Denial

Nädå, ingen fara med oss. Trevliga Kollegan har just påbörjat sin andra omgång skojig hostmedicin*. Och själv har jag sådär misstänkt molvärk i öronen. Vore det inte så länge sedan jag passerat dagisåldern skulle jag vara säker på att det var öroninflammation.

Men nu ska man ju föreställa vuxen och bör således ha uppnått en ålder där man icke sysslar med barnsjukdomar längre. Så jag intalar mig själv att det är ren inbillning. Om än alltmer smärtsam sådan.

Och alltmer frestande att ringa företagsläkaren och mygla till sig resistensskapande pencilinuspiller per tfn. Sådär som jag egentligen ogillar att folk gör bara för att alla har jobbkaos numera och ingen vill offra en halv dag muppandes runt på någon provtagning och sedan vänta på att någon som pluggat större delen av sitt vuxna liv som ska tala om för en det man redan vet.

Och den snabba lösningen alla vill ha är en näve piller och sedan tillbaks till ekorrhjulet. Det är så alla gör och snart har vi inga antibiotika som biter när det verkligen är skarpt läge.

Jag vet allt det där. Men ändå. Jag är vuxen. Känns onekligen lite overkill att boka tid på en vårdcentral för något så banalt som ont i öronen. Lättare att intala sig att det ska gå över. Att det är ren och skär inbillning som botas med Ipren och önsketänkande.

* Har en vag känsla av att jag borde erbjuda mig att kolläsa Viktiga Papper han skriver just nu. Under inflytande av skojig hostmedicin. Om jag bara orkade.