Halvtid

Veckan i korthet..

+ Kul blandning av kursdeltagare. Inte bara idioter för ovanlighetens skull.

? Den rutiga skjortan kurskarl 1 burit typ varannan dag hitills.*

- Inga Mariannekarameller i mutgodisskålarna.**

- Viss orutin med wb färgpennor och sladdar/pp emellanåt. Hur svårt kan det vara att kolla av pennorna/uttagen lite innan?

- Upprepning av uttjatade uttryck. Nu vill jag inte höra någon tjata om att "styra upp" på mycket, mycket länge.

+ Kunnat smita ut och powerwalka/snabbjogga en liten stund varje dag/kväll. Snudd på dagsljusdos i höstmörkret.

- Mordorvädret***. Nästa gång tänker jag kräva att få kursa någonstans med vettigt väder.****

+ Söta pojkar.

+ F.d kollega.

+ Miljöombytet. Att kunna se stjärnorna igen.

+ /- Det lite lägre tempot. Bra ibland. Otåligt ibland.

- Själva kursupplägget¤. Men visst. Ännu en kurs. Kanske inte den jag skulle ha valt i första hand själv. Men iofs inte jag som betalar. Eller bestämmer.

- All uppkoppling utanför själva kurslokalen. Jodå det gick. Men en snitthastighet av 0.0102 Mbits/decenium kan inte fildelning vara ett speciellt vanligt förekommande på bygden här. Långt troligare då att användaren hinner dö av hög ålder innan han ens lyckats ta sig ut på nätet.¤¤



* Kanske har han en hel uppsättning rutot därhemma, vad vet jag? Eller så har han bara två skjortor och måste tvätta varje kväll. Därav varannandagandet.
** Nästan snudd på skandal va?
*** -2 og regn är väl iofs mer oväder än väder.
**** Jag tänker ligga på beachen halva dagen i 25 gradig sol-väder här.
¤ Ja, ja lite små saker jag gillade skarpt. Men inte en vecka skarpt.
¤¤ Ja, jag är en bortskämd Storstadsbo i det här avseendet. Men herregud people. Inte bredband. Inte ens brädband. Snigelsnöre I tell you, snigelsnöre.

Veckan som gått.

Reda ut jobbstrul. Avsluta saker. Förbereda för att vara borta på kurs i två veckor. Precis hur hektiskt som helst. Och hela lägenheten full av nytvättade kläder. Som väntar på att strykas och packas ner. Som jag inte gjorde igår. Därför att jag prioriterade att gå ut och käka sushi med en kompis. Bäst att passa på att fylla på förråden med Storstadens bästa. Som sushi och riktig capuccino.* Måste ju passa på att bunkra lite. **

Ska ju lämna Storstaden i två veckor för småstaden. Två veckor i obygden. Kanske med ett snabbt mellanspel i Hemstaden om jag har tur, innan jag åker tillbaks till Storstaden. Men två veckor. Lantluft. Långa promenader på lunchen. Eller eh.. November. Kompakt mörker strax efter lunch. Storstadsfolket ser medlidsamt på mig. Jag ler tappert. Man har ju bott på landet. Lite lantluft är bara bra, även om det råkar vara november. Säger man. Och packar reflexvästen. Just in case.

Har ni tur och det finns hyfsad uppkoppling kan det bli några blogginlägg. Är det tystnad har jag antingen träffat drömprinsen på kursen och har inte tid att blogga. Eller också är det en så muppig och seg anslutning att jag inte idds.


* Ja, inte samtidigt dårå. Grönt te till sushin.
** Kanske ta med något glassigare än lokalblaskan att läsa också. Som franska Cosmo. Sedan överlever jag nog vad som helst. Inklusive sunkigt automkaffe.

No Choo's but Shoes

Trist men sant. Så sugen att köpa dem. Men mycket jag behöver införskaffa just nu. Och inte ens min välvilligaste tolkning kunde få de här att passera som vinterskor. Men å. Vill ha. En sån där gång jag önskar att jag bodde så att jag kunde lägga pengarna på såna skor och snygga sommarklänningar året runt. Istället för hela skor. Och bylsiga vinterplagg. Som jag måste nu. Glammfaktor lika låg som temperaturen ute.

Men alltså nya skor. Svarta stövletter. Med iaf lite klack. Lite annat smått och gott.

