Storstadsdejting

Torsdagskväll. Tjejkompis ringer mig från mobilen.
Jag: Hej, är inte du på dejt ikväll?
Hon: Jo, men det är okej. Han är på toaletten just nu.
Jag: Aha, första dejten sa du. Nå?
Hon: Nä. Alltså han är jättetrevlig och så men nä..(sänker rösten så att de vid borden brevid inte ska höra när hon berättar att hon inte kommer att ödsla mer tid på killen.)
Jag: Säker redan efter halvtid?
Hon: Japp. Ups. Nu kommer han hitåt. Ringer sen.

Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut varför hon inte kommer att tycka att dejtkillen duger. Inte den här. Inte nästa. För det är alldelles för kort tid sedan hon bröt med Drömprinsen. Han som hon hon skulle leva lycklig i alla sina dagar med.

Nu letar hon egentligen fortfarande efter honom, eller en kille som är exakt som Drömprinsen minus just den egenskap som gjorde att det tog slut. Och det lär hon inte hitta. Inte i vänkretsen. Inte på krogen. Inte på nätet. Inte förrän hon förmår släppa bilden av honom och gå vidare. Och det känns lite sorgligt att se på utan att kunna göra så mycket.