Räddningsaktion

Jag kommer körande i mörkret längs en liten slingrig lantsortsväg upp till släktingar, saktar in vid deras grannar som har får. Ser att ett får står vid grinden, på fel sida av stängslet. Bromsar in och kliver ur för att släppa in henne igen. Hon travar snällt in till sina bräkande små kompisar utan att tala om var hon smet ut någonstans. Ägarna är inte hemma så jag går tillbaks till bilen för att hämta en ficklampa o går en lov för att kolla om staketet är trasigt i närheten någonstans.

Det är mörkt o jag muttrar tyst över folk som inte kan hålla koll på sina staket och jag minsann kollade staketet stup i ett när vi hade hästar..Det är en stor hage och jag har ingen större lust att snubbla runt i mörkret o leta nedrivet nät för att någon annan inte kollat sitt staket. Kollar att de har hö o vatten o börjar fundera på att ge mig av till mina bekanta när jag plötsligt får en känsla av att något är fel. Räknar fåren. Räknar igen. En fattas. Dessutom verkar de oroliga o bräker mycket. Som om de ropade på någon. Släcker ficklampan o sätter mig tyst ner på huk. Först hörs inget. Sedan hörs ett ynkligt litet bräkande en bit bort i hagen.

Jag tänder ficklampan och går på måfå bort längs staketet, ett slags nät man har ström i på sommaren, det är becksvart o ganska snårigt. Jag är glad att jag bytte från kjol till jeans innan jag åkte. Så plötsligt ser jag att en bit nät rivits ner... Ropar men får inget svar. Bävar för vad jag ska hitta när jag slutligen skymtar något grått ur ett stort dike. Hon rycker till när hon hör mig komma, jag saktar av på stegen. Som hästtjej har jag hört alla skräckhistorier om hästar som trasslat in sig o slitit sönder benen i panik. Närmar mig försiktigt för att inte skrämma henne i onödan. Använder min snällaste lugna-rädda-hästar-röst och sträcker artigt fram handen för att hälsa.

Hon nosar på handen men ligger lugnt o stilla med benen i vädret halvägs ner i traktens största jäkla krondike. Fullkomligt intrasslad i stängselnät är hon, tänk en ullig kassler så har ni bilden klar. En av anledningarna till att vissa på vischan ständigt knallar runt med en morakniv i bältet.

Det är inte riktigt läge att lämna henne så det är bara att klappa henne lugnande på kinden och försiktigt försöka trassla ut henne. Först huvudet...sedan har hon lyckats få nättråden ett par varv runt halsen. Det sista sitter som fan. Jag får dra henne neråt i diket för att få loss det genom all päls. Sedan är det bara frambenen kvar att trassla ut. Som genom ett under ligger hon helt still. Kanske fattar hon att jag försöker hjälpa henne. Kanske har hon bara givit upp. Får äntligen loss henne och hon ligger fortfarande stilla. Benen känns hela och hon verkar oskadd.

Jag tar några steg bort, sparkar undan tråden och väntar. Fortfarande ingen reaktion. Jag är ingen expert på får men har ändå för mig att det inte är speciellt bra för dem att ligga uppochner någon längre tid. Stor och tung är hon, dessutom i sorglig avsaknad av handtag. Ok. Work with what you've got-kroppstyngden.

Muttrandes kliver jag ner i krondiket och hjälper till att puffa henne på rätt köl. Fortfarande ingen reaktion. Då jag mer är bevandrad i kommunikation med mänskliga fårskallar alternativt hästar, beslutar jag att behandla henne som en liten korkad häst. Jag smackar uppmuntrande. Smackar uppfodrande. Schasar. Då reser hon sig tveksamt. Ställer sig upp och glor på mig. Jag ställer mig mellan henne och staket och schasar iväg henne i riktning mot de andra, vill inte ha henne på fel sida staketet.

Knyter upp tråden och trycker ner stolpen så gott det går. Det får duga så länge. Fåret som fastnat rör sig obehindrat och står lugnt och proppar i sig hö när jag passerar. Mission completed. Jag avslutar kvällen hos mina bekanta där tre busiga unghästar med torvdammiga mular lortar ner min stalljacka helt. Sedan till släktingars kök för efterlängtat kokkaffe och en stor blandrashund som somnar på mina fötter. Lantlycka.