Saknar dock fortfarande en varmare vinterjacka. Helst svart. Skitsnygg. Varm utan att vara bylsig. Gärna med insvängd midja. Sen är det ju en fördel om den är gratis också. Eller iaf inte kostar en halv förmögenhet. Tips emottages tacksamt.

På gymet i helgen

Underbart att träna. Inte lika underbart att byta om sedan. Jippo efteråt. Ungefär en zillion totalt onödiga, icke gymanpassade människor som vimlade runt och såg förvirrade ut. Såpass att jag påmindes om att jag borde trycka upp den där t-shirten med en av mina favoritfilmrepliker* på:

"Individials are smart. People are stupid, panickly animals."

De hade att gå in i omklädningsrummet. Stänga dubbeldörrarna efter sig. Ta ett ledigt skåp. Helst inte alla på samma ställe. Byta om. De misslyckades redan vid dörrstängandet. Lyckligt ovetande kom jag och en annan tjej ut ur duschen. Med handduken nonchalant svept om höften**. Så rundar vi hörnet och står nästan öga mot öga med det glada grabbgänget där utanför. Samtidigt som en fet blond kossa*** och hennes idiotkompisar superlångsamt strosar in. Utan att stänga efter sig. Utan att använda mellandörrarna. Involuntary boobflashing. Tacksomfan för det. Kan man få välja sina nakenchocksmoments själv kanske?

Och ärligt talat. Om det är en för komplicerad uppgift att dra igen en dörr efter sig. Då kanske man inte ska knalla runt själv. Då kanske man skulle må bättre av att bo i ett sånt där mysigt gruppboende där speciellt utbildad personal kan förklara vardagens små utmaningar för en? Som hur dörrar fungerar.

Muttrade instämmande¤ och blängde argt när den andra tjejen skällde på henne. Sen när jag var på väg ut stod hon och höll upp ytterdörren vid receptionen för mig o fjäskade. Som om det skulle hjälpa. Vänta bara. Går hon i vägen för mig igen blir det någon klassisk omklädningsrumshämd. Samtidigt som jag med oskyldig uppsyn nynnar på ; "Haven't you people ever heard of, closing a Goddamn door.."



* Guldstjärna till den som först tar vilken film..
** Varför händer sånt inte den gången man packat jättebadlakanet hugo. Eller en betydligt större necessär som kompliment.
*** Och ja, hade hon varit en benig kossa hade jag varit lika irriterad över det. Och utseendet stör mig generellt bara när någon är en idiot. Inte annars.
¤ Jo, jag vet. Men jag orkade inte. Och tro mig, hon sa ju allt som behövde sägas. Jag behövde bara hålla med. For moral support. Sedan himlade vi med ögonen lite i samförstånd åt idioterna.

Less

Det har varit en tuff vecka. Jag behöver desperat en avkopplande tjejfilmskväll. Och nya skor. Eller som kollega Z och jag brukar säga till varandra;
"When the going gets tough, the tough go shopping."

Ja, nog är det fredagen den trettonde alltid..

Inte gnälla så mycket var det ja. Fast å andra sidan. Då skulle ni inte ha något att läsa idag. Så vi kör en fredagsdiss...

Tack så j-vla mycket:


En av mina kära grannar. Som kom hem glad i hågen i sällskap med några lika glada polare. Halv fem på morgonen. Beslöt att det var solklart läge för lite Guitar Hero. På en volym som generöst lät grannarna vakna till hans plågsamma ljudförsök. Verkligen storsint. Ett gäng påtända chimpanser kunde inte ha gjort ett sämre jobb. Och när han väl tystnade var det för sent att somna om.





Kompis*. Som ju inte kunde veta att hon inte skulle klicka på den där länken i det där mejlet. Inte då. Hon "trodde ju det var något kul." Att det sedan skulle vidarebefodras till samtliga kontakter i hennes adressbok kunde ju inte hon veta. Nädå. Blir storligen förvånad när jag hör av mig till henne. Och en smula bestört när hon inser att samma mejl gått ut till hennes chef. Gamla kursare. Hennes ex. På tal om virus. När kommer ett inboxfilter man kan sätta som sållar ut mejl på dålig engelska? Skulle eliminera 99% av all oönskad skit redan där.



Lunchmöte. Och av alla människor jag någonsin jobbat med var det ju tvunget att vara en av två personer jag har lite svårt för som jag skulle råka på igen. Som jag var tvungen att artighetsprata med. Som jag nu kommer vara tvungen att träffa i jobbet med jämna mellanrum. Strålande. Verkligen. Enda trösten är väl att hon har gått upp i vikt sedan sist. Heh.

