All Hallows Eve

Den gamla keltiska helgen är här igen. Natten då vi kan gå ut och beblanda oss med häxor, feer, vampyrer och allehanda mörka väsen. Ser ni en svartklädd fe kan det vara jag. Happy Halloween folks!

Mammor och möten

Tung avslutning på jobbdagen igår. Extrainsatt möte. Hasta hem. Anamma Killkusinens motto: "jomen jag jobbar bäst under press". Ila runt som en skållad iller.

Jodå mamma kom. Stack ner fingrarna i blomkrukorna för att med en kritisk min kolla hur jag vattnat dem. Det hade jag. Alla utom den där fula som jag egentligen hoppades skulle självdö men sett mig tvungen att slänga på en skvätt ungefär 30 sekunder innan hon kom. Hävdade att den drabbats av blomförkylning vid öppet fönster och enbart därför stod på death row. Mamma såg tvivlande på mig. Mycket tvivlande.

Sen klagade hon på att jag inte hade dammat ledningsrören på ett ställe i badrummet*. Det ni. Fick sucka djupt, himla med ögonen och utbrista "men mamma" innan hon la av och vi kunde ha trevligt istället. Alldelles för trevligt. Även om jag var en aning okoncentrerad och råkade blanda ihop** vem det nu var som fyllde år som hon skulle hälsa på idag fredag. Vilket hon tydligen redan berättat. Ett par gånger. Sen stod jag och rostade pumpakärnor i ugnen och bakade paj till sent på kvällen. Allt för att kapa åt mig lite förlorade Trophy-wife poäng.


* Jo,jag förstår om ni är djupt chockade nu. Städa i övrigt gör jag. Men damma ledningsrören har varit ungefär prioritet X den senaste hektiska tiden. Är nog bra att syrran får en liten till snart. Så hon får annat att tänka på.
** Jamen hon har ju två vänner här i stan med samma förnamn. Som jag jämt blandar ihop. Men orka liksom. Som plåster på såren fick hon sån här läppglans av mig som inte finns i Hemstaden. Sån som ser ut som sötsaker.

Och som jag inte hade nog att göra...

Så är mamma i stan och vill komma förbi ikväll. Just när jag kommer att vara mitt i städning och förberedelser. Hon lovade visserligen medföra något färdigt ätbart för att förenkla så jag kunde inte gärna säga nej. Och nu sitter jag här och hoppas att den halvtimme jag har på mig från det att jag kommer hem från jobbet och tills hon anländer ska räcka för att någorlunda mamma-anpassa lägenheten.

Små saker som stör..

Ägnade mig åt att göra lite shakedown* bland tjejgänget inför helgen. Den första responsen när någon blir inbjuden brukar vara antingen "-whoho-nämen-fan-va-kul-klart-jag-kommer-ska jag ha med mig något speciellt?" alternativt "-nej, va synd att det var just den dagen och inte någon annan kan du inte byta till veckan efter snälla? Vill ju vara med?"

Så pratar man med Glamour Girl. Och det första hon frågar är alltid vilka som kommer. (Underförstått visserligen är vi kompisar och du är okej, men innan jag kan bestämma om det är lönt att boka av något tråkigare och släpa dit min otroligt coola existens så vill jag ju veta vilka som kommer att vara där fattar du väl.) **


* Man skakar påsen med "folk som tror de kan komma men.." för att se vilka som faktiskt kommer dyka upp ioch behöva räknas in när man planerar maten.
** Nej, jag försöker att inte göra så själv. Försöker.

I söndags

Okej, jag kanske inte direkt vaknade som den piggaste, klarögdaste versionen av mig själv. Men dagen var sedan länge inbokad och det var bara att pallra sig upp. Ont ska med ont fördrivas så jag beslöt att lite frisk luft skulle få mig att piggna till. Övertygade Systersonen att göra mig sällskap och snörde på mig joggingskorna. Ner till stranden och tillbaks. Frisk vind och känna livsandarna återvända.

Samtidigt påpeka för systersonen alkoholens uppenbara skadeverkningar. Samt framhålla att jag gärna såg att han avhöll sig från eländet för all framtid. Tyckte själv jag lät väldigt vuxen och förebildsaktig där. Han skrattade åt mig. Redan en härdad liten kille. Hade ju sett mycket värre saker. Sett "Färjan" på tv.



Sen ombyte, sminka sig pigg och dagens aktivitet. Dop. Sådär lite finklätt och uppstyltat handhälsande till en början. Träffa Norrlänningens kusin och några till bekanta utanför kyrkan. Tar tid utanför. Tar tid innan alla bänkat sig i kyrkan. Lite trött. Lite lätt uttråkad. Av alla närvarande är det säkert bara min hjärna som hinner tänka tusen tankar....

"Vad den unga prästen ser präktig och ordentlig ut. Prydlig frisyr. Glasögon. Lite en ung variant av kd ledaren. Folk som ser sådär överdrivet korrekta ut får mig alltid att misstänka att de har något att dölja. Han har säkert värsta kinky sexlivet privat för att väga upp sin präktighet. Nåt i stil med brittiska politiker. Typ apelsin i munnen och plastpåse över huvudet och klädd i damunderkläder. Eeew. Nämen fy vad tänker jag. Om en präst. *sudda bort den mentala bilden av honom iklädd engelska damunderkläder.*

Men titta på honom. Ser han inte suspekt korrekt ut. Prydlig. Men vänta han kanske är bög föressten. Jo så måste det vara. Han måste vara perfekt prydlig hela tiden för att inte dra på sig ännu mer problem än de från fördomsfulla medlemmar av församlingen som inte fattar att en präst kan älska någon av samma kön. Ja, tänk om det är så. Kanske är jättesynd om honom, han är utfryst av alla elaka tanter i kyrkorådet och så sitter jag och tror först att han är värsta pervot. Och nu fick jag nästan dåligt samvete.

Men vänta nu pratar han visst igen. Och nu halas äntligen minstingarna fram för att döpas. Under små ilskna vrål. Puh då har man något annat att fokusera på. Äntligen."

Vid smörgåstårtan efteråt hamnar jag brevid en femtonårig tjej. Slipper således diskutera världsekonomin och folks husrenoveringar. Kan ägna mig åt att avhandla ämnen som Highschool Musical och den annorlunda teknik man kan behöva vid datorn när man har fått riktigt långa naglar. Precis min mentala nivå just då.

