Såhär lite i efterhand...

Förra helgen. En helg med förutspådd snöstorm. En helg jag hade förutsatt mig att jag skulle stanna hemma. Inte över huvudtaget gå utanför dörren. Så blev det inte. Alls.

Väcktes av telefonen på lördagmorgon. Killkusinens mormor som gått bort under natten. Killkusinens mamma, Curlingmamman ville att jag skulle komma dit. Ta farväl. För att hon inbillade sig att Killkusinens mormor skulle ha velat det. Jag måttligt road. Trots lantgener* mig numera vara Storstadstjej. En sån som aldrig sett en död människa förut. At least not up close. Hyste inte någon större lust att göra det heller. Men det var inte riktigt läge att säga nej till curlingmamman i det läget. Så jag åkte. Lite lätt surealistisk upplevelse.

Sitta i Killkusinens mormors lägenhet. Se henne ligga i sängen. Finklädd och fridfull.** Nästan som förra gången jag var där. Fast en blomma mellan de knäppta händerna. De händer jag måste påminna mig om att inte fatta. Påminna mig om att hon inte är här längre. Att det bara är hennes kropp som ligger där. Att det som egentligen är hon har gått vidare. Vidare dit där alla kläder är skitsnygga designerdresser och hennes bästa vän redan väntar. Föreställer jag mig iaf.

Det var väntat. Hon hade varit dålig på slutet och liksom börjat förbereda sig¤. Förbereda oss. Det var som det skulle. Men ändå. Hon var lite extramormor åt mig. Den sista riktigt gamla jag umgicks med. Den sista som inte gnällde. Som upplevt både ransoneringstider och galamiddagar på Berns. Kommer sakna.





* Jo, jag vet. Knappast så att vi umgås otvunget med döda i dagens samhälle. I det gamla bondesamhället däremot och bla bla bla . Fjantigt kanske, jag vet. Men ändå.

** Var inte så farligt som jag hade trott då innan. Inte alls som på CSI.

¤ Kanske är det så att en del går över lite i taget. Sover mycket. Pratar om sina föräldrar. Om folk som varit döda sedan länge.

Men jisses...

Sedan i helgen. Ett dödsfall. En kompisövertalning. En söt ambulanskille. Och så direkt till kurs på måndagmorgon. Det är mycket nu....

Not for the Faint-Hearted

Sådärja. Lite Ipren och sova så nu är det hopp om livet igen. Antibiotika schmantibiotika säger jag bara. Sådant är för veklingar*. En riktig Hemstadstjej är gjord av starkare virke än så. Så nu nästan bra idag iaf. Bara en aning lomhörd.

Överlade med mig själv en stund innan jag motvilligt hasade in till husläkaren. I akt och mening att bara träffa Bestämda Sjuksystern. Som kollade i mina öron. Visade läkaren. Frågade hur länge jag haft ont. Om jag hörde något alls på höger öra. Svarade att det visserligen blivit behagligt tyst på den sidan. Men att det visst var något jag kunde stå ut med ett slag. Lite oneside silence retreat sådär.

Sjuksyster(bestämt): - Sådär ska du inte gå. Du borde spola dina öron.
Jag: (tvekande) -Men alltså jag måste till ett...
Sjuksystern: -Jag kan hjälpa dig nu på direkten.
Jag: (får snilleblixt) -Men är det så bra med vatten i öronen just nu då?
Sjuksyster(bestämt): -Så länge trumhinnan är hel är det ingen fara. Kom nu. Det blir bara värre om du väntar..**

Sen tvingade hon mig inte bara att sitta still medans hon körde en högtryckstvätt i örat utan fyllde också på med klämkäcka kommentarer*** om hur bra det här var och hur tillfredsställande resultatet blev. Jisses. Vet inte vem av oss som var mest nöjd efteråt. Jag att slippa därifrån. Eller hon med sig själv.