Vädret. Jag just som man invaggats i någon slags falsk trygghet med ett antal plusgrader vrider någon klantskalle däruppe väderreglaget till Kyla. Inte torr snövacker kyla. Utan trist blåsig Storstadskyla. En sån dag när man kan undra vad ens förfäder egentligen pysslade med. Visst, jag fattar principen med att sprida sig över världen. Följa viltet. Upptäcka nya horisonter. Så långt är jag med. Och jag begär inte att de skulle paddlat på måfå på jakt efter en söderhavsö. Men h ä r av alla platser? Här där man i tiden före Centralheizung, fick spetta loss häcken ifrån permafrosten på morgonen, här blir bra. Starkt jobbat förfader, högst omtänksamt av dig.

Karaktärsdanande om inte annat. Fast kanske inte riktigt rätt klimat för den där kjolen idag. Almost froze ass off bara på väg till jobbet i morse**. Kommer säkert bli sjuk. Få åka till sjukhuset för att anskaffa resistensskapande pencillin av fel typ av en lindrigt skandinavisktalande AT:are. På en helg. Vänta 36 timmar bland svinisbärare. Få svinisen som straff för att jag inte hoppade på första vaccinationsvågen med de från jobbet som ansåg sig behöva gå före riskgrupperna. Strålande. Verkligen. Eller öh. Kanske kan man vända den här eländes dagen till sin fördel genom att ta en lott. Hoppas på ett bättre avslut.





* Soon to be referred to as my close personal aquintance.
** Jo, jag vet. "Är huvudet dumt, får kroppen lida". As they say in Hemstaden.

Tragedi by proxy

En kompis som kommer över på en fika. Jo, jag anade att det var något, en anledning till hennes låga profil på sistone. Men jag hade ingen aning. När hon berättar är det ett sånt där ögonblick då tiden stannar. Allt blir allvarligt. Glasklart. För en gångs skull hittar jag inte orden. För det finns inga. Inga ord starka nog att lindra. Bara hålla om. Lyssna. Försäkra att jag kommer att finnas där. Att hon har oss. Sina vänner.

Sedan pratar vi om något annat. För att hon vill det. Behöver få tänka på annat för att orka. Och jag tänker att det borde fan vara nog nu. Finnas en gräns för vad en och samma människa ska behöva vara med om. En eländeskvot som, när den är fylld, hindrar en ifrån att drabbas igen framgent.

Sedan hon gått skäms jag lite. För att jag ibland gnäller. Trots att jag har det rätt bra. Sedan ringer jag pappa. Gratulerar på Fars dag. Försäkrar mig oroligt om att han och mamma mår bra. Sen tjatar jag lite överbeskyddande på dem om svinisvaccinet. Om att inte jobba för mycket. Ta hand om sin hälsa. Bafatt jag vill ha dem kvar. Länge.

Ja, helgen då

Träning: Valda delar av innegänget har droppat av. 45-kilosdelen. Bara slutat sådär. Couldn't hack it I guess¤. Vilket innebär att jag blivit sjukt smal, ung och vältränad i ett slag. I jämförelse med de som är kvar. I almost like.

Festen: Med ryskt tema. Inte som i oligark-stå i guldspeedobrallor/minkpäls o mkt smink unt prata i mobilen med en cigg i näven. Utan mer som i svårmodigt kulturell, svartklädd pre revolutionen men ändå med en touch av kalla kriget mystik-ryskt.

Meny: Blinier med "kaviar"*, hackad lök och gräddfil. Rysk "champagne". Öl i papperspåse. Vodka. '

Klädsel: Svart. Alternativt trenchcoat och skum uppsyn. Samt 60 tals portfölj märkt JätteHemliga Handlingar.

Uppsyn: Intelligent men svårmodig. Tänk missförstått kulturellt geni.

Sport: Schack. Såklart.

Samt dans. Samt allsång till Rasputin och annat ryskrelaterat.

Försök att briljera med ryska klassiker: Ett. Lyckades inleda samtal med kvällens belästaste genom att på frågan "favvo Dostojevski" inte svara Brott och Straff. Utan en obskyr antologi där samtliga huvudpersoner är döda som ligger på kyrkogården och har långa konversationer. Misslyckas med att få ett svar på frågan varför folk i ryska klassiker alltid har minst tre namn var man förväntas hålla reda på. Varav minst ett brukar vara Sasha.