Dagens ickenyhet

"Kvinnor i rött får mer uppmärksamhet".Allt enligt forskning utförd på universitetet i Rochester, New York. Skulle det på något sätt vara en nyhet? Finns det någon som någongång talat inför andra människor som inte vet att det där med att klädernas färger spelar roll?

Hela artikeln i SvD

Helgens:

Återseende: Syrran, systersnubben och framförallt systersonen. Samt en massa annat löst folk.

Oförklarliga: Om det är en sån ebarmlig radioskugga på vissa ställen utanför Staden. Varför är den enda kanalen man får in då den absolut uslaste i hela etern? P4.

Fest: Lördagkväll

Oväntade: Tuff Killkompis som kom fram på festen och kramade om mig och sa en massa gulliga saker. Finns inget sötare* än en lite stel manchokille som lite tafatt och ovant försöker säga sånt han inte vågar i vanliga fall. Tror han blev lite nostalgisk där. Kom in på hur länge jag och syrran känt honom. Och tänk nu skulle min storasyster** ha barn och allt och jag hade brutit med exet och han var övertygad om att det var helrätt och jag skulle bli jättelycklig med någon annan istället och bla bla bla. Vad är grejen med den starka tysta killtypen när de börjar komma upp i 30 årsåldern och plötsligt börjar bete sig så att man nästan börjar tro att de har känslor med?¤Skrämmande utveckling. Var tillslut tvungen skämtsamt be honom att lägga av. Om han inte ville se mig gråta. Med icke vattenfast mascara. ¤¤

Icke culinariska upplevelse: Okej, inte för att jag vill vara petig eller så. Men en Guacamole utan uppenbara tecken på vare sig lime, vitlök, salt, tomat eller chili är ingen Guacamole. Det är en avocadopurée för barn utan mjölktänder. Hade jag inte varit så väluppfostrad hade jag skrikit "nämen fyfan vad ääckligt" och sprungit och spottat ut. Istället för att skölja ner det med stor klunk vin, le ansträngt och listigt gömma resten under ett salladsblad.

Lillasysterlookalike: Uppenbarligen jag. Efter att den tredje för mig okända personen hälsat mig med ett glatt "och du måste vara X lillasyster" började det bli lite tröttsamt att förklara att jag var en helt annan lillasyster. Systersnubbens tjejs. Hon dök upp sen på festen X lillasyster och jag granskade henne nyfiket. Vet vem hon är men har faktiskt inte tänkt på det förut. Hon är nog aningens längre med smalare ben, jag har mer markerad midja, likadant blont hår i ungefär samma frisyr. Jo, vi är allt lite lika#. Kanske därför hennes kille alltid hälsar så glatt## på mig. Han kanske är närsynt och tar det säkra före det osäkra. Jo så måste det ju vara.

Absolut snyggaste klädsel: Söta tjejkompis i skolflickslooken i grått, svart och vitt. Parad med värsta kaxiga assesoirerna och stövlar att dö för. Precis den rätta mixen mellan strikt och vågad. Skitsnygg var hon. Vilket jag också påpekade. Ungefär fyra gånger. Samtidigt som jag kastade avundsjuka blickar mot den där snygga gråtonen hon passar i men som får mig att se ut som en magsjuk gurka. Gör en mental notering att sno den idén i något annat sammanhang. Med en annan gråton.

Mest omkramad: Jag. Var ju en massa folk jag inte träffar så ofta och som således uppenbarligen inte hunnit tröttna på mitt sällskap utan bara var himla glada att se mig.

Hemliga klubben:

Han: "- Fick du vykortet som jag skickade?"

Jag: "-Eh...menar du i vanliga posten?" (Tänker så det knakar, snigelpost? Har jag fått snigelpost av honom? )

Han: (förklarar)

Jag: "-Så det var du som skickade det, misstänkte nästan det "(det gjorde jag inte alls det. )

Han: (Sträcker stolt på sig)

"Du glömde skriva ditt namn vettu." (Vilket hade underlättat en aning om du vill ha cred för det. Smartsmurf. )###

* Disclaimer:" Amen förfan vilken fin tjej du är ..."och liknande i syfte att ragga på en i fyllan och villan är inte gulligt. Men nån som precis tagit mod till sig att släppa sitt lite småstela sätt och säga en massa snälla saker bara för att, är däremot det däremot.

** Jepp. Storasyster som aldrig i h-lvete skulle skaffa fler barn efter systersonen har plötsligt beslutat sig för att återgå i avel. Now it's official. Och Helvetet frös samtidigt över.

¤ Ja såklart att tuffa killar har känslor. Men nu menar jag såna som inte rör mat, sex och hat mot folk som inte kan fickparkera.

¤¤ Jo jag vet. Men den blev snyggast. Och jag hade faktiskt tänkt färga fransarna som vanligt men inte hunnit.

# På gränsen till flörtigt faktiskt. Fast jag hade nästan övertygat mig om att han bara var en sån kille man kan missuppfatta. Som är så mot allt och alla.

## Note to self: Possible lookalike att anställa när jag blir rik och berömd och vill smita ifrån pressen.

### Börjar bli en obehaglig trend det där med kort utan avsändare. Kan vi inte bara komma överens om att man alltid skriver namn. Iallafall när man skriver till någon så nyfiken som mig.

Jo, det kommer ett inlägg om helgen

När jag får tid över. Tills dess kan vi bara konstatera att vissa saker är lite lustiga.
Som när man skämtsamt kallar någon "en liten Messerschmitt"" och får till svar:

"-Besserwisser heter det."

Fredagmorgon

Egentligen lite onödigt möte tyckte jag först. Men visst, visst på allmän begäran så. Dock med en person med ett sånt arbetssätt som det snudd på skulle vara lag på om jag var diktator. Han visar sig vara påläst. Kunnig. Insatt i allt han ska vara insatt i. Snabb och rationell när det gäller beslut. Inget letande efter ytterligare uppgifter. Inget velande och hänvisande till fan och hans moster. En sån som gör ens jobb enkelt. Cut, suture and close som di säger i staterna.

Äntligen en ljuspunkt som avslutar den här eländesveckan. Nu strax helg. Äntligen.

Dagens låt på hjärnan

Amy MacDonald- This is the life

Dagens garv

Äktenskapsrådgivning anno 1894.

