I söndags

Man vaknar. Kanske inte som den mest rosenkindade klarögda varianten av sig själv. Blek. Trött. Penntrollshårrufs. Man suckar. Typisk stanna-hemma och städa och lalla runt i grå träningskläder dag. Inte de vanliga sportvarianterna jag har när jag tränar seriöst. De för hemmabruk. Med Hello Kitty på. I behov av frisk luft. Även om el-ljusspåret är halv isgata ska man fasen dit. Känns som en genomförlig plan. Att sminka sig och fixa till sig innan känns dock som oöverstigligt. Bestämmer att jag är avslappad. Trygg i mig själv.


Inte såpass mycket nojjig Storstadsbrud att jag måste sminka mig för att våga mig ut i el-ljusspåret. Dessutom hade ju enda hyfsat snygge manspersonen trapphuset just flyttat ut häromdagen påminde jag mig själv. Mest skumögda pensionärer kvar jag riskar att möta, tänkte jag uppmuntrande. Såna som tycker man är en toppentjej om man ler snällt och håller upp dörren hissdörren när de kommer.

Sätter upp håret i en tofs, drar på mig en gammal överdragsjacka och hasar ut. Bara för att mötas av ny granne. Och hans 5 hunkiga polare i inflyttningstagen. Som tittade nyfiket och hejjade glatt*. Som jag var tvungen att både hälsa på och åla mig förbi på riktigt nära håll innan jag skamset kunde slinka ut. I lysrörsbelysning. Jag nästan dog av skam.

* Förmodligen brast de genast ut i "såg ni, den där tjejen såg ut som ett penntroll i håret. Värsta rufset.." så fort jag hade hunnit ut genom dörren.