Of Kurs

Klädnojja. Innan. Beslöt att inte vara för overdressed. Smälta in. Sen är det första jag möts av en tjej i liten dress komplett med Armaniväska för kursinfon. Ångra att jag inte tog de andra skorna. Hålla låg profil. Inte helt säker på hurvida det här var en bra ide. Tänka hög killkvot iaf på kursen. Only shame alla ser ut som JW i den där filmen bara. Sätta sig ned. Avsiktligt för sig själv. Inte orka socialisera. I ungefär två minuter. Innan en inte allför oäven manlig kursdeltagare frågar om det är ledigt brevid. Lyssna på föreläsare. Kursbeskriving. Utbyta menade "har vi hört den där förut eller"- blick med mannen brevid.

Med betoning på vilket slavgöra som väntar. Just in case vi trodde det var en slacker kurs. Mannen brevid lutar sig fram och anförtror att han planerar att jobba heltid. Parallellt. Jag nickar instämmande. Sort of. Småpratar lite. Återgår till mina anteckningar. Han drar upp Den Bärbara. Fibblar lite. Demonstrerar hur Very Important Businessman han är.

Taxidriverman

Det började ju inte så bra. Kastade mig direkt från jobbmöte in i en taxi på väg till kurs. Fortfarande med huvudet fullt av jobb. Bara för att nästan ryka ihop med en taxichaufför* av den jobbigare sorten. Den som aldrig kan hålla käften med sina fördommar och dåliga skämt förrän du blir övertydlig. Och sen surar. Den för vem personlig hygien inte direkt är ett högprioriterat område.** Den sortens chafför som avrundar med att halvt på skämt försäkra att du, om du hade varit man skulle ha åkt på stryk nu för att du mopsat dig.

Och det är bara din avsaknad av paraply och att du varken har tid eller lust att riskera att få gå sista biten som hindrar dig ifrån att svara det du tänker. Att om du hade varit man hade han hållit käft nu. Garanterat.


* Låt oss iaf utgå ifrån att han hade taxileg. Att han bara glömt sätta upp det det just den dagen. Och inte bara var någons kusin.

** Tänk orakad. Kläder som hängt med nån dag. Och om vitlök till frukost, lunch och middag är din grej. Då kanske, det rentav är läge att införa persilja och tandkräm som standard. Faktiskt.

Dagens politiska utspel

Miljöpartistiska clowner på ålderdomshemmet. Ja. Jippie. Inte nog med att man kommer ligga där skröplig och utfattig* på ålderdomshemmet. Man ska dessutom behöva göra det i sällskap av clownen Manne. . Whopedido. Can't wait.**



* Eftersom sannolikheten att något av blocken lyckats att inte fullständigt klanta till pensionssystemet by then bör betraktas som rätt liten.

** Inte så att gamlingar bara är människor. Fast gamla. Och inte automatiskt gillar en och samma underhållning bara för att de är för skröpliga för att resa sig upp och gå därifrån?

Utlånad

Att jobba mer just nu. För att så småningom kunna jobba lite mindre. Eller nåt. Nytt ställe denna vecka. Nya nyllen. Nya namn att låtsas som om jag kommer komma ihåg.* Började med att lära mig det viktigaste först. Hitta till kaffeautomaten. Lära sig vilka knappar man kan trycka på och vilken del av kylen som inte är revirhävdad. Sådärja. Resten kommer lösa sig med tiden. I hope.




* Note to self. Måste nog gå in på intranätet och tjuvkika lite.

Manic Monday

Så inget längre inlägg. Än. Passar på att länka till ett om helgens snackis så länge. Deep säger det som behöver sägas.

Jamen självklart...

Just som jag slutat ångestgoogla* på "klämskador", "tecken på kallbrand" " och när måste man amputera tår," piggar tåjäkeln äntligen på sig och är på väg att bli sig själv igen. Bara för för att Mellanchefen ska lyckas ställa en stol nästan rätt på den. Hade jag inte varit ett sånt under av självbehärskning hade jag lappat till honom på ren reflex.





* Samtidigt som jag nojjade över ett worstcase-framtidsscenario utan snygga sandalmässiga fötter. Bara rent hypokondrisk när det gäller utseende.

