I morse på The café

Travar in som vanligt på väg till jobbet. Hejar och småpratar lite med baristan. Beställningsord överflödiga. Hon vet vad jag vill ha. Som alla mornar. Fast den här morgonen noterar jag att det är lite ny inredning. Det sitter två killar vid disken som inte brukar sitta där.

Kille 1: (Nyfiket)-Va, vad får hon för något* i kaffet? Varför fick inte jag sånt för?
Baristan:(Leende) -Det är sånt som bara stammisar får.
Kille 1: (till mig) -Va? Är du stammis? Jag har inte sett dig här förut.
Jag:(Suck. Så många ord. Så tidigt. Men okejdå)
-Jo. Är här var och varannan morgon såhär dags ju..
Kille 2: (petar till sin kompis i sidan) -Ja, titta nu vad du missar. Jag har ju sagt åt dig att vi ska börja gå hit tidigare på morgnarna...

* Kanel.

Också i helgen: Hur man marknadsför sig själv på norrländska

Man från ett annat företag i samma bransch:
-Bla bla bla jo jag är från norrland. Du kanske har såg ett tv-program för ett tag sen om...

Jag: -Eh, nej, det har jag nog inte..


Han:- Bla bla..iaf tv inspelning. Om en liten byhåla. Där det framstår som om alla i byn är helt efterblivna. Iaf så är det därifrån jag kommer...

Kick off and downhill i helgen

Ni vet ett sånt där tillfälle till påtvingat gemyt då du förväntas umgås med dina med och motarbetare under mer avslappade former. Som..

* Att ge upp försöken att förklara för Mellanchefen (aka Mr almost Never been outta town) att det inte nödvändigtvis behövs en flaska T-röd för att göra upp eld.¤

* Att försöka få Trevliga Kollegan att förstå att ingen på allvar mixtrat med hans åkdon för att få honom att komma sist i stjärtlappsracet.

* Att själv lyckas avhålla sig från att döda någon. Någon som inte har vad som alltid kommer så jävla olägligt som möjligt. När närmaste toa ligger två mil bort, längst ner för en brant trappa för att sedan skala av sig tusen lager skidkläder. Tacksomfangud. Det där planerade du bra.


* PP. Also known as PuckoPointPresentation. Men suck. Bara att konstatera att alltför många medelålders individer inte klarar av att prata o visa bilder samtidigt..

* Frisk luft och motion. Samt fri fjäskchoklad. Mainly the reason I survived.
Träningvärk efteråt. Att boka in personlig tränare på sjukt tidiga morgontiden på gymmet i tisdags var kanske inte min allra brightaste ide. Känner mig som ungefär 80 nu. In a good way. Saknat träningen. Var liksom dags. Alla varningstecknen var där. Som lite för många dagar med för mycket jobb. Dagar då jag lätt darrig vid elvatiden kommer på att jag inte ätit någon middag o rätt lite lunch.. Sånt som lätt händer mig om jag inte tränar o har mkt på jobbet.





¤ Korvgrillning the Mellanchefs way. With a touch of T-röd..Uäk.

Dagens I-landsproblem

Landgångsmacka unt bubbel till lunch, courtesy of Företaget. To go with Corporate Bullshit talk by Mellanchefen. Mellanchefen också olyckligtvis mannen bakom mackbeställningen. Z således i chock. Konsulterar mig. Macka contaminerad. Någon har lagt Salami mitt bland bland människomaten. Precis hur äckligt som helst. Inte nog med att man ska behöva bli påmind om att det finns folk som faktiskt äter dylikt utan vapenhot. Man kommer dessutom att vara tvungen att jobba i samma lokaler som deras andedräkter hela eftermiddagen sedan. Oh joy.

All Black Hearts Day

Pratar med killkompis som sitter på andra sidan jorden. Ärkecynikern. Påminner honom om det där kommersiella jippot. Han har väl inte glömt? Nejdå. Jodå han vet om det. Flickvännen hade skickat kort..

Han:- Kan inte fatta vad som har flugit i henne? Fatta att hon skickade ett alla hjärtansdagskort till mig.
Jag: - Men, det var väl snällt..?

Han: (bedrövat)- Men det var liksom änglar o glitter o skit på det. Till mig. Känner hon mig inte eller? Det är verkligen inte likt henne. Tror du det har hänt något?

Jag:-Äsch. Hon saknar dig ju bara fattar du väl. Du sitter på andra sidan jorden och hon blev väl bara lite sentimental.