" Den smarta hustrun tillåter maximalt två korta sexuella kontakter i veckan. Allt eftersom åren går bör hon försöka få också den frekvensen att minska. Spelad sjukdom, trötthet och huvudvärk är de smartaste sätten att uppnå detta."

Låter iofs som ett preventivmedel till och med Påven skulle kunna godkänna. Dårar.

Tågresa från Hemstaden i Helgen

En Hemstadshelg där jag firat Mamma och andra nära och kära som haft födelsedag i september. Tittat på söta föl. Plockat äpplen, tomater och vindruvor. Ätit söndagsmiddag bestående av Coq au vin och paj med Hemgjord glass är det dags att ta tåget hem till den Stora Stygga Staden.


SJ. Svindyra Järnvägarna. Hamnar brevid Trevlig Tjej som uppenbart också borde jobba. Jag bläddrar förstrött i några papper. Hon slår upp sin jobbdator med den prydliga PP demonstrationen hon håller att författa i stora pedagogiska bokstäver. Behöver inte ens kasta en blick på skärmen för att veta att hon är involverad i något statligt. Aldrig fått security breifing av en småparanoid amerikan som skulle fått ett hysteriskt anfall om han sett henne lämna den bärbara på bordet brevid mig när hon gick för att köpa kaffe. Påslagen.

Hon kommer tillbaks. Krånglar sig längst in och ursäktar sig för sina långa ben (ja,ja skryt lagom. Var faktiskt nån som trodde jag var 167 häromdagen.Sådeså)
Hon ser att jag läser på engelska och passar på att fråga om översättningshjälp. Jag sträcker malligt på mig. Ler lätt överseende och bereder mig på att hjälpa den stackars bortkomna tjejen med lingot. Sen tar det pinsamt lång tid innan jag kommer på den rätta formuleringen. Men det är tydligen inte bara jag som är trött efter helgen.

Hon har tydligen haft en kul helg. Som i lite trött och bakis på söndagen. På måndag ska hon hålla ett föredrag. På utrikiska. I två timmar. För fransmän. Jag tröstar henne med att de förmodligen ändå inte kommer fatta speciellt mycket fina engelska ord. Att hon lika gärna kan hålla det enkelt. Med mycket bilder. Satsa på ytan istället.

Nöjd med mig själv utser jag henne till vakthund över mina mindre värdefulla saker och knatar iväg till restaurangvagnen för kaffe. Artigt som jag är ursäktar jag mig när jag sträcker mig förbi en medelåldring för att nå mjölken. Han blir alldelles förtjust och flörtar ohämmat ända tills jag chockad smiter därifrån. Tänk prydlig lätt tunnhårig ingenjör med mesiga kläder. En gamling. Inte ens typen man på långt håll kan se att han en gång i tiden varit en stilig karl och ha lite överseende med att han liksom ler mot alla av motsatt kön av gammal vana fast han har vett nog att fatta att det är tvärkört. Nä. En vanlig gamling alldelles utan självinsikt till och med i nyktert skick. Eeew. Hoppas det inte är en ny skaffa-lammköttstrend på gång. Känns inte okej. Alls.

Saknad efter en liten pälsboll

Förra helgen åkte jag hem till Hemstaden. Körde upp en bil som skulle ställas av för vintern. Kom fram ovanligt sent*. Alla sover. Eller nästan alla. Knallar in i mitt gamla rum och möts av någon som börjar spinna så fort han får syn på mig. Han har väntat**. Jag klappar och pratar med honom en stund. Han kollar in min väska. Nosar nyfiket för att utesluta att jag inte medfört något för katt ätbart.

Sen får han plötsligt en viktig min. Kan inte stanna och prata längre. Jag förstår. Han är en katt med jobb. Han har ett revir att bevaka. Jaktmarker att hålla under uppsikt. Han har egen dörr. Går och kommer som han känner för.

Han är inte den tjusigaste katt familjen haft. Inte en smäcker halvsiames eller nätt liten katttjej med silkeslen päls. Mer en vanlig bondkatt, lite grabbig i sättet. Tuff och muskulös med rejäla tassar. Och en utmärkt jägare som håller gnagarbeståndet på lämplig nivå i närheten av hus och hem.

Passar på att borsta pälsen på honom när jag ändå är hemma. Smågrälar på honom för att han är lite rufsig i pälsen. Och på mamma för att han blivit lite väl rund om magen. Grå Katten tar det med ro. Spinner glatt och låter sig nådigt borstas. Biter lite diskret i borstskaftet när han tycker det är räcker. Mamma däremot muttrar om att han minsann är "en lagom tjock herre i sina bästa år***". Hon har inte alls börjat övergöda honom****. Inte då.

Saken kompliceras en aning av att Grå Kattens attityd till den mesta kattmaten ungefär är "men det där kan du väl äta själv om du tycker det verkar så apptitretande. Ge mig människomat och den där dyraste torrmaten man köper hos veterinären. Helst kött och inte fisk eller nåt annat fjolligt. Möjligen lax. I övrigt fångar jag min egen mat tack."

Grå Katten ser det som sin uppgift att hålla ett vakande öga på sina människor. Vid behov aktivera dem lite. Ljudlöst smyga på dem. Som när jag går på skogspromenad med mamma. Plötsligt kommer en pälsboll flygande från ingenstans, mellanlandar på mina fötter och stutsar glatt vidare. Skulle bara fattas att vi skulle gå iväg utan honom. Fast vi får inte gå för långt. Då jamar han argt tills vi fattar att det är dax att gå tillbaka. Sen underhåller han oss med att demonstrera vilken hejar han är på att klättra i träd. Man ska titta beundrande. Tala om vad duktig och modig han är. Så typiskt kattkillar. Eller killar i allmänhet föressten.

Han är en cool katt. Som inte ens blir oroad när vi ser en räv skynda förbi i skogen. Han är lika kvällspigg som jag. Lite smått odräglig. Men söt. Och varje gång jag åker från Hemstaden känns det faktiskt lite tomt. Som om något saknas här i stan. Något med morrhår.


* Senare än jag hade tänkt. Fanns ingen hejd på allt strul på fredag eftermiddag.
** Han känner alltid på sig när jag kommer hem. Antingen sitter han på trappen utanför eller ihoprullad på en stol i mitt gamla rum. Så att jag inte ska missa honom.
*** Mamma är en aning inkonsekvent där. Kan säga rätt taskiga saker om tjejer som går upp i vikt. Men män och hankatter är uppenbarligen bara gulligt runda.