And they said it couldn't be done

Åter på jobbet denna vecka. Om jag vore en smula mer ung och naiv skulle jag säga att vi gick ut hårt och ökade gradvis från det. Nu säger jag istället att skrämmande tidigt morgonmöte var ett sådär lagom genomtänkt sätt att dra igång sådär första dagen efter semestern. Alternerade mellan att hälla i mig kaffe och önska att jag kunde rulla ihop mig och lägga mig under konferensbordet och sova en stund. Iaf tills Den Tråkiga Delen av Mötet var över. Detta samtidigt som jag försökte se pigg och engagerad ut. Tur att man har simultankapacitet. Och dramalektioner i baggaget.


Sen blev dagen sådär mycket bättre som bara positiva siffror* kan få den att bli. Sedan ett oväntat positivt besked från högre ort.** En chansning jag tog. Att jobba lite mindre. Få möjlighet att göra lite annat. Sånt man aldrig brukar få igenom. Så jag beslöt chansa. Men nu vet jag. Slipper svälta det närmste året iaf. That called for a celebration. Bubbel. Efter hektisk dag och lite mat. Sluta med oledolycka.¤ Lilltån. Blodvite. Hemskt mycket aj. Försöker att inte halta alltför uppenbart på jobbet.¤¤ Lets call it a sports injury, shall we?



* Ni vet det där man gjorde avslut på precis innan semestern och nästan glömt av.
** Managementet ni vet.
¤ Nej, ni vill inte veta.
¤¤ No way I'm wearing comfy shoes today. Noway.

Värmebölja I Hemstaden

De där dagarna i ni vet. Eftermiddag. Hjärnan känns seriöst överhettad. Ska bara in ett snabbt ärende till. På Claes Ohlsson av alla ställer. Åkt in till en mindre stad. Iklädd kjol och liten topp. Parkerar bilen. Sträcka sig efter den där lilla tunna koftan man sedesamt drar över sig ibland i valda sammanhang. För att inte objektifiera sig själv i onödan. Men ändrar sig. Lite folk i butiken. Det är trettiograder gassande sol ute. Kofta? Såfan heller.



Den blonda expeditkillen blir förtjust. Han vet inte hur väl han vill mig.* Tillslut blir jag nästan lite generad å hans vägnar.** Så när han t om när jag har betalat börjar irra runt för att hitta en påse åt mig föreslår jag stillsamt att jag kanske kan ta en själv istället. Som t ex de där som hänger på väggen rakt framför mig. ***





* Med tanke på att butikskedjans målgrupp måste vara mer åt Sven-Bertil 53 som ska bygga altan-hållet vet jag inte hur smickrande det är egentligen.

** Thats not how we do things in Hemstaden. At least not in a sober state.

*** Fast han var nästan lite söt när han generat började svamla fram ett svar på det. He he.

En la Playa del Hemstaden

Dit man lockas med exakt samma ord nu som då. Av samma tjejkompis som när jag var 14.
"Hej, vad gör du? Bada?"

Alla känner apan...

För mig obekant kvinna kommer fram och hälsar: -Hej. Du vet kanske inte vem jag är.. Men jag gick i skolan med din pappa...*

---------------------------------------------------------------------------------------

Springer på en Kille som brukade ingå i Badgänget från förr.¤ Han ser exakt ut som när han var 16 och jag ett par år yngre så jag hälsar glatt. Han har flickvän med. Som det snart visar sig, ganska ny flickvän. Så jag kör hårt på "det har aldrig varit något sånt emellan oss så du behöver inte hata mig"-vibbar. Det funkar. Märker hur hon slappnar av. Eller iaf tills vi kommer in på det kära ämnet "folk vi känner från förr och vad de gör nu". Och jag i förbigående råkar nämna en av mina närmsta vänner. Som han hade en crush på. Då. I tonåren. I tron att han kommit förbi det nu, såhär ett halvt liv senare. Så fel jag hade.

När han förtjust upprepar hennes namn för att verkligen förvissa sig om att det är samma tjej vi menar ser jag hur flickvännens leende stelnar en aning. När han sedan lyriskt babblar på om sin lilla nostalgitrip häromveckan till det hus hon då bodde i ser flickvännen definitivt inte lika glad ut längre.