Han:(misstroget)- Men då kunde hon väl ha valt ett bättre kort. Fatta. Änglar. Glitter.. Får ta ett snack med henne om det när jag kommer hem..

Jag:-Ha ha. Och vad skickade du till henne?

Han: -Äh. Äsch. Fan. Alltså..

Jag:*strängt* -Du skickade väl något iaf?

Han:*motvilligt* -Okej. Skrev några rader..typ.

Jag:*en smula skadeglatt* -Du skrev en dikt? Aha, en kärleksdikt...

Han: *småsurt* -Typ. Fast det var bara för att jag inte hittade något kort med smådjävlar på som jag egentligen ville...

Alla hjärtans dag

Jodå jag fick blommor. Från H. Och jag och kollega Z fick tulpaner av Trevliga Kollegan. Smart drag där. Minskar ju inte direkt lusten att täcka upp för honom nästa gång han behöver vara ledig om man säger så.

Dagens chock

Den där högutbildade, lätt fårade äldre* mannen som man känner igen ifrån ett tidigare jobb. Springer på honom på väg till ett möte. Han håller ett litet** sött barn i handen. Man tänker, åh vad gulligt, han måste vara ute med barnbarnet. Å så är det hans dotter. Uäk.***



* Som i minst pensionsålder fast jobbar lite på konsultbasis numera typ.
** Typ 4-5 år.
*** Okej jag har bott på Rivieran. Fullt medveten om att det finns folk som gillar konceptet äldre framgångsrik man och betydligt yngre kvinna. Blev mer lite chockad att det var just han. Han med en lite mysfarbror framtoning liksom. Känns lite som när man insåg att även föräldrar faktiskt fortfarande kan ha sex. Man inser att det nog är så. Men man vill helst inte tänka på det..

Oledolycka

Killkusinen varit på hal is och haft det glatt. Ramlat. Gjort illa tassen. Typ brutit lillfingret. Synd om honom. För att inte tala om hur synd det är om mig som nu måste vara snäll emot honom. Leverera kryapådigchoklad. Titta på röntgenplåtar och låtsas jätteinteresserad av den långa versionen av sakernas tillstånd. Hålla med om att han i praktiken just återvänt ifrån de döda. Hur jag mår? Ja, alltså jag har också op.. Eller ähvafan. Det är bra säger vi. Bara bra. I'll be fine.

"Så tjuvjaga ägg"

Appropå det där med att pochera ägg. Google är inte alltid din vän. Eller iaf inte dess svenska översättare. Don't try this at home folks..

I Helgen lärde vi oss att..

Träffade Mr Player och hans tjej på fest. Vet inte vad som var mest skrämmande. Mr Player i 80'tals tema inklusive långhårig peruk. Att flera personer försökte få mig mer välvilligt inställd till singelkille X genom att påpeka hur mycket pengar han tydligen har.¤ Att man då och då påminns om att Mr Players tjej är sjukt mycket yngre än alla andra närvarande när hon inte har samma referensramar. Eller att jag
och Mr Player, aka Mr Very Important Businessman nostalgiskt satt och försökte erinra oss texten till smurfsången. Detta utan att ens ha druckit speciellt mycket. Alls.

Sedan åka hem till kompis. Blir lite hungrig på kvällen. Komma på idé med ägg benedikte. Fast kompis utan ättika i kylen. Värsta misären. Komma på snilleblixt. Sms:a killkompis aka our nakna kocken. Jodå vit balsamvinäger borde funka. Göra ägg. Äta ett ägg. Må jätteilla. Söndag på vatten bröd o självömkan. Tacka nej till barndop i sista minuten med dåligt samvete. Tvinga mig tvätta lite. Men mest ligga ihoprullad i soffan och tycka synd om mig själv. Framför "Sense and Sensibility". Lite önska mig tillbaks till tiden då en gentlemän red runt och citerade Shakespeare och det ansågs som en helt okej sysselsättning att vandra runt och plocka snäckor och drömma om Mr Right.¤¤




¤ Och? God for him then. Gäsp.

¤¤ Män som kan citera Shakespeare idag brukar väl mest tillhöra kategorin 55 åriga engelskalärare med lärarrumsandedräkt. Tyvärr.

Momento Mori Moment

Nej, det blev inte bättre, tvärtom. Så med någon möda tillbaks ner i Storstaden, där jag åker in igen. Till min vanliga läkare som skickar mig till akuten som inte skickar mig nånstans utan lägger in mig direkt. Så. Inget äta dricka. Bara duscha, ligga standby i op mundering med dropp. I vad som skulle visa sig bli nästan ett dygn. Första dagen tillbaks efter långledigt. Stressig morgon och det var inte många timmar jag han ta tag i saker och ting. Verkligen poppis. Employee of the Month I shant be.


