All for a little black dot

Gå och kolla, sa hon som är sjuksköterska. Jag bevakade den noga. Den såg okej ut tyckte jag. I betydelsen inte ful då, fåfäng som jag är. Så länge den såg okej ut fick den leva tyckte jag. Gå och kolla upprepade hon.

Muttrandes för mig själv om hur onödigt det kändes att gå till doktorn bara för en liten ynka fläck lommade jag iväg. Min vanliga husläkare hade dåligt med tidern så det blev en kvinnlig läkare. Som glatt känner igen mig ifrån ett annat sammanhang. En intressant person. Högintelligent med rastlöst intellekt. Men mer den morbida typen av naturvetare än den mest förtroendeingivande av läkare. En sån som tänker högt.

Skulle kunna tänka mig att hon var den där tjejen med glasögonen som tyckte dissektionsmomenten där alla andra höll på att spy var en riktig höjdare. Hon som man gärna kunde fråga om saker inför proven men som kanske inte hade så många vänner.

Just idag har hon dessutom ena tassen i bandage. Hon tittar på den lilla fläcken. Tar upp en bok med en massa bilder på skojiga hudförändringar. Pekar. Säger att det inte säkert behöver vara något malignt. Men att hon vill skicka på provtagning iaf. Nejdå, hon kan visst ta bort den trots att hon gjort illa handen. Eller fast, kanske inte hela helst. Blir ju lite bökigt med hennes hand. Men ett prov kan hon ta. Annars måste jag bokas om till någon annan en annan dag. Jag tvekar. Säger att det är okej. Tänker, skär du som ändå har kniven framme, som man säger i Hemstaden.

Operationsrummet är ledigt på en gång betonar hon när hon ser min tveksamma min. Vid det laget har jag redan ångrat att jag inte tog omaket att vänta in min husläkare. Som jobbat i hundra år och brukar kunna se saker direkt. Utan att skära i en. Eller så borde jag väntat och gått och tagit bort eländet med laser direkt som jag kommer göra ändå om det blir fult. Kommer säkert få värsta ärret om hon ska börja fibbla med en skadad hand. Men vafan. Orka hålla på och ta ledigt från jobbet en gång till. Lika bra att få det gjort. Jag stålsätter mig.

Handskar kan hon inte ha pga handskadan. Får bli så sterilt som det går, menar hon och spritar pliktskyldigast av händerna. Känns inte helt hundra. Jag är en big fan av att folk som ska skära i en med vassa föremål ska ha handskar. I allafall om de jobbar inom den numera rätt multiresistenta sjukvården. Det här kan göra lite ont, inskjuter hon glatt. Men du får ju bedövning såklart, lägger hon till efter en konstpaus.

Med en annan läkare hade jag frågat om det var nödvändigt med bedövning för en sån liten grej. Men med henne känns det säkrare att vara lite lätt avtrubbad. Hon pekar på sprutan sjuksystern håller på att göra i ordning. Slänger ur sig ett "du tål väl lite adrenalin?" Först undrar jag vad hon menar. Sen ser jag för ett ögonblick framför mig, den där scenen ur Pulp Fiction. Den där de sätter en adrenalinspruta genom bröstkorgen på en tjej som håller på att dö i en överdos. Skjuter undan funderingarna på vad samma sak skulle göra med ett friskt hjärta. Samtidigt som jag håller ett misstroget vakande öga när sjuksystern med två friska händer sätter sprutan. Så att hon inte ser ut att ta sats och sätta den på fel ställe. Typ genom bröstbenet.

Läkaren viftar med kniven framför nosen på mig. Betonar att det bara är en liten kniv. Tänker att den hursomhelst ser jävligt vass ut. Att hon borde väntat ett par sekunder för att låta bedövningen verka så hade det inte gjort ont ändå när hon skar, men håller tyst.

Förstår att det här är höjdpunkten på hennes dag. Själva belöningen efter ungefär sju svåra år och åtta bedrövelser på läkarlinjen. Hobbysadism. Vifta med knivar. Beordra saxar. Se folk blekna. Snabbt går det iaf.

Reser mig upp. Ni hör av er om det är något? säger jag och försöker låta så nonchalant jag kan. Är säkert ingenting ändå. Slöseri med tid i onödan bara. Det är iallafall min hypotes tills dess motsatsen bevisats.