Han märker ingenting och babblar glatt på. Och eftersom han är en snäll kille som alltid varit schysst mot mig gör jag vad jag kan för att försöka rädda situationen. Slänger in lite bullshit om att vi var ju ett helt litet gäng och bla bla bla undra vad den o den gör nuförtiden..
Dock rätt säker på att det flickvännen tänkte och det första han fick höra när de kom hem var. " V e m var det där? Och vem fan var hennes kompis?"

Två kvällar senare återberättar jag det för tjejen i fråga. Min kompis. Lite som en av de där konversationerna som vi hade när vi var 14. Om samma person.





* Insert ett stycke barndomshistoria om lantlig idyll. Skurksträck och äppelpallning här..


¤ Traktens ungdommar som brukade hänga där nere på stranden om sommrarna då det begav sig.
¤¤ Tyckte hon kunde behöva muntras upp lite efter att just ha blivit singel.

Tales from Hemstaden

S på besök, ser ut över nejden : -Ah. Såhär borde man fan bo.
Jag (luttrat): -Mmm..*
S: -Men seriöst. Flytta från stan och stressen. Skaffa gård. Några hästar...
Jag: -Han som bor i den där stora gården vi sprang förbi i morse är singel..

S (något skeptisk): -Var det inte han som du beskrev som typ liten o fånig?
Jag: -Eh..jo iofs.* * Men gården är fin..
S:- Ha ha jo iofs...
Jag(uppmuntrande): -Skulle bli en bra hästgård...
S:-Ha ha sant. Om man ser det så.. (tankepaus) Vad sa du att han hette nu igen?

* Oh here we go again.. Come back here in freakin' novembah and we'll talk business..
** I did? Det är sånt som får mig att fundera på att börja tänka innan jag talar.

Only in Hemstaden

Kan man vara ute och springa en åsktung morgon. Lite lagom svettig och osocial. Nästan hemma. Ska bara ned till sjön* och ta ett snabbdopp. Sen hem och duscha. Det sista man vill är att stanna och prata med någon. Självfallet möter man en bil** som inte bara saktar in.¤ Den tvärnitar. Och ut rusar en bekant. Som jag inte pratat med. På ganska precis 12 år. Och kastar sig om halsen på mig. Upprepar hur kul det är att se mig. Frågar fyra gånger hur länge jag är i Hemstaden. Babblar på om sina barn.¤¤ Släpper mig sedan hon först försökt få mig att lova att traska över till henne på en fika någongång. Typ i dagarna. Hon skulle hem och baka direkt.

Till saken hör att min mamma och hon är, som mamma skulle säga "not on speaking terms."
De umgicks förut. Sedan hände något. En typisk Hemstadskonflikt. Som egentligen inte involverade någon av dem i första hand. Men där det skulle väljas sida. Och de hamnade på fel sida. Min mamma påstår att hon är oskyldig i det hela. Att det var hon den där som slutade prata med henne. Inte tvärtom.

Fast nu är saker alltså som de är. Fortfarande krig. Även om ingen skjuter.

Och jag är lite osäker på vad Hemstadsetiketten kräver. Att nonchalera en så uppenbar inbjudan vore uppenbart Storstadssnobbigt. Å andra sidan kanske den överdrivna vänligheten bara är ett tecken på allmän nyfikenhet. Att de börjat få slut på samtalsämnen och vill bli hembjudna till min stuga. Hm. Får nog tänka på det där. Ett tag.




* Som man kallt räknat med är folktom före kl 12 på dagen.
** Två i en följd på byvägen räknar som rushhour i Hemstaden. Alternativt någon som fyller jämt.

¤ Var lite orolig att folk skulle köra förbi jättefort på vägen en bit bort och damma och köra ihjäl katter o ungar o sånt på besök. I needed not worry. Med undantag för några sommargäster saktas det in. De flesta av lokalbefolkningen har utvecklat den krypkörningsteknik som endast mycket nyfikna och uttråkade lantsortsbor praktiserar. En av dem har t om gått över till att köra gräsklippartraktor. För att kunna köra extra sakta förbi oss andra. Iaf enligt byskvallret.