Kvällens kanske något överförfriskade: Killen som plötsligt började dela med sig av veckans jobb på en liten ort. Där en stackars ung tjej jobbat ute i urskogen med trist jobb och sällskap av en trist gubbe. Sett sjukt uttråkad ut. Såhär efteråt var han mer och mer övertygad om att hon måste ha tyckt det varit kul när det dök upp en kille i hennes egen ålder. Nu när han tänkte rätt på det skulle han kunnat slå vad om att hon hade sagt ja till en snabbis med honom bara för att hon var så uttråkad. Ja det skulle hon verkligen ha gjort. Attans att han varit för feg för att fråga bara.

Språk: Mycket haltande försök att prata någon slags ryska. Vissa svårigheter att hålla igång en konversation där. Då de flesta, i likhet med mig har ett ryskt ordförråd som utgörs av: hej, jag heter, tack, glass, jag vet inte. Vodka. Lite småjobbigt att hålla igång en konversation då. Eller hej, jag vet inte. Vodka tack.**

"Jag mötte Lassie" utbytt mot KGB agenter vi mött som födelsedagsbarnet utan tvekan kammade hem.***

Fått veta att jag var en "go tjej". Vad nu det betyder. Ungefär tre gånger. Och killen var inte ens från Göteborg.¤¤

* Nä inte äkta Beluga. Tyvärr. Officiellt av miljöskäl och icke enbart besparingsskäl.

** Glass fanns tyvärr ingen. Och jag tycker inte ens om Vodka.

*** Sett Gulliou köpa snus och tidningar på Macken.

¤ Eller också var det den nya jättespegeln någon självcentrerad mupp satt upp.

¤¤ Vilket iaf hade varit en förmildrande omständighet.

Not for the faint hearted

Tandläkaren. Jag trodde vi förstod varandra. Jag trodde faktiskt det. Att vi hade rollfördelningen klar här. Han är glad och positiv. Jag tiger och lider som en snäll patient. Men på sistone har han börjat visa oroande opsykologiska tendenser tycker jag. Så jag hintar lite diskret om att han, om han nu tvunget måste se så allvarlig ut när han jobbar, kan hinta om att saker går som de ska. Så att jag vet. Och slipper måla upp hur katastrofscenarion.*



Som jag hoppas att de fick lära sig på Käftis. Patientpsykologi. Jodå, de hade visst nån sån kurs. Typ någongång, inskjuter han glatt. Sedan tar han den största spruta jag någonsin sett. Viftar med den väldigt nära ansiktet. Och droppar den där klassiska meningen: "Ok-ej. Det här kan göra lite ont.." ** Man tar ett djupt andetag. Stålsätter sig. Inser lättad att det inte alls var så farligt. Varpå han bekymrat tillägger att han hoppas att jag klarar mig på det där. Att han slipper sticka i gommen. För då gör det minsan "betydligt ondare."



Sen bet jag honom. Hans eget fel. Fast det gjorde ingenting sa han. Inte alls. "Var ju faktiskt bara trevligt. "*** Jo, han sa så. Men kanske kommer det dröja ett tag innan han proppar någon full med bedövningsmedel och sedan ber dem bita ihop. Utan att sätta sina egna fingrar i säkerhet först.



Och jodå. Det gick bra. Kakbit. Eller vi hoppas det. Och nu tycker jag det finns ord som vi helst inte säger högt på ett tag. Som tandläkare. Och nya visdomständer. Sådana som har ett dödsstraff hängande över sig om de strular igen.









* Scenarion i stil med: "Tyvärr. Jag kunde visst inte fixa det här. Jo, jag vet att jag sa att det var en vanlig lagning fast på ett bökigt ställe. Men jag slant lite. Och tyvärr måste vi rotfylla nu. Och dra ut visdomstanden. Och ett par tänder till så jag kan jobba lättare. Eller vänta vi måste nog amputera jäms med halsen. Ja, så blir det nog. Ledsen för det. Men du slipper iaf fixa håret, det är väl bra.."



** Elementär psykologi någon? Hört talas om förväntad smärta värre än den faktiska smärtan ? Nähä. Inte det.



*** Måste man vara lite udda för att komma in på tandläkarhögskolan. Eller blir man det gradvis?

Dagens gnyyl

Jo, jag ska berätta om helgen. Träning. Fest med KGB tema. Farsdag. Ett hemskt avslöjande. En icke datorkompatibel kompis. Just nu lite upptagen med att nojja bara. Tandläkare senare idag. Long awaited lagning. Utlovat svår. Bökigt ställe. Svårt att sätta bedövning. Ser fram emot det ungefär lika mycket som forntida fransmän såg fram emot Vikingarnas besök.

