Såhär lite i efterhand...

Förra helgen. En helg med förutspådd snöstorm. En helg jag hade förutsatt mig att jag skulle stanna hemma. Inte över huvudtaget gå utanför dörren. Så blev det inte. Alls.

Väcktes av telefonen på lördagmorgon. Killkusinens mormor som gått bort under natten. Killkusinens mamma, Curlingmamman ville att jag skulle komma dit. Ta farväl. För att hon inbillade sig att Killkusinens mormor skulle ha velat det. Jag måttligt road. Trots lantgener* mig numera vara Storstadstjej. En sån som aldrig sett en död människa förut. At least not up close. Hyste inte någon större lust att göra det heller. Men det var inte riktigt läge att säga nej till curlingmamman i det läget. Så jag åkte. Lite lätt surealistisk upplevelse.

Sitta i Killkusinens mormors lägenhet. Se henne ligga i sängen. Finklädd och fridfull.** Nästan som förra gången jag var där. Fast en blomma mellan de knäppta händerna. De händer jag måste påminna mig om att inte fatta. Påminna mig om att hon inte är här längre. Att det bara är hennes kropp som ligger där. Att det som egentligen är hon har gått vidare. Vidare dit där alla kläder är skitsnygga designerdresser och hennes bästa vän redan väntar. Föreställer jag mig iaf.

Det var väntat. Hon hade varit dålig på slutet och liksom börjat förbereda sig¤. Förbereda oss. Det var som det skulle. Men ändå. Hon var lite extramormor åt mig. Den sista riktigt gamla jag umgicks med. Den sista som inte gnällde. Som upplevt både ransoneringstider och galamiddagar på Berns. Kommer sakna.





* Jo, jag vet. Knappast så att vi umgås otvunget med döda i dagens samhälle. I det gamla bondesamhället däremot och bla bla bla . Fjantigt kanske, jag vet. Men ändå.

** Var inte så farligt som jag hade trott då innan. Inte alls som på CSI.

¤ Kanske är det så att en del går över lite i taget. Sover mycket. Pratar om sina föräldrar. Om folk som varit döda sedan länge.