H.

Vi pratar om hur det var, hur det blev. Och för att han tar upp det, hur det kunde ha blivit. Jag frågar vad han menar, vad skulle han ha gjort annorlunda om vi kunde hoppa tillbaks några år i tiden.

Han säger: Då hade jag bett dig gifta dig med mig långt tidigare. Då. På en gång. Och du hade accepterat?
Jag säger: Jag tror det, om du hade satsat helhjärtat ända från början. Utan att backa. Utan att tveka. Då..
Han säger: ..då hade vi haft barn nu.
Jag säger: Mmm..kanske det. Kanske. Om inte du hade tvekat. Om inte jag hade släppt dig.

Han säger: Det var ett så stort steg. ..uppfattade det som att du verkligen skulle ha blivit totalt och förbehållslöst min helt enkelt.Och det skrämde mig lite då. Jag var inte säker på oss då. Inte som jag blev sedan. Inte som jag är nu.
Jag säger: ..och nu är det för sent.
Han säger: Livet är inte slut än.
Jag säger: Nej, men du vet vad jag menar. Det är över nu..
Han säger att han grämer sig lite. Att han, att vi inte vågade ta risken då, genast. Jag säger, visst finns det saker jag skulle ha gjort annorlunda idag. Men jag säger, gräm dig inte. Jag gör det ju inte. Jag är bara glad att jag träffade dig. Jag har lärt mig massor av dig. Mognat.

Men samtidigt är jag på ett sätt glad att det inte blev vi. Att han skulle kunnat göra mig så illa om han hade velat. Han säger, vet du hur liten den risken är, för att inte säga obefintlig? Jag säger jo. Men iallafall. Den där sitsen med någon som har helt andra kontakter och ekonomiska muskler än mig själv. Den där ojämnlikheten. En alfa till på köpet. Ska mycket till innan jag sätter mig i en sådan sits igen. Minns hur jobbigt det var när exet flippade ur. Och han var en vanlig kille. Utan H's kontaktnät. Han säger att han förstår. Förstår att jag vill ha lite kontroll. Inte vara beroende.

Jag säger: Ja. Och nu...?

Han säger: Jag tar vad jag får..

Jag säger att han har min vänskap. Så länge det funkar med eventuella nya respektive. För det är jag tveksam om det kommer funka när jag blir ihop med någon ny. Och han kommer också att träffa någon ny. Förr eller senare. Han svarar att han vill att vi ska hålla kontakten. Vill att det ska funka. Den som lever får se.
Sen pratar vi lite jobb och han berömmer mig. Säger "that's my girl, precis så hade jag också gjort." Och jag ler lite snett och säger, "well, not anymore, eller hur?". Och det känns lite bitterljuvt sådär. Att det är dags nu. Dags att gå vidare.