**** Nä det är inte snällt att övergöda husdjur. Bara jobbigt för dem.

Dagens låt

So What?

Another day closer to dying

En sån jävla dag. Igen. Jobba häcken av mig för något som ger något rejält tillbaks har jag inget emot. Men att lägga en massa tid och energi på något jag redan på förhand vet kommer bli mer strul än pengar känns inte alls lika meningsfullt. Tillråga på allt körde saker och ting ihop sig så jag blev sen till ett kundbesök. Hatar sånt. Är inte en sen-i-jobbet-människa. Jag är en gå-väldigt-snabbt,hoppa-över-lunchen-men-nog-fasen-kommer-jag-precis-i-tid-människa när det gäller jobb.

Inte kunde jag ringa och beklaga mig för M heller. Hon är fullt upptagen med att kickoffa i Paris. Fick malligt mess på lunchen. Det talades om sightseeingturer på Seine och sponsrade middagar. Själva fick vi åka till Gotland. Vilket hån.

Much ado about nothing

Det bästa man kan säga om den här måndagen är att den är över nu. Nu glömmer vi den och åker och klipper håret hos bästaste klipptjejen istället.

Dagens viktiga forskningsinsats

"Kaffe ger mindre bröst."Och det var då en herrans tur att man har dragit ner på kaffet. Så att man inte riskerar att vakna upp en morgon med a-kupa. Känns ju tryggt att vet att forskningen koncentrerar sig på det verkligt väsentliga liksom .Sen vore det ju intressant att veta exakt hur Lunds universitet och Malmö högskola kom fram till den slutsatsen..

Onsdagskväll i Storstaden

Utgång med Barndomskompis i onsdagskväll. Träffas som vanligt vid Svampen. Säkrast så. Finns nämligen tre ställen här i stan som man säkert vet att tvättäkta lantisar hittar till. Åhléns city (betona stooora ingången för att undvika missöden), Ringen vid T-centralen (betona övre plan för att undvika missöden), samt just under Svampen på Stureplan. Alla andra mötesplatser kan medföra att personen i fråga kanske inte hittar dit. Istället får man ett mobilsamtal där någon med lätt panik i rösten frågar något i stil med "du, det står Bredäng på skylten här. Har jag åkt mycket fel då?*"

Men nu således Svampen. Tjejkompis har flugits in som hastigast pga jobbet och det finns såklart bara ett ställe att gå när hon har en ledig kväll. Stureplan. Äta middag och ta några glas. Skratta åt bratsen och wannabee kostymnissar. Ungefär så långt man kan komma ifrån Hemstaden utan att passera tullen.


Klär upp mig lite mer än vanliga AW klädseln. Tar nya skorna. Med klackar som lätt vill fastna i stenbeläggningen, de som matchar Filippa K klädseln.

Ganska snart känner jag att det ligger något i det där gamla talesättet "om man vill vara fin får man lida pin**". Biter ihop och ler tappert när vi irrar runt på jakt efter den perfekta middagen. "Inte sushi" säger kompis och ser skrämd ut. Inte är hon lika förtjust som mig i små sallader heller. Får bli pasta. Först en tradition oss emellan. Dricka lite bubbel i baren***. Få frågan av svensk kostympojke om jag var från Östermalm. Med nöd och näppe avhålla sig ifrån att skratta sig fördärvad över frågan. Uppenbarligen var hans koll lika dålig som hans förmåga att låtsas vara världsvan.

Sedan middag helt i kompis smak. Italienskt. Snabbt inse att det inte kommer finnas någon rätt utan massor av olivolja eller grädde. Kapitulera. Hänga på kompis i att beställa in vin och vitlöksbröd. Den Stora Fett och Kolhydrats synden. Inse att det är sånt man hamnar i Helvetet för. Fastnitat på ett spinningpass för tid och evighet under ledning av Fredrik Paulun. Skjuta undan dåligt samvete genom att lova sig själv att ta i extra på morgondagens gym-pass och istället njuta av sällskapet.

Kompis för himla rolig. Roat mig ända sedan skoltiden. Nu med anekdoter.Om folk vi känner. Om det senaste från Hemstaden. Återblickar på vansinniga lärare vi haft. Om klasskompisen ingen av oss tål (som kompis trampade hårt på med vass klack en gång. Best thing she ever did.) Denna tjej tycker nu att det skulle vara såå kul om vi kunde träffas igen. Tycker inte vi. Svårt att tro att hon gått ifrån att vara en falsk bitch till någon man vill umgås med. Djupa diskussioner om förhållanden och pojkar.

30 nånting slipskille brevid oss. Med engelsktalande affärsbekant som han underhåller med en engelska med tydlig svensk accent. Som han vill impa på. Genom att bjuda blondiner på en massa dricka. Vi tackar artigt och drar oss hemåt istället. Kompis ska flyga dagen därpå och jag ska jobba. Oroligt följer jag henne mot hotellet. Man vet ju aldrig. Sist gick hon åt fel håll när hon skulle tillbaks.


* Sen förväntas man ge en perfekt GPS beskrivning av hur man tar sig från Bredäng eller nån annan byhåla man själv knappt vet var det ligger. Tegucigualpa vet jag var det ligger. Antananarivo med. Men Bredäng? Sorry..
** Note to self. Inte packa ur tejpen. Nästa gång tejpa fot i förebyggande syfte. As to avoid aj. Fortfarande litet märke på fot.
***Fick bli fusk med mousserande denna gång. Vi var ju principfasta nog att betala för oss själva.

Räddningsaktion

Igårkväll. Man kommer hem. Käkar. Packar upp träningskläderna. Passar på att göra en inpackning och lite annat livsnödvändigt. Ser fram emot att dra på mig något bekvämare än jobbklädseln och sjunka ner med en stor kopp te framför tv:n och sedan skönhetssömn inför morgondagen. Bara ha en lugn kväll. Kommer ut ur duschen samtidigt som telefonsvararen går igång. Med Killkusinens lätt panikslagna röst på. Jag kastar mig på telefonen och får ungefär ur honom att: Jag måste komma ner nu nu nu. Han behöver extranycklar. Soprumsnycklar. Alla nycklar. Det är kris och katastrof och bråttom.

