Va, kom det snö i år igen?

Att vakna på morgonen och inse att världen plötsligt blivit vit och ljus av årets första riktiga snö är lika magiskt* varje gång. Jo. Erkänn.

Och Hemstadsflickan i mig jublar och vill ut bara dra på mig kläderna och störta ut och leka i snön. Ungefär där brukar jag minnas att jag nu är vuxen. Att det var andra saker jag förväntades göra idag. Jobb att prestera. Tider att hålla. Så jag samlar mig. Iklär mig vuxenrollen. Håller masken.

Intalar mig själv att det bara är jag som kastar en blick ut genom fönstret, ser att det börjat snöa igen. Hoppas alltid på nytänk av någon i ansvarig ställning. Få höra dem utbrista: wow, snöbollskrig! Kom igen nu, nu skiter vi i det här och går ut och leker en stund..alla mot alla, vad säger ni? Men det händer såklart aldrig.

Sneddar igenom en park på lunchen. Där en pappa åker snowracer i en backe med en liten parvel. Såg hur härligt ut som helst. Tur för honom att han hade barnet med. Annars hade jag fasen snott den och tjuvåkt ett par gånger. Sådeså.

Med tunga steg går jag vidare. Inser att jag borde låtsas vara vuxen nu. Storstadsvuxen. Jag förväntas icke längre ägna mig åt dylika glädjeämnen. Jag förväntas glädjas på Storstadsvuxnas vis. Som att le förundrat skadeglatt åt den årliga underhållningen när fullpackade SL bussar kör fast på samma ställe varje år. Utan att lägga värmeslingor. Utan att utrusta bussarna med sandautomater. Utan att salta eller sanda extra vid vissa hållplatser. Samma sak. Varje år. De håller hårt på sina traditioner där SL.

* Sedan är det väl inte lika mycket magi över Storstadens snöskottningsupphandling. Policyn: "äh, skiten regnar ju ändå bort snart, låt det ligga. Även med några brytna lårbenshalsar tjänar vi på att låta folk halka runt ett tag.." blir en aning påfrestande efter några dagars snöfall.