Men nu hör jag som jag ska igen. Och fan vilket liv på folk det är här i stan.


* Eller de tillfällen då det faktiskt behövs på riktigt.
** Den kvinnan borde helt klart bli bilförsäljare.
*** Är det ett krav att vara lite smått skruvad för att komma in på vissa vårdyrken. Eller blir folk det av jobbet?

Denial

Nädå, ingen fara med oss. Trevliga Kollegan har just påbörjat sin andra omgång skojig hostmedicin*. Och själv har jag sådär misstänkt molvärk i öronen. Vore det inte så länge sedan jag passerat dagisåldern skulle jag vara säker på att det var öroninflammation.

Men nu ska man ju föreställa vuxen och bör således ha uppnått en ålder där man icke sysslar med barnsjukdomar längre. Så jag intalar mig själv att det är ren inbillning. Om än alltmer smärtsam sådan.

Och alltmer frestande att ringa företagsläkaren och mygla till sig resistensskapande pencilinuspiller per tfn. Sådär som jag egentligen ogillar att folk gör bara för att alla har jobbkaos numera och ingen vill offra en halv dag muppandes runt på någon provtagning och sedan vänta på att någon som pluggat större delen av sitt vuxna liv som ska tala om för en det man redan vet.

Och den snabba lösningen alla vill ha är en näve piller och sedan tillbaks till ekorrhjulet. Det är så alla gör och snart har vi inga antibiotika som biter när det verkligen är skarpt läge.

Jag vet allt det där. Men ändå. Jag är vuxen. Känns onekligen lite overkill att boka tid på en vårdcentral för något så banalt som ont i öronen. Lättare att intala sig att det ska gå över. Att det är ren och skär inbillning som botas med Ipren och önsketänkande.

* Har en vag känsla av att jag borde erbjuda mig att kolläsa Viktiga Papper han skriver just nu. Under inflytande av skojig hostmedicin. Om jag bara orkade.

Pestens tid

Inte svinisen då. Utan vanlig flunsa härjar på jobbet.* Trevliga Kollegan har hasat runt i dödsrosslingar sedan förra veckan och nu hemskickad. Vilket innebär att vi blir färre och färre på lika mycket jobb. Halva kontoret går på den där superstarka hostmedicinen med interessanta biverkningar**. Och själv mår jag inte heller sådär jättebra.





* Förmodligen ditburen med benägen hjälp av 2000-talets motsvarighet till brunråttor. Småbarnsföräldrar med barn på dagis. Tycker vi kan låta dem gå på export som biologiska stridsmedel snart. En vagnslast speciellt utvunna dagisbarnsbaciller i Herculesplanet. That'll nuke them bastards.
** Skära elefanter. Typ?

Mysteriet löst

Passar på att ringa mamma och fråga henne om hon vidarebefodrat ett kort på en blond man i tomteluva.

Mamma:- Ja. Det är xx* son Martin.

Jag: -Och? Varför skickar du ett kort på Martin till mig?

Mamma:-Jag tänkte du kanske kände honom. Kände igen honom. Ni gick på gymnasiet** samtidigt..

Jag:-Öh...alltså vet du hur många vi var i den skolan?

Mamma: (förhoppningsfullt) - Han gick Teknisk...

Jag:-En tekniker? Tror du verkligen att jag umgicks med tekniker?*** Herregud.

Mamma: (en smula besviket) -Så du känner inte igen honom då?

Jag:-Meeeh. Hur ska jag kunna veta det. Han har ju en massa hår i ansiktet numera ju..var ju ingen som hade på den tiden (iofs något vagt bekant över honom. Om man tänker bort lite blont skägg ..kan ha varit en av de där blyga killarna med skåp på andra sidan korridoren. )

Mamma: (optimistiskt) -Han gick .....på KTH sedan och nu arbetar han med...bla bla bla. Han har en sån där blogg också....¤


Jahaja. Snyggt försök mamma. Snyggt försök.