Lätt uppskrämd av stundens allvar sliter jag på mig det som ligger närmast, tar nycklarna och ilar nedför trapporna till undsättning. Iklädd grå mjukisdress med Hello Kitty emblem är jag redo att lära vilket ligistgäng som helst att man inte ger sig på min Killkusin ostraffat. (I min skenande fantasi är den mest logiska förklaringen till hans beteende att han skulle ligga skadad och rånad utanför porten. Varför skulle han annars låta helt panikslagen?)


Kommer ner och finner honom oskadd men smått hysterisk och i stort behov av min soprumsnyckel (vi har samma grovsoprum.) Under det att han rotar runt som en jordekorre på speed lyckas jag få ur honom vad problemet är. Han har firat något med jobbet. Kommit hem o lämnat jobbgrejorna och slängt någon förpackning i grovsoprumet på väg ut till det lokala stället. Nu hade han plötsligt inga nycklar. Lägenhetsnycklarna. Jobbnycklarna. Allt borta. Panik. Han hade hoppats att han skulle ha slängt dem av misstag i soporna. Men nada nycklar här.

Jag föreslog försiktigt att han kanske hade glömt dem under den där sista ölen innan hans jobbarpolare vinglade hem. Den på det lokala haket. Då mindes han plötsligt. Han hade visst haft en jacka också. Med nycklar i fickan. Som han hängt på lokala haket. Det som stängde när han och kompisen masade sig därifrån och vars ägare nu troligen satt i bilen på väg till andra sidan stan.

Vad gör man i ett sånt läge? Jo, om man är för snäll för sitt eget bästa så ger man honom hans extranycklar. Sedan följer man med honom upp och tillbringar en alldelles för lång stund med att med hjälp av förnamnet försöka lokalisera ställets ägare via eniro/fejjan osv. Man antastar helt okända människor per telefon i jakt på killen som har stället. Jodå. Killen lokaliserades tillslut. Fick ett sms av Killkusinen nyss. Han fick tillbaks jackan med alla nycklar. Och nejdå Killkusinen är inte fjorton. Utom möjligen mentalt då.

Jobbstrul

Nu håller vi tummarna att jag klarat av det mesta och att jag inte får det där samtalet en minut innan jag ska gå så jag måste dra över. Inte idag. Ska ju ut ikväll..

Saker som bara händer mig?

När ens urkassa lånemobil* envisas med att ringa upp folk** på eget bevåg***, varför är det då alltid de absolut sista man på något sätt vill prata med?

* Det finns inte folk som faktiskt betalar för en Motorola mobil va? But why?
** Som såklart genast ringde tillbaks med ett meddelande.
*** Möjligt att det fanns något knapplås. Någonstans. Men orka.

Dagens: Utan Eget Ansvar

Anna 38, kommer körandes i sin bil. Får då den lysande idén att rota fram sin mobil från djupet av sin handväska. Har ner handväskan mellan passagerarsätet och dörren. Fibblar vidare. Sträcker sig efter mobilen och lyckas då peta till ratten. Eftersom hon under tiden har föga koll på bilen tar hon en tur ut i diket, mejar ner några brevlådor innan hon slutligen får stopp på bilen på en uppfart. Dörren var då blockerad och hon fick klättra ut genom ett fönster och berätta för räddningstjänsten hur det hade gått till.

Ja, det händer att vanligtvis vettiga människor får hjärnsläpp och gör de mest korkade saker. Då borde ens automatiska tanke vara något i stil med:
"Men hur i hela h-vete kunde jag vara så korkad att jag inte körde fram tre meter och stannade vid vägkanten innan jag började fibbla runt på golvet efter mobilen. Herregud vilken tur att jag 'bara' mejade ner ett gäng brevlådor och inte ett par barn i samma veva. Tur att ingen blev skadad iaf. Fick mig verkligen en tankeställare där."

Inte den här bruden dock. Hon är förbannad. Men inte på sin egen dumhet. Utan för att hon helt riktigt blev dömd till böter för vårdslöshet i trafik vilket hon kommenterar med:
"– Det är absurt. Jag skulle ha sagt att jag väjde för ett rådjur i stället." Ja, eller också kan du ta och bete dig som en vuxen människa och ta konsekvenserna av dina handlingar.

"– Jag tycker det är märkligt. Skulle en förälder som sträcker sig efter nappen som ett skrikande barn tappat också ha blivit dömd?" Jamen gissa. Känner till just ett sånt fall då mamman letade napp, missade en stoppskylt och brännde rakt in i en annan bil. I jämförelse med det kom du undan jäkligt billigt med 2000 i dagsböter.

Vad är det med folk egentligen? Varifrån kommer den här "måla-ut-sig-själv-som-ett offer-mentaliteten?" Helst stoltsera med namn och bild i Aftonblaskan också. Du är en vuxen människa som gjorde nåt dumt och trafikfarligt. Du fick böter. End of story. Sluta gnäll och ta lite ansvar istället. Och med den attityden kanske det är säkrast för oss andra om du tar bussen i fortsättningen.

Hela artikeln

Äntligen!

Går årets Nobelpris i litteratur inte till en svårmodig pretto jag inte har läst utan till någon som verkar vara en skön personlighet jag inte har läst.*

Jean-Marie Le Clézio. Nej, om ni hoppades på att jag skulle göra en litteraturkritisk analys av hur hans tidigaste verk gjorde honom till den nya franska vågens omslagspojke så blir ni besvikna. Jag nöjer mig med att konstatera att jag finner hans referensramar mycket intressanta. Uppväxt i Nice (som jag också har bott i.) Slog igenom med en ökenskildring om Sahara (min faiblesse för öknen ni vet.) Har levt tre år i med indianer i Panamas regnskog ( både impad och lite småavis där.)

Han skriver på franska men är egentligen mer av en nomadisk världsmedborgare (franskt/mauretanskt medborgarskap.)

Heder åt Horace Engdahl som både vägrat fjäska för Staterna och mopsat sig i direktsänding mot självaste Jan Gulliou. Allt på en och samma vecka. Jag har länge tvekat. Men nu bestämt mig för att Horace helt klart är en cool snubbe.

