Taggarna utåt

En sån där vecka när det känns som allt man gör är att klösa och fräsa åt folk. Fast man brukar vara den där smidiga. Som får saker gjorda ändå. Men den här veckan sitter man fast i en massa elände. Rutiner som inte funkar och oreda som måste redas upp innan sommaren. Som att vada uppströms i sirap. Helst vill man bara gå och gömma sig.

Men man kavlar upp ärmarna, kramar hårt om vuxenvällingen* som enda tröst och ger sig ut på slagfältet. Och just när man tror att allt är ordnat ska nån jävel ändra sig. Och tala in ett meddelande klockan sju på morgonen att han ringer efter tre för att diskutera eländet. En fredag. Whopedido. /insert dark thoughts here. Very dark thought of self pity/

Man är, kort sagt, kanske inte på sitt allra mest strålande mest social humör. Men eftersom det av någon obskyr anledning bär en emot att jobba sådär hårt på att förtjäna titeln veckans bitch, så anstränger man sig ändå för att få med sig fotfolket. Är extra trevlig mot de stackars underhuggare som tvingas jobba i den här röran varje dag.¤ Betonar att det på intet sätt är just deras fel att organisationen överlag är åt h-vete. **

Så en liten del av mig beklagar det faktum att jag inte har en position där jag helt sonika kan be folk dra åt helvete ibland. För jobb är jobb och en hel del måste man svälja ner under en professionell yta. Tyvärr. Brukar sällan vara något problem för mig. Enstaka idioter rör mig inte i ryggen. Men en hel organisation med såna rutiner retar gallfeber på mig. Min svaga punkt. Och en av anledningarna till att jag aldrig kommer arbeta på något statligt verk. Så. Sugar on your lips, murder in your heart. Snäs och fräs strax under ytan. Allmänt irriterad på allt och alla.


Så när killen jag pratat lite med förut i veckan kommer förbi igen. Och försynt undrar om han gjort bort sig nu, om jag tog illa upp. Då fattar jag först inte vad han menar. Sen inser jag plötsligt att det där mobilnumret han liksom bara råkade lämna hade en icke jobbrelaterad avsikt. Oh.***




* En dubbellättlattemedkanel, tack.

¤ Tack gode gud att det här är högst tillfälligt. Och förhoppningsvis inget jag kommer behöva återvända till.

** Att det här upplägget inte direkt är optimalt då om du är finkänslig.

**** Som jag då bara lite vagt småirriterat tyckte var överlopps då jag inte behövde kolla något mer med honom. Allt var klart. Och ja. Jag är trögare än trögast när jag är på mitt bitchigaste humör.