* XX är en jämngammal kvinna min mamma känner från jobbet.
** Gymnasiet. Som i Hemstadsgymnasiet. Som i Skolan. Singularis. Alla som inte skulle bli bönder och kunde läsa och skriva hjälpligt gick i samma gymnasieskola. Typ.
*** Teknikerna var fienden. Eller nja. Inte den där tjejen jag läste franska med. Och några av hennes klasskompisar och några till. Men de där andra. Ärketeknikerna. De där som tilbringande sin gymnasietid med suspekta uträkningar samt att sätta upp sin förhaltiga T flagga på sällsynt svårnedplockeliga ställen som taket i stora cafeterian. De där som hade KTH stämplat i pannan och noll social kompetens.
¤ Nej, jag frågade inte om bloggadressen. Officiellt har jag verkligen inte tid att sitta och läsa såna däringa bloggar som folk tydligen hålls med. Ehm.

Fulltecknad vecka

Kursdagar och jobb. Jodå kursdagar är bra. Ännu bättre vore det om man inte förutsattes sköta sitt vanliga arbete till 110% samtidigt för att en viss person vars alias i den här bloggen börjar på Mellan och slutar på chefen inte kan planera som folk. Suck. Börjar bli lite sliten nu.

Amen för i h-vete...

Läs den här artikeln. Och snälla, snälla säg att det är ett dåligt skämt. Visst, man kan diskutera hur effektivt groominglagen fungerar i praktiken. Men faktum kvarstår. Den vuxen som på allvar kan tänka sig att ha sex med en tolvåring finns det ett ord för. Pedofil.

Och nä, det spelar ingen som helst roll hur "könsmogen¤" eller sexuellt utsvävande tolvåringen i fråga är. En tolvåring är ett barn. Ett barn som leker, testar gränser, testar sin attraktionskraft. Som måste få göra det. Varje mentalt sund vuxen vet att det är den vuxnes ansvar att bara ignorera det.

Men vissa tolvåriga tjejer är ju så "välutvecklade"? Och vad vet Oscar om att växa upp som "tidigt utvecklad" ung tjej med all den uppmärksamhet man inte är mogen för? Inte ett skit uppenbarligen. När han föreslår att gränsen för "byxmyndighet" borde sättas efter hur vuxen barnets kropp* är ser han det hela ur sitt eget perspektiv. Barn som ser apptitligt vuxna ut får skylla sig själva. Borde vara fair game. Amen för i h-vete. En tolvåring med snygga bröst är lika mycket ett barn som en outvecklad jämnårig. Lika liten inuti. Lika mycket i underläge gentemot en manipulativ vuxen. Thats why we have laws to protect them.

Men äckelgubbar på nätet då? ** Ska den som försöker grooma en tolvåring verkligen straffas? Men buhu då. Fatta. Nätet är en del av samhället. Det är lika oacceptabelt för en vuxen att ragga tolvåringar på nätet som att ragga på grannens tolvåriga dotter. Så. Ge fan i det, o-kay? Svårare än så behöver det inte vara. Hur man nu tänker när man som vuxen öht vill ha en tolvåring övergår iofs mitt förstånd. Rädd att tjejen ska ha något att jämföra med eller?

Men kan inte dagens barn och ungdomar bara säga nej? "Klicka bort" oönskade inviter? Jodå. Även om barndom/tidig tonår är en period med risktagande och oförmåga att förutse konsekvenser av sitt handlande så har många instinkten att dra sig undan farliga situationer. Men. Inte alla. Inte alltid. Och ofta är det de barn som redan mår dåligt, redan råkat illa ut och fått sin självkänsla raserad som löper störst risk att göra det igen.