Självfallet var det väntat att det skulle gnällas från mindre bildat journalisthåll om årets Nobelpristagare. Det borde ju ha varit en aamerikaan. Detta eftersom svenska journalister i gemen ofta har så kassa språkkunskaper att det enda utländska språk de klarar av att läsa i orginal är just modern engelska. Men Joyce Carol Oates blir ju jämt förbisedd? ( Att man är favorit i Oprah Winfreys bokklubb och fått vara med i hennes talkshow betyder inte med automatik att man får Nobelpriset. Sorry. )


Lisa Bjurwald tycker att Nobelpriset skulle ha gått till Philip Roth (am. författare.) För det har hon läst i The Guardian (engelskspråkig tidning) att det är ett mysterium att han inte har fått.

"Horace Engdahls pinsamma brister i den litterära bildningen visade sig tyvärr inte vara en rökridå. Svenska Akademin menar tydligen allvar i sitt fortsatta förringande av amerikansk litteratur."
Ur dagens DN,sid 2

Ja,du Lisa. Jag förstår att det suger att Svenska Akademin hade mage att välja något som inte kom ifrån det jänkarcentrum som resten av världen kretsar kring. För det har vi ju sett på film. Att alla aliens landar i Staterna. Alla huvudpersoner pratar engelska.

Sen är det ju jobbigt läge att du måste kunna franska för att plöja författaren på orginalspråk . Om du vill verka sådär insatt och kunnig som de flesta av oss vanliga dödliga kanske felaktigt inbillar oss att man borde vara om man skriver om Nobelpriset för en av Sveriges största morgontidningar.

Sedan fläskar hon på med vilken antiklimax det är för stackars Roth och en utläggning om kopplingen mellan Roths privatliv och hans fiktiva privatliv.
Om den man som i verkligheten fick årets Nobelpris har hon ingenting varken positivt eller negativt att säga. Inte en rad.

Om någon här visar "pinsamma brister i den litterära bildningen" är det knappast Horace Engdahl.




* Ska det fasen bli ändring på omgående. I ett år har jag stått och velat mellan The Golden Notebook och The Grass is Singing utan att kunna bestämma mig om det kan räknas som "borde ha läst litteratur" eller inte och isåfall vilken. Nu kan jag strunta i det och läsa två av årets istället om jag gillar den första. Jo,jag vet. Det var svagt av mig att skippa fjolårets Nobelpristagare. Den som alla äldre bibliotekstanter väntat så länge på. Snudd på whitetrashigt och Claes Ohlsson katalogigt. Men i år ska det bli bot och bättring.


SVD's artikel

Middag och vinkväll med tjejgänget igår

Idag en sån där dag då man får anstränga sig för att övertyga sig själv om att man är pigg och entusiastisk. M var i stan så vi var såklart tvugna att dra ihop ett gäng och gå ut och träffas trots att det var vardagskväll. Prioritera det kvinnliga stödjande nätverkandet. God middag. Vitt vin och drinkar.

På väg från jobbet ringde min mobil. Norrlänningen som har lugnt på jobbet och är sällskapssjuk. Undrar om jag är på väg till gymet eller om jag har lust att hitta på något. Svarar att jag ska ut och äta med tjejgänget. Han detaljfrågar var och jag blir misstänksam på att han inte skämtar när han slänger ur sig att han "kanske kommer förbi och säger hej". Förtydligar att det är tjejsnack.

För säkerhets skull lägger jag till att S kommer vara där och säkert gärna vill planera in nya träningspass med honom**. Ibland är det skönt att vara bara tjejer faktiskt. Är ju lite lättare att prata om killar om vi är bara tjejer än om han eller någon annan kille är med. Blir ju liksom lite mer städat då. Pojköronanpassat.

Börjar seriöst som alltid. Uppdatering av den senaste tidens händelser privat och på jobbet. Sen alltmer uppsluppet vänskapligt gnabb. Vi är alla olika personligheter. Det blir aldrig tråkigt.

M berättar anekdoter från livet utanför Storstaden.
V pratar fortfarande om sitt ex. Han med Stort H. Vad hon än kallar honom märks det att hon är ledsen. Fortfarande. Även om har ny dejt på g.

S anländer sent. Har varit på AW med jobbet. Som hon inte kunde missa. För gratis är ju gott. Hon har ny snygg frisyr. Och just dumpat killen. För att hon insåg att det inte ledde någonstans. Redan ny kille på gång. On hold. Först tyckte hon det var läge att ha lite karenstid och komma över den hon just dumpat. En sådär fem-sex dagar emellan kunde vara lagom anförtror hon mig. Jag blinkar förvånat. Man måste fan beundra henne. Hon får sina smällar, ruskar lite på sig och går vidare. Ältar gör hon inte. Det mesta rinner av henne som vatten på en gås.

Förhör S ett tag om nya killen. Och V om hennes nya dejt.
Funderar på det där vad som gör oss så olika känsliga egentligen. Hur mycket som är arv och hur mycket som är uppfostran/miljö/inställning till livet.

V hävdar att killar över 30 egentligen är biologiskt för gamla. Att de biologiskt har en topp runt och strax efter 20. Sen går det bara utför.. Ingen annan håller med henne. Jag och påpekar ironiskt att hon isåfall kunde ta och svara på den där annonsen om resesällskap som gått ett antal veckor i DN. Den med 20 lumparkillar som optmimistiskt söker tjejer i åldern 18-35 som resesällskap på muckresa till Tallin. Den som jag och M brukade läsa och garvande fråga oss om det på allvar finns tjejer som svarar på. Som är över 20. Det är ju inte direkt så att man kan ha dem till speciellt mycket. Om man inte vill träna barnuppfostran på stora barn som gör sitt bästa för att supa skallen av sig. Typ nåt sånt här föreställer jag mig. Det kan t om V hålla med om.


Jag berättar om att jag tackat nej till en dejt med en viss kille. För han är intresserad men jag tycker bara han är trevlig. Vilket jag finkänsligt förklarat eftersom jag inte vill ge falska förhoppningar. Alla tycker jag agerat moget och vuxet. Utom S som tycker jag har en skruv lös. Att jag gott kunde gått ut och haft lite kul bara.


