. Han nickar i samförstånd. Vet redan att jag var på väg. Att det var upplysningen som sa åt mig att åka in. Underförstått, det är så vi gör här i Hemstaden. Här åker vi minsan inte in i onödan. Lugn kväll på akuten. Mest fyllon. Gemene man har tydligen inte hunnit plocka fram knivar och knytnävar än. Plågsam men kort väntan i litet väntrum medan enda läkaren lokaliseras. Yr av smärta.


Tänker på att sist jag var på den här akuten bar jag ridkläder o min klasskompis mamma jobbade här då. Ages ago. Försöker förgäves lista ut hur dryckesautomaten fungerar när sjuksyster av modell ängel kommer ut. Tar prover. Säga kanske kirurgi. Komma doktor. Enda doktorn i tjänst. Säga avvakta. Du är så ung. Allt annat utom det som gör ont*** ser finfint ut. Det kan försvinna av sig själv. Erbjuda sig lägga in mig för observation över natten men inte göra så mycket just nu. Bättre vänta. Åka in i Storstaden istället. Jag åker hem istället. Elfte budet. Du skall icke i onödan uppta en sjukhusplats. Vacklar ut i den plötsligt klara natten. Med en liten påse starkare värktabletter i handen. Lite lättad för att jag slapp ut. Samtidigt som jag inte vet hur jag ska ta mig in snabbt om det börjar snöa sådär jättemycket igen. Eller hur fan jag ska ta mig hem till Storstaden igen med bil om det inte blir bättre o den fortsätter röra på sig.





*Note to self. Skaffa vattendunk med vred på så du slipper försöka lyfta svintunga dunkar o hälla nästa gång. Eller en stark man.
** Tänk dubbelvikt-dizzy.
*** Cysta. Och det var sista jävla gången jag åt insjö/Östersjöfisk, tack så väldigt mycket.