Momento Mori Moment

Nej, det blev inte bättre, tvärtom. Så med någon möda tillbaks ner i Storstaden, där jag åker in igen. Till min vanliga läkare som skickar mig till akuten som inte skickar mig nånstans utan lägger in mig direkt. Så. Inget äta dricka. Bara duscha, ligga standby i op mundering med dropp. I vad som skulle visa sig bli nästan ett dygn. Första dagen tillbaks efter långledigt. Stressig morgon och det var inte många timmar jag han ta tag i saker och ting. Verkligen poppis. Employee of the Month I shant be.


Jag som brukar släpa med mig hela City-tjej-överlevnadskittet. Som dagen till ära lämnat hemmet utan vare sig mobilladdare, extralinser, eller ens något att läsa. Ligger på en sjukhussal. Med en mobil jag måste bränna mesta batteriet med att ringa och styra upp jobbet jag fick gå ifrån. Avboka möten osv. Enda kontakten ut. Vågar inte privatsurfa. Ensam i en op mundering som väl närmast kan betraktas som kinky om nån nu har den läggningen (tänk halvkort vit sjukhusrock unt lårlånga strumpor då.) Med en Metro och smärtan som enda sällskap.

Och en liten röst som påminner mig om risker med att rota runt i magen på unga tjejer, nåt man i det längsta undviker. En röst som påminner mig, "Ännu är ingen skada skedd. Du kan fortfarande gå härifrån. Ain't nothing to it. Just put one foot in front of the other." Och jag skulle. Oj, vad jag skulle. Om jag bara inte hade så ont. Kanske lika bra att hoppa ut genom fönstret direkt. Put an end to my misery. Om jag bara orkade se efter om det gick att öppna. Så. Spara på smärtstillande. Distansera dig. Lets just lay here counting flowers on the wall, shall we?


Egentligen är det tänkt att de ska försöka operera under kvällen. Men sen blir det kris och katastrof. Bilolyckor o gud vet allt. Och när en trött och bekymrad läkare som ringts in från bakjouren kommer in för att undersöka och op planera/dra worstcasescenarion fattar jag vinken. Villintevillintevillinte. Realitycheck. Spelar ingen roll hur bra grundfysik du än har. En kunnig, och framförallt någorlunda utvilad kirurg begår färre misstag. Ja, jag kan vänta på dagteamet. Ja, jag säger till om det blir ohållbart. Ta du hand om bilolyckorna. Och sköterskorna är underbara och muttrar förvånat om hur de inte kan förstå hur han prioriterar. Medkänsla i deras ögon. Tittar till mig då och då lite lätt bekymrat sådär. En lång jävla natt utan något att läsa ens.

En natt då jag försöker att existera så sparsamt som möjlig. Inte prata för att inte gråta. Folk jag skulle kunna ringa men jag vill inte prata med någon. Faktiskt. Så fort det öppnar ringer jag biblioteket. Ber dem skicka nåt. Försöker förklara att det inte spelar nån som helst roll vad. Att jag är desperat. Behöver text. Ska närsomhelst in på op och tar vad som helst. Utom gårdagen Metro som jag redan läst. Ett antal gånger. Måste ha låtit övertygande* för de skickar omgående en liten kurirdam i gråsparvsmundering**. Ärkebibliotekarien.

Lite senare på morgonen kommer dagteamet, rätt kirurg och hans enormt proffsiga team. Och när jag får ont igen går det extremt fort ner på op. Snabbt och proffsigt. Räckte med det mindre ingreppet. Människor som har stenkoll på läget. Adekvat smärtlindring efteråt. Så som det alltid borde vara. Bara precis innan jag åker hem det fallerar. Inhyrd personal. Ingen som vet nånting om nånting. Så jag åker hem och tar det nog inte så lungt som jag kanske borde. Men det läker. Som allt annat.

Mest lycklig är jag när kirurgen kommer in och säger att det var lyckat. Och nej, inget annat i magen har kommit till skada. Prover är tagna. Senare får jag veta att det inte är cancer. Inte någonstans. Så visst Gud. Tack ska du ha. Fast ge mig lite lugn o ro ett tag nu är du snäll. Bara lite, okej?



*Eller också har de lärt sig det lönlösa i att tjafsa med folk med svår läsabstinens i kombinatione med morfininducerat hjärnsläpp.

** Får alla som gått bibliotekhögskolan lova dyrt o heligt att aldrig mer klä sig i något som inte går ton i ton med gråbrunt damm, innan de tar examen?