Tales from Hemstaden..

Alla känner apan...

Det där att alla känner igen en. Alla. Fast det var ungefär hundra år sedan ni sist sågs. Och själv får du förtvivlat gissa dig fram.

1. Ute på lokalt jippo. Massor av folk. Hon hejjar. Jag hejjar tillbaks. Hon kommer fram och pratar.
Hon: -Ja, eller..du kanske inte känner igen mig?
Jag: -Njaee...(tänker förtvivlat.)
Visar sig vara en tjej som var ihop med en av mina äldre manliga kusiner en gång i tiden. Mig veterligen sågs vi senast när hon satt i soffan och hånglade och kollade på tv hemma hos honom och jag och hans lillasyster sprang runt och lekte med Barbie och var allmänt i vägen. Hon var runt 15-16 då och jag rätt mycket yngre. Om hon kände igen mig direkt? Jamen självklart.

2. Den enda som inte känner igen mig direkt träffar jag och Tjejkompis på den lokala beachen. Lokala skummisen. Jag hejjar luttrat* som den väluppfostrade flicka jag är eftersom han ser vagt bekant ut. Han tittar. Jag tittar bort. Han utbrister "-Nämen, det är ju du!" (Ja, jag är jag. Åtminstone är jag rätt säker på det.?) Han utbrister: "-Jag, kände inte igen dig först. Du har blivit så olik dig.**" (Oh, that's a first. Visserligen X antal år sen vi sågs. Men vilka illegala substanser har du tagit då som inte känner igen mig på en gång som alla andra Hemstadingar.) Sen ska han naturligtvis rusa upp och ta i hand med. Hand som man helst inte vill tänka på vart den kan ha varit nyss. Ryser diskret. Jag och Tjejkompis avlägsnar oss hastigt. På hemvägen diskuterar vi hurvida vi borde hugga av den kontaminerade handen. Eller om det räcker med att bara decinficera den.

3. Sista kvällen i stugan innan det är dags att åka hem. Fullt med kläder jag håller på att packa. Underkläder på tork inne eftersom det ska bli regn på natten.*** Det knattrar på vägen utanför. Uppenbarligen ung kille som är ute och buskör sin fars fyrhjuling, ingen ovanlig syn i Hemstaden såhär års. Jag slänger en förströdd blick ut genom fönstret och muttrar något om idiot.¤ Bara för att se honom svänga in på vägen in mot stugan.

Jag knallar ut. Han hejjar. Jag hejjar nu vant tillbaks. På en kille strax över 20. Som glatt babblar på. Frågar hur min sommar varit. Om det har gått bra att bo i stugan själv? Om jag ska vara där igen osv. Jag svarar lite avvaktande samtidigt som jag försöker räkna ut om han är den nya generationens Hemstadsligist som frågar för att han ska veta när jag åkt så det är säkert att göra inbrott, eller om det är någon jag faktiskt förväntas känna. Han verkar ha stenkoll på vem jag är. Jag däremot har ingen aning. Alls.

I Hemstaden är det en riktigt stor faux-pas att fråga vem någon är. Öppet erkänna att du inte har den blekaste aning om vem du talar med när de genast känner igen dig. Som om du inte tyckte de var viktiga nog att komma ihåg. På sin höjd kan du försöka räkna ut det genom att babbla på och ställa ledande frågor. Så det gör jag. Frågar ler skämtsamt och frågar nåt i stil med "nämen oj, var kom du ifrån då?". Han svarar glatt att han kört hemifrån. Att han är hemma och hälsar på mamma. (Ingen ledtråd där. Inget precicerande om vem hans föräldrar är.) Säger att hans pappa köpt fyrhjuling för att köra i skogen med. (I skogen? Skogsskifte? Och ingen jag känner?)Han pratar glatt på. Frågar hur det gått med att fixa till stugan. Med spacklingen. (Hur i glödheta han kan veta det?) Hur mycket jag fått i ordning osv. Jag fattar vinken. Jag borde ha bjudit in honom. Bjudit honom på kaffe.¤¤

Men det är sista kvällen av ett par veckors rätt socialt och kaffedrickande lantliv och jag orkar bara inte. Inte ens när han diskret antyder att han bor i Storstaden nu. Och jobbar som målare. När han lite stukat åker därifrån anar jag plötsligt vem han kan vara. Jag ringer mamma och pappa. Jodå, familjen X har både köpt skogsskifte och fyrhjuling sen jag var sist hemma. Fan också. Hur skulle jag kunna veta att den där välbyggda 1.80 killen var samma som den där lille fräknige jobbige killen som brukade komma springandes när vi red förbi? Han är inte ens lik någon av föräldrarna. No fair. Vafan, han är ju trevlig. Dessutom handyman. Och stugan som jag nu, sedan syrran och systersnubben köpte eget, kommer att kunna nyttja rätt mycket behöver målas. Och jag orkade inte ens bjuda in honom på kaffe för ett expertutlåtande. Man är en idiot.

* I Hemstaden hejjar man på folk. Om man inte vill framstå som en dryg Storstadsbo eller annat pack. Dessutom är det i 9 fall av tio någon som tycker de känner dig lite iaf.
** Fatta misstaget. Han kände inte igen mig. Här hade jag kunnat smyga runt inkognito för den typen en hel sommar under the pretext att jag var sommargäst från Storstaden bara. En sån som inte måste hejja och prata med ortsbefolkningen. Och så är jag dum nog att hejja. Fan också. Hur jag känner honom? Han köpte en släktings hus en bit bort och hans tjej hade häst ett tag.
*** Jodå jag tvättade lite innan jag åkte hem. I förebyggande syfte. Vem vet, jag kanske rentav håller på att bli vuxen?
¤ Jo, en del av mig grämde mig lite för att jag inte hunnit med att låna en fyrhjuling och köra lite jag med. Och nu var det sista kvällen och jag var tvungen att packa och städa. Vuxengöra. Boring.
¤¤ Sen fick jag lite dåligt samvete faktiskt. Ifall han blev ledsen. Men han vinkade glatt åt mig när jag körde förbi honom dagen efter på väg hem iaf. Så han kom förhoppningsvis över det.