Hemstadsdagar II

* Träffar hon som stannat kvar. Trots att hon är både skärpt och socialt kompetent. Som slagit sig in som chef på ett tungrott företag. Jag avundas henne inte. Inte med den bolagsgubbkulturen som jag vet råder på hennes företag. Inte att behöva jobba dubbelt så hårt som sina manliga kollegor för att få respekt. För att räknas. Tycker hon är tuff som vågar. Som inte nöjer sig med ett typiskt kvinnligt lågstatusjobb i bygden eller att flytta som resten av oss. Hon tjänar mer än sin kille. Men hon betalar ett högt pris. Känns tunn och bräcklig när hon kramar mig hejdå och det syns att det har tagit på henne den sista tidens turbulens. Kan inte låta bli att oroa mig. Även om hon säger att det värsta är över. Att hon nog inte behöver sparka fler gubbar på ett tag nu.

* Träffar Norrlänningens kusin. Som är på väg från släktingar i söder och passerar mina hemtrakter tillsammans med sin mamma o pappa. Han hade förmodligen tänkt att det vore ett lämpligt fikastopp att stanna till hos mina föräldrar. Men jag förutsåg frågor. Mammafrågor. Behöva dra det där med att jag bara gillar honom som kompis¤ igen. Men orka. Samtidigt kommer vi ju inte hinna träffas på nyår så jag gör en kompromiss. Passar på att träffa släktingar i en annan stad och föreslår att vi möts upp där istället. Vi går och tar en kopp kaffe. Hans mamma är oroväckande gullig gentemot mig. Försöker intala mig att det bara är för att hon tycker jag är trevlig och inte alls för att hon bara är ute efter att hitta en lämplig svärdotter till yngste sonen...

* Mellandagsrea i Hemstaden. Den där speciella känslan. För expediter, kassörskor och butikspersonal i Hemstaden ler och småpratar vänligt och fast det är kö ibland funkar allt smidigt. Ingen suckar, himlar med ögonen och snäser. Och jag känner hur man automatiskt faller in i småstadslunken. Ler tillbaks. Småpratar automatiskt. På så mycket av den lokala dialekten man kan såklart. För att inte bli misstagen för en snorkig Storstadsbo. En sån som fräser åt sina medmänniskor. Fast ibland blir det nästan för mycket. Som när jag går in till telebutiken. Småpratar vänligt med den trevlige manlige expediten. Som vänligt erbjuder sig att ladda mobilen¤¤ åt mig. Ifall jag inte vill greja med sånt själv...



¤ Ja, han är trevlig. Fast lite Polartypen. Släktingarna de hälsade på hade haft katter. Som han egentligen inte tål. Han hade löst problemet genom att sova med fönstret öppet. Var ju inte många minus där nere i söder. Inte frös han inte. Han hade ju ett påslakan..
¤¤ Visserligen är jag blond men att ladda ett kontantkort är ju jättesvårt. Verkligen. För även om man brukar ladda på nätet och glömt hur man laddar med kvitto så är det ju inte så att man bara kan läsa instruktionerna på kvittot. Alls. Nädå. Behövs nog en mans tekniska kunnande där. För säkerhetsskull.