¤¤ Tråkiga ungar från stan som syrran, P och jag ibland lekte med på sommrarna . Tills han lurade i dem att några kvigor i en hage var tjurar. Tjurar som kunde bli galna av ilska och plöja igenom staketet och stånga folk de inte kände. Speciellt folk på cykel. Sen slapp vi se dem mer den sommaren.

Tales from Hemstaden

Mamma: -Du vet P* har flyttat hem igen. Bor bara därborta nu.

Jag:-Mmm?

Mamma: - Så du kan ju kanske passa på att hälsa på honom nu när du är hemma menar jag.

Jag: -Mm? Hälsa på honom?

Mamma: -Ja..han bor visst själv där nu...

Jag: -Mamma. Han var rädd för fiskarna i sjön när vi badade. Småfiskarna. Men herregud liksom.

Mamma: -Ja. Jo. Jag bara tänkte...ni lekte ju så mycket ihop när ni var små...**



Tänker fan inte göra mig till och hälsa på honom. Tog vägen förbi hans gård när jag var ute och sprang häromdagen. Där hade han chansen att stå ute på gården och vinka in mig på kaffe. Men han var inte ens hemma. Jävla snobbigt storstadsbeteende där tycker jag.



Tre dagar senare...



Pappa: -P kom förbi. Han hälsade så mycket till dig....



Amen vafan. Han vet var jag bor. ***Inte ens en km från mor o far. Kunde väl tittat förbi själv. Jävla snobb att fuska genom att hälsa vi a föräldrar sådär. (Jävla skit att hans mamma inte bor i krokarna så att inte jag kan köra samma sak tillbaks. )



Igår. Mötte honom åkandes på byvägen när jag kom gåendes från sjön. Han vinkande glatt så att armen höll på att trilla av. Så okej då. Tar väl tillbaks det där om snobb då. Men jävla tönt iaf som inte stannade och pratade lite. Visserligen hade han ett släp fullt med grejor och såg ut att vara jättemycket på väg nånstans. Men det kan ju knappast vara en ursäkt att inte tvärnita och fråga vad jag haft för mig de senaste tio åren.



Lite nyfiken på vad han haft för sig på sistone faktiskt. Och framförallt vad det är för häst som står på hans gård. Fast frågan är hur jag ska kunna få reda på det. På ett sätt som framstår som slumpartat.¤



Kanske borde jag ignorera honom. Vänta på att han ska ringa sin mamma¤¤ och klaga på att det alltid är han som får ringa mig när vi ska leka. Att jag aldrig ringer honom. Precis som han gjorde när vi var små.













* Kille jag lekte med i sandlådan som liten. Och sen var kompis med ändå tills vi började komma upp i den åldern när folk kunde tro att vi var ihop eller så. Och jag inte ville leka med honom längre. Och nä. Jag är inte interesserad nu heller. På det sättet.



** Plus att hans mamma är kompis med min mamma.



*** Det är landet. Alla vet allt om alla.



¤ Vill ju inte att han ska tro att jag är interesserad. Eller nåt.

¤¤ Som sen ringde min mamma.

Att återvända till Hemstaden

Var fan ingen schlager. Det var smärta till att börja med. Akutbesök hos tandläkaren. Som inte är min gamla vanliga utan i Hemstaden.* Kan iaf konstatera att Hemstadstandläkare är lika skruvade de. Om inte mer. Man väntar. Man får sig tilltdelat en tandläkare. Ung. Kvinnlig. Verkade fullt normal. Tills hon öppnade munnen. Och glatt anförtrodde mig alla practical jokes hon och hennes kollegor brukade ägna sig åt. Efter att hennes tandsköterska nu brutit sig in och riggat hennes skåp ruvade hon på hämd. Kanske skulle hon plocka upp en gammal klassiker från utbildningstiden. Blanda lite bedövningssalva i hennes läppcerat. Vad trodde jag om det?







* Dock inte helt övertygad om att någon annan tandläkare än min vanliga och en av hans tandläkarkompisar egentligen kan laga tänder. På riktigt. Alla andra är bara hobbysadister är jag övertygad om. Iallafall nästan.