Moln på min himmel II

Lördagsmiddag:
Där jag lyckades hamna i en diskussion om straffrätt på en middag med folk som är mer bekanta än vänner. En finkostym och en tjej med vissa åsikter jag har svårt att acceptera. Och bara jag som argumenterade för vad jag tyckte. Bara jag. Kände mig rätt liten. Och arg.

Har alltid umgåtts med väldigt olika typer av människor och man behöver inte vara ense om allt. Brukar välja mina strider och inte ta saker alltför allvarligt. Men ibland, som i lördags måste man säga ifrån. Vissa saker är fan inte okej. Folk som ältar konspirationsteorier som trasiga skivor går bort i min värld. Fetbort.

Jag märker att jag helst av allt skulle vilja ställa mig upp och skrika åt den dumma bruden framför mig. För de är hon som har de värsta åsikterna, han har iaf vett att se generad ut. Men en upprörd tjej är bara en hysterisk brud som ingen lyssnar på, så jag kämpar för att hålla rösten lugn och sansad. Hålla mig trovärdig.

Även om det känns som om jag just fått ett ton tegelsten i magen. Det är inte riktat mot mig personligen och jag borde kunna distansera mig. Jag borde inte ta det personligt, men jag gör det. Mår fysikt illa av ord, av någons åsikt. Minns när jag kände så sist. För ungefär två år sedan.

Nu sitter jag här och hör på dravel igen om än av en annan typ. Men vi håller alla masken och den spända stämningen övergår i annat och de kramar mig när jag går och hejdå vi måste höras snart. Inte alls säker på att jag vill träffa de där två igen.

Men marken gungar lite under mina fötter när jag går, lite lätt chockad faktiskt. Kanske är det jag som är överkänslig, när jag reagerar som jag gör. Så fort det blir söndag ringer jag M för lite realitycheck. Låta storyn processas genom M's eminenta hjärna och hon kommer till samma slutsats; att båda, speciellt tjejen i fråga är helt körd. Sen ger hon ett par tre egna exempel på deras slemmiga karaktär och det känns genast lite bättre.