Struldag på jobbet, tusen tankar i huvudet som behöver rensas,
vädret soligt o fint.Vill ge mig ut och springa en sväng, bara jag och mina joggingskor i skogen, stressa av, varva ner.
Men samtidigt vet jag att jag tar en risk, att jag är naiv som ger mig ut i storstadens elljusspår ensam och "oskyddad".
Hatar att behöva känna rädsla i maggropen, behöva se misstänksamt på män jag möter i spåret, undra hurvida han tillhör den schyssta majoriteten eller är våldtäktsman.
Så när jag möter män i spåret ökar jag takten, ser honom rakt i ögonen och försöker att inte se ut som ett lätt offer. Trycker undan rädslan och försöker att bara springa och inte tänka på vad som skulle kunna hända.
Oftast låter jag hellre bli, tar den säkra vägen förbi gymet istället.
Undrar hur många tjejer som låter bli som jag, vars rörelsefrihet begränsas av rädsla. Undrar hur det skulle vara om dömda sexbrottslingar istället förbjöds vistas utan sällskap på vissa platser, elljusspår, stadensparker nattetid osv.
Integritetskränkande, javisst men hur bra funkar det idag när tjejer är rädda och män som aldrig skulle skada en tjej ses med misstänksamhet?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Hej där Ninde,
Visst funkar det med att springa då tankar ska ur huvudet? Funkar nästan alltid.
Blir alltid lika ledsen över den oroliga blicken i ögonen på tjejer man möter i spåren. Förstår varför och förbannar alla halvfigurer till manliga grisar där ute.
Hej H! Ja men funkar bara om jag får springa ensam, bara jag och tankarna. Ser ibland hur män nästan ser ut att skämmas när man möts, som om de skäms för att behöva misstänkas. Det blir man också ledsen över.
Post a Comment