Gift

Inte som i den där tvåsamhetsunionen där två människor lovar att göra livet surt för varandra tills dess döden skiljer dem åt. Utan som i betydelsen present på anglikanska då. Närmare bestämt födelsedagspresent till Killkompis som fyller år i helgen.

Som om jag inte hade annat att göra just nu. Men men. Needs must. Och jag hade en vattentät plan. Om jag slängde i mig en macka på stående fot skulle jag kunna fara ner som ett litet skållat troll på lunchen till den där pojkklädesbutiken*, handla och sedan snabbt tillbaks. Hur smidigt som helst. Or so I thought. Visade sig att det låg en heelt annan sorts butik där nu. Så ofta handlar jag Killkläder numera.

Fick bli Plan B och en annan butik lite senare istället. Där jag irrar in på herravdelningen. Det tog ungefär två nanosekunder innan söt manlig expedit kom skuttandes och undrade "om jag ville ha smakråd?" Jag har iofs en ganska bra uppfattning om vad Killkompis gillar och ogillar i klädväg. Samt en vag aning om storlek. Men fjärran vore det mig att säga nej till en manlig expedit med hundvalpsblick och sådär precis lagom pojkrufsig frisyr. ** Så jag ler snällt och svarar snällt på hans ledande fråga, att jo, det är en present. Till en Killkompis. ***

Vi inleder lite fint med en diskussion om manlig kroppsbyggnad. Om storlekar och hurvida saker skulle kunna vara för trånga i ärmarna eller inte. Allt illustrerat med att Söt Manlig Expedit dystert konstaterar att han ju inte direkt har det problemet¤ att kläderna är för trånga över bicepsen.¤¤ Fylld av medkänsla med honom letar jag förtvivlat efter rätt ord när jag ska beskriva Killkompis kroppsbyggnad. Muskulösare? Nej, det är taskigt. Större? Hm. Lite hm större än dig och lite kortare?

Jag petar lite försiktigt i en trave tröjor jag vet att Killkompis skulle gilla.
Manlig expedit: -Bra, val, de där är jättesnygga. Och sköna att bära. (Bra där killen. Bygg in en positiv känsla..)
Jag: (uppmuntrande) -Uhum. (Snygg. Ser nästan hetero ut faktiskt. Fast i Storstaden kan man kanske jobba i klädaffär även som heterokille. Eller?)
Manlig expedit (mindre föreläsning) : Bla bla bla det där är en känd designer de använder faktiskt fast de går inte ut med det, bla bla bla prisvärt. (Han sa designer. Betyder det att han är bög? Han står bara o ler uppmuntrande och viftar med ögonfransarna för att det ingår i säljrollen. Så måste det ju vara. )
Jag: (kastar en blick på några t-shirts)
Manlig expedit:- Känn på dem får du känna. Hur mjuka och sköna som helst.
Jag (fingrar på tyget): -Jo, jättesköna. Skulle nästan vilja ha en själv. (Men hallå där blondie. Vem skriver mina repliker egentligen?)
Manlig expedit (frestande): - De finns i tjejmodell med. Ska jag gå över till tjejsidan och hämta några åt dig? (Damn he's good. Lite tur att han inte jobbar med mitt favvomärke. Kunde bli dyrt.) Jag avböjer artigt. Han småpratar glatt hela vägen till kassan. Tar god tid på sig och slår in. Förlänger bytesrätten. Ber mig vänta lite. Går över till tjejsidan. Kommer över med ett litet parfymprov på en ny parfym. Tänkte jag kanske skulle passa i den. Jag ler smickrat¤¤¤. Är glad i säkert hela tre minuter innan jag börjar smånojja över varför han inte gillade min nuvarande deo.








* Ja, herr då. Fast herr ger väl lite väl gubbe-med-hatt vibbar , i det här sammanhanget va?
** Han skulle ju kunna bli ledsen om jag inte ville ha hans hjälp. Förkrossad rentav. Och så kan vi ju inte ha det, eller hur?

*** Måste ju ha en rimlig förklaring till att jag vet storleken mer på ett ungefär än exakt.
¤ Tänk lång och smal. Fast snyggsmal. Inte spinkig.