* Norrlänningen lärde känna M och en annan tjej som var med igår före mig. Även om han umgås mer med mig idag.
** S drog med honom på grymmt pass på sitt gym. Pass han kallade fjantig tjejgympa innan hon tvingade dit honom. För säkerhetsskull hade han kört ett spinningpass precis innan. Som uppvärmning. Var således ganska ledbruten efter pass nr två. Klagade för mig. Påstod sig inte vilja göra om det. Fast verkade ändå ganska belåten. Han hade varit ensam kille på passet. Fått vara i centrum. Känt sig uppskattad. Fått beröm för att han överhuvudtaget kunde hålla reda på sina fötter.
Nu lite av ett internt skämt mellan honom mig och S.
*** Vad hände med "hjääälp Tjejbaciller"? Visserligen har Norrlänningen alltid haft tjejkompisar, men ändå. När ändrades allt och alla killar vill vara med på tjejmiddagar istället för att se tjejer i flock som läskigt tjejpratande? Finns iofs ett par såna killar kvar i bekantskapskretsen. Som bara kommer om andra killar de känner är där. Som de kan sitta tätt intill på fester och prata trygga manliga ämnen med. Som att överdriva sina jobbframgångar, sin nya bil eller hur bra det kommer gå för deras favoritlag nästa säsong.

Sånt som får en att tappa lite tilltro till mänskligheten..

Vill ju tro gärna tro att världen består av idioter och icke idioter. Inte av öppet idioter och de som bara är lite bättre på att dölja det. Men ibland undrar man ju..

Någon som jag alltid har trott var en trevlig kille. Det tror jag inte längre. Hur i ända in i h-lvete kan man åka till en annan stad i jobbet och försöka charma andra tjejer när man har tjej och ny bebis hemma? Hur i hela glödheta är man funtad då? Snälla säg att det inte är jag som är naiv utan han som har något seriöst fel i huvudet? Att det bara är enstaka idioter som håller på så och att det inte är ytterligare ett bevis på att all världens cyniker har rätt.

Chock...

Note to self: Fikapauser är till för att fika. Inte för att öppna privatmejl..
Och nu ska jag samla ihop mig och gömma mig bakom den professionella masken en stund. Kundmöte.

Den Helg Först

Träffa Norrlänningen. Tanken var att ha med Norrlänningen som moraliskt stöd när jag skulle skälla ut telebutiksmänniskor. Tanken var kanske inte att han skulle sköta snacket och trassla till saker bara för att vi råkade få en söt kvinnlig expedit istället för de gängse finniga slynglar som brukar jobba där. Men vad gör man inte för en kompis. Höll mig snällt i bakgrunden. Traskar dit nu i veckan och reder ut* saker och ting med hennes manliga chef istället.

Sen går vi och tar varsin latte när Norrlänningens mobil ringer. Passar på att bråka lite med min värdelösa lånemobil när Norrlänningens jag plötsligt hör Norrlänningen vräka ur sig:

"-Kan nog bli svårt att få tag i L idag.." (Pratar med sin jobbarkompis om gemensamma kollegan L)
"-Nä, såhärdax på en lördag är han nog och klämmer på någon liten ärta** på gymet he he..."

"-Ja, visst vettu. Han är ju smartare än oss. Skulle vi göra samma sak på stan skulle vi åka på en smäll. Han får betalt..."

Korsför genast Norrlänningen så fort han lagt på. Var tydligen inte alls en slump att Kollega L's extrajobb som personlig tränare bara innefattade träning av tjejer i lämplig ålder. Hands-on metoden var hans melodi. Tydligen brukade han skryta vitt och brett om sina bedrifter under "det perfekta extrajobbet" inför sina manliga kollegor på ordinarie jobbet. Jag ler lite trött. Sen slår det mig plötsligt. Vänta nu...Kollega L. Honom har jag träffat***.

"-Träningsfanatikern som du tyckte jag kunde träna med förut?! För han var ju expert på tjejträning. Han?! Tacksomfan hörru.." /Insert lätt chockad och upprörd fnysning/

Här får Norrlänningen lite dåligt samvete. Skyller på att jag just hade blivit singel och att killen inte inte jobbade på samma gym då osv. Urskuldar sig med ett "-Jamen, han har ju snygg kropp iaf." Visst har L grym kropp. Synd bara att den slutar i ett högst ordinärt huvud som bara innehåller träningsupplägg och hans privata ångest över att trots stödutfodring**** inte nå upp till dagens proteinkvot.

Visserligen har jag alltid tyckt att L verkat lite ytlig och lite väl nära bäst före datum. Men att han var värsta slemmot¤ som skröt vitt och brett om det hade jag missat. Eeew. Dubbel eew. Speciellt som han alldelles nyligen flyttat ihop med en tjej.



* =Skäller på. Samt kräver kompensation. Fast vette tusan om jag vill ha en ny mobiltelefon ens gratis. Verkar ju bara finnas smäckiga Q-teq wannabees eller modeller som saknar funktioner som var nya för ungefär 3 år sedan...*mutter*
Jag vill ha en som är snygg. Som är enkel och stilren att gå till allt. Som går att slå på och ringa med ena handen (samtidigt som man sminkar sig/springer runt och letar nycklar/ gestikulerar vilt med den andra handen....)

Alla platta eländen med enbart touch och oihopskjuten nummerplatta som slår sina egna samtal när man glömt knapplåset går således bort. Fetbort. Självfallet vill jag ha hyffsat minne och updaterade office och surffunktioner, helst 5.0 kamera och off-line funktion på mp-3:n. Ska det vara så jädra svårt?! Ser ut som om jag återigen kommer tacka nej till en ny mobil. Finns helt enkelt inget tillräckligt bra på marknaden idag.

** "Klämmer på någon liten ärta?!" Ärta? Ursäkta men när började du prata som om du hjärntvättats av en illasinnad Ronny och Ragge sekt?

*** Träffat som i sprungit på i sällskap med Norrlänningen eller en kompis som bor i samma område. Eller en gång när vi båda fick fribiljetter till Norrlänningens gym och råkade träna samtidigt.
**** Till och med mitt ex brukade hånskratta åt historierna som går om hur L noga kalkylerar matintaget och panikskenar iväg till affären om det saknas tonfisk eller keso i lunchen..

¤ Note to self: Norrlänningen har taskig killsmak. Kanske har alla heterokillar det. Eller bara de jag känner..

Idag missar vi inte Last Night of The Proms

Som SVT i sin oändliga vishet har lagt på tider då de flesta missar den:

"-Men hörddu Börje, den där Last Night of the Proms, den där jättestora engelska folkfesten och traditionella säsongsavslutningen, hur ska vi lägga den?"