Jag som brukar släpa med mig hela City-tjej-överlevnadskittet. Som dagen till ära lämnat hemmet utan vare sig mobilladdare, extralinser, eller ens något att läsa. Ligger på en sjukhussal. Med en mobil jag måste bränna mesta batteriet med att ringa och styra upp jobbet jag fick gå ifrån. Avboka möten osv. Enda kontakten ut. Vågar inte privatsurfa. Ensam i en op mundering som väl närmast kan betraktas som kinky om nån nu har den läggningen (tänk halvkort vit sjukhusrock unt lårlånga strumpor då.) Med en Metro och smärtan som enda sällskap.

Och en liten röst som påminner mig om risker med att rota runt i magen på unga tjejer, nåt man i det längsta undviker. En röst som påminner mig, "Ännu är ingen skada skedd. Du kan fortfarande gå härifrån. Ain't nothing to it. Just put one foot in front of the other." Och jag skulle. Oj, vad jag skulle. Om jag bara inte hade så ont. Kanske lika bra att hoppa ut genom fönstret direkt. Put an end to my misery. Om jag bara orkade se efter om det gick att öppna. Så. Spara på smärtstillande. Distansera dig. Lets just lay here counting flowers on the wall, shall we?


Egentligen är det tänkt att de ska försöka operera under kvällen. Men sen blir det kris och katastrof. Bilolyckor o gud vet allt. Och när en trött och bekymrad läkare som ringts in från bakjouren kommer in för att undersöka och op planera/dra worstcasescenarion fattar jag vinken. Villintevillintevillinte. Realitycheck. Spelar ingen roll hur bra grundfysik du än har. En kunnig, och framförallt någorlunda utvilad kirurg begår färre misstag. Ja, jag kan vänta på dagteamet. Ja, jag säger till om det blir ohållbart. Ta du hand om bilolyckorna. Och sköterskorna är underbara och muttrar förvånat om hur de inte kan förstå hur han prioriterar. Medkänsla i deras ögon. Tittar till mig då och då lite lätt bekymrat sådär. En lång jävla natt utan något att läsa ens.

En natt då jag försöker att existera så sparsamt som möjlig. Inte prata för att inte gråta. Folk jag skulle kunna ringa men jag vill inte prata med någon. Faktiskt. Så fort det öppnar ringer jag biblioteket. Ber dem skicka nåt. Försöker förklara att det inte spelar nån som helst roll vad. Att jag är desperat. Behöver text. Ska närsomhelst in på op och tar vad som helst. Utom gårdagen Metro som jag redan läst. Ett antal gånger. Måste ha låtit övertygande* för de skickar omgående en liten kurirdam i gråsparvsmundering**. Ärkebibliotekarien.

Lite senare på morgonen kommer dagteamet, rätt kirurg och hans enormt proffsiga team. Och när jag får ont igen går det extremt fort ner på op. Snabbt och proffsigt. Räckte med det mindre ingreppet. Människor som har stenkoll på läget. Adekvat smärtlindring efteråt. Så som det alltid borde vara. Bara precis innan jag åker hem det fallerar. Inhyrd personal. Ingen som vet nånting om nånting. Så jag åker hem och tar det nog inte så lungt som jag kanske borde. Men det läker. Som allt annat.

Mest lycklig är jag när kirurgen kommer in och säger att det var lyckat. Och nej, inget annat i magen har kommit till skada. Prover är tagna. Senare får jag veta att det inte är cancer. Inte någonstans. Så visst Gud. Tack ska du ha. Fast ge mig lite lugn o ro ett tag nu är du snäll. Bara lite, okej?



*Eller också har de lärt sig det lönlösa i att tjafsa med folk med svår läsabstinens i kombinatione med morfininducerat hjärnsläpp.

** Får alla som gått bibliotekhögskolan lova dyrt o heligt att aldrig mer klä sig i något som inte går ton i ton med gråbrunt damm, innan de tar examen?

Not for the faint-hearted

Pending: Inlägget jag kommer bli tvungen att skriva

Såhär lite i efterhand då. Hade tänkt hoppa över den här biten. Intesåhär iaf. Men orden kom till mig ändå. Propsade på att bli nedskrivna. Kommer i ett nytt inlägg. Snart.