Och vaddå "häxjakt på män" och "manlig sexualitet?"Om jag vore man skulle jag vara minst sagt asförbannad över att beskrivas som en del i ett empatistört manligt pedofilkollektiv som så tragiskt förnekats rätten att sätta på "könsmogna tolvåringar" av en sexualfientlig, manshatande feministkonspiration. Fan.








¤ And just for the record. Att en tjej precis fått kvinnliga former och bröst innebär inte automatiskt att hennes kropp är riktigt redo för en graviditet. Inte att hon är mentalt redo för att se till att skydda sig emot en heller. Inte heller innebär det att hon automatiskt vill ha sex med gamla gubbar i Oscars ålder.


* Tyvärr är det ju ofta så domstolar resonerar fortfarande. Att förövare kan få strafflindring om han kan hävda att barnet ifråga var "tidigt utvecklad" att han trodde h*n var äldre.

** Ja,ja och tanter med, i den mån sådana använder samma metoder.

Om Birgitta vore Bengt

Fp Birgitta får kritik för att hon väljer att hoppa på tjänsten som EU minister samtidigt som hon planerar att föda barn. Låter som rätt risigt prioriterat i mina öron. Men det är hennes val. Skulle jag ha sagt samma sak om det hade varit en man mitt i karriären? You bet.
Så vad skulle jag ha gjort om Birgitta hade hetat Bengt och han bad om råd? Jag skulle ha frågat honom om han verkligen tyckte det var så lämpligt att storsatsa på en ny krävande tjänst med utlandsanknytning just nu, när de alldelles snart ska ha barn. Nu när hans fru kan behöva hans stöd mer än någonsin. Om inte karriären höll för att vänta ett år innan han la in den där högre växeln igen. Visst, de kan ha barnvakts back-up, visst allt kan gå planenligt. Men det är inte helt ovanligt att komplikationer tillstöter.

Barn föds för tidigt. Mammor blir sjuka. Barn får kolik. Och vill du ta risken att inte finnas där när du behövs som bäst. Vill du förklara för ditt barn att år 2010 var det år då du storsatsade på karriären och tja..jovisst det var så sant. Du blev visst förälder också. Fast du kunde ju inte vara hemma så mycket. Du hade ju en karriär att tänka på.
Men vafan. Ungen hade ju en mamma också säger du? Som gärna stannade hemma och tog hand om barnet. Så du kunde göra karriär. Förressten var alla som kritiserade dig såna där ojämnställda bakåtsträvare. Som bara attackerade dig för att du var man. Såna människor som påstår att du inte kan göra två saker precis samtidigt. Att du skulle sakna simultankapacitet bara för att du är man.

Lika tveksam skulle jag vara om Benke skulle genomgå en operation som visserligen högst troligt skulle lämna honom fullt återställd en liten tid efteråt. Men som i vart fall föregås av en flera månader lång behandling som gör honom tyngre, tröttare och i risk för att hastigt få sjukskriva sig därför att hans blodtryck inte klarar av stressen. Skulle jag då applådera om han valde att ta ett nytt krävande jobb just då? Knappast. Jag skulle jag råda honom att vänta några lite och ta nya tag när han var fit for fight igen. För både honom själv och hans familjs skull. Men om han hävdade att det var drömjobbet han verkligen inte ville låta någonting "stå ivägen för"?
Jag skulle sucka och säga, visst. Sök du tjänsten om det är det du verkligen vill. Vi väljer ju själva vad vi anser viktigt att satsa på. Men förvänta dig ingen sympati ifrån min sida om du går rakt in i väggen när du försöker vara duktig och det blir två halvdana projekt istället för ett bra.

Kanske skulle jag ta två för mig positiva exempel ur verkligheten. Den manliga chef som berättade för mig att han sitter på två viktiga poster. Som VD och som pappa. Och hur han brukar påminna sig själv om att det bara var på den ena posten som han är oersättlig. *

Eller den manliga företagsledare/trebarnspappa som stenhårt hävdar att han tänker betrakta mötet som avslutat** klockan fem för att hinna hem och umgås med sina barn.