"-Åfan, är inte det nån form av kultur? Sånt vill vi ju inte gärna att folk tittar på. Släng in skiten tidigt som fan på en söndag och lägg en gammal serierepris på bästa sändningstid istället.."

"-Ok. Fast nu säger de att vi måste sätta in en repris med? Vafan gör vi av den?"

"-Jädra kulturkoftor. Släng in den mitt i natten på en vardag. Det borde garantera så låga tittarsiffror att vi slipper eländet nästa år..."

Last Night of the Proms, årlig musikfest i Royal Albert Hall
SVT 1 16.00 5 oktober
Repis SVT 1 23.55 8 oktober
Se om du kan. Njut.

Land of Hope and Glory - Last Night of the Proms 08

Rule Britannia - Last Night of the Proms 2008

Dagens Göteborgare

Språkprofessor Sture Allén får i uppdrag att döpa om den nya arenan på Ullevi. Han funderar. Och funderar. Och bestämmer sig för...*tada* "Gamla Ullevi". Förvånande slagkraftigt och enkelt för att komma ifrån en språkprofessor. Så enkelt att han knappast kom på det själv. Tror mer det var såhär det gick till..

Manson - Tainted love

Manlig logik vi inte förstår ett jota av del 137

H är en snygg man. Framgångsrik. En man kvinnor vill ha. En man jag inte vill bygga en framtid med. Inte numera iaf. Lunchade med honom igår. I någon sorts naiv föreställning om att vi är vuxna mogna människor. Vuxna nog att vara vänner* nu. Vänner av den sorten som inte sliter av varandra kläderna. Han berättar om den där tjejen. Att hon är seriöst intresserad. Frågar mig om jag tycker att han ska inleda något på allvar med henne eller inte.

Fattar inte vart han vill komma. Tror han att jag ska gripas av svartsjuka och tänka om? Visa att han minsann har en Plan B om jag inte ändrar mig?

Jag svarar att det får han själv känna efter. Men att han kanske borde ta sig en funderare på varför han fortfarande försöker få mig att åka iväg med honom isåfall. Göra saker och ting rätt för en gångs skull.

Han säger att han vill vara säker och lite annat diffust. Som om han vill pröva om vi verkligen kommit till vägs ände nu. For real. (Säker på vaddå? På att det är så slut? På vad du går miste om eller?) Jag fattar inte. Verkligen inte.

* Jo det lär finnas sådana människor. Som "bara är goda vänner" när kärleken ebbat ut. Ingenting mer. Påstår de själva iaf. Om de nu inte blåljuger.

When I Come Around

Hästhelg

Träffa bästaste kompis M. Hennes föräldrar och andra släktingar. Släktingar och kompisar i 15-18 årsåldern som absolut tyckte jag måste se det viktigaste på ön först. Stallet. Privatstall på landet. Folk som faktiskt är vänliga och trevliga. Tycker att ens helskodda ridbyxor är snygga trots att de är minst fjolårets modell. Erbjuder en fika. Och bara sådär frågar om man vill låna en häst att rida ut på. För att de "hinner inte rida båda idag och det är bara bra om han får komma ut och jobba lite. Fast byt till hackamore om ni rider ut ett gäng, han är bussigast på det."

Först blir vi bjudna på stallfika. Sen erbjudna en extra häst, så att vi slipper turas om med den häst hennes släkt har. Jag blir nästan misstänksam. När folk i stan sådär utan vidare erbjuder en att rida deras häst brukar det alltid vara någon liten detalj de glömt att nämna. Som att de två senaste som försökte fortfarande ligger på intensiven och att hästen sedan dess stått inne och laddat på full kraftranson utan att någon vågat plocka ut den. M tror sig veta att han är okej och vi bestämmer att det var alltför länge sen vi red ut ihop. Faktum är att det var ett tag sen vi red någon av oss så tanken är att vi ska ta det lite lugnt och fint.

Lånehästen Walle* är mycket riktigt pigg men ändå ganska bussig. Åtminstone sedan jag lyckats övertyga honom om att "vi stutsar inte fram bara för att det är så kul att komma ut, utan håller oss till sedvanliga gångarter.. På köpet får vi en mycket gladare människa på ryggen. Dessutom bör vi hålla avstånd till det griniga stoet framför om vi inte vill riskera att få en arg hov i nyllet."

Det går bra. Mycket bra. Jag och M ler kaxigt. Säger till varandra att det här med ridning ju är ränder som aldrig går ur, trots att det går långt emellan gångerna numera. Kakbit. Så när de söta små tonåriga hästtjejerna vi haft ridsällskap med frågar om vi inte vill hänga med dem hela vägen och rida det långa spåret istället för att vika av så hänger vi självfallet på. Tar tillfället i akt att komma ut i den kargt vackra önaturen. Galoppera över fält och trava genom tallskog. Till och med ta några små skutt på vägen. Nostalgi. Hästlycka. Som jag har saknat det.

Mot slutet börjar det gå upp för oss att det det liksom bara är vi i gänget som inte tränar två hästar om dagen och tävlar regelbundet. Småtjejerna tackar glatt för sällskapet och stutsar piggt vidare in till stallet. Jag och M hasar av, tappert leende. Nästan men-hjälp-tant-till-rullatorn-varning på oss i jämförelse.

Sen åker vi hem till middag och gott rödvin. För att vi kan. För att vi är vuxna nu.
Sen ligger vi utslagna i varsin soffa, med en brasa i öppna spisen. Pratar gamla minnen och peppar upp våra stukade egon med forntida stordåd tills det är dags att gå ut och titta på stjärnorna. Fundera på hur det vore att göra som M. Skita i allt och bara byta liv. Om det är osjälvständigt av mig att inte vilja ta det klivet ensam. Inte utan en man som kan visa en stjärnorna**.


* Nä, såklart att det stod något mycket mer komplicerat än så på hans stamtavla. Men till vardags kallades han för Walle. M erbjöd mig att byta men jag höll fast vid att rida en fullstor häst när jag väl blir erbjuden. Annars brukar jag mest få förfrågan om att rida bråkiga ponnier eller nästan oinridna hästar numera.

** M är mer självständig. Lite tuffare. Lite mer van att leva singel i perioder och klara sig själv.

Why do all good things come to an end?