Men nu var det ju inte en man det handlade om. Nu var det ju Birgitta. Som aviserat att hon planerar att stanna hemma cirkus en månad efter nedkomst och sedan lämna över till barnets pappa för att själv satsa på karriären. Ska staten förbjuda kvinnor som inte vill ta en massa månaders föräldraledighet? Nej. För till skillnad mot Birgitta och co anser jag att det inte är staten utan hon och hennes man som ska bestämma hur de delar upp sin ledighet.

* Mycket bra arbetsklimat på den arbetsplatsen för övrigt.
** Vilket vanligen leder till mycket mer korta och tidseffektiva möten eftersom alla vet vad som gäller.

..och nu är bara frågan

Varför det ligger ett mail i min privata inbox. Med foto på en för mig okänd kille iklädd tomteluva*. Vidarebefodrat av min mamma.


*Ja, inte bara tomteluva dårå.

Länklove

Favorit Divan skriver manlig betendeguide.

Årets roligaste inlägg i vargdebatten.

Helgens Murphys

I söndags. Syrran och systerdottern på snabbvisit. Pulkaåkning på schemat*. I veckor har man snavat runt i Storstadens snömodd. Svurit ve och förbannelse över oplogade gångvägar och snövallar. Snöröjning obefintlig. Så när en solig söndag lilla systerdotter vill åka pulka har jag för syrran utlovat att det finns hur mycket snö som helst precis utanför huset.

Bara för att upptäcka att snöröjningen minsann plötsligt vaknat. Inte ett snökorn på gångvägen. Dessutom ordentligt sandat. Tacksomfan för det. Murphys lag. Hur kunde jag missa det. Nästa snörika vinter ska jag fan bjuda in ett halvt dagis på pulkarace redan vid första snön. Så kanske man slipper halka runt som bambi på hal is i snömodden en månad först.


* Jodå vi tog oss till en liten snörik pulkapark sedan. Hur härligt som helst i solen.

Helgens Upprepningspromille

Utgång i helgen. Springer på Gammal klasskompis. Numera lokaliserad Way up north. Och den där känslan när man nästan är nykter själv. I jämförelse. Och förundrat lyssnar man på personen framför sig och undrar om alla blir sådär tjatiga efter lite vuxensaft.

Hon: -Nämen, fan vakul att se dig! Bla..bla bla bla... Vet du en sak. Alltså fast du har inte hört det ifrån mig, okey? Vet du att X har ny kille?Jätteny. Fast det är typ hemligt.

En stund senare.

Hon: -Du får inte säga att jag har sagt det. Lova. Inte säga att jag har sagt det.

Jag: -Lovar..( Jag tror nog att jag kan hålla masken nästa gång jag pratar med gemensamma kompis X. Iaf i de hela 3-4 sekunder det kan ta innan jag får hela historien om nya killen av henne själv. Inklusive en detaljerad redogörelse för killens politiska åsikter, hans relation till sin mamma, hans klädsmak, namnet på familjens framlidna hamstrar samt hans eventuella oförmåga att verbalisera sitt känsloliv.)

Hon:-Och varför kommer du inte upp och hälsar på oss någonting? Var ju jättelänge sedan. Du har inte sett vårt nya vardagsrum. Jomen du måste komma. Iaf en helg.

Jag:-Lovar att komma upp vid tillfälle.

Lite senare..

Hon: -Men du måste komma upp och hälsa på oss. Det måste du absolut. Hur länge sedan var det du var uppe? Alldelles för länge sedan. Så kan vi inte ha det..

Ännu lite senare.

Hon:-Jomen klart du ska komma upp och hälsa på. Du kan flyga om du inte vill köra bil. Jag kommer och hämtar dig. Jo gör det. Tar bara en helg om du flyger. Såklart. Du har ju inte varit uppe på evigheter. Lova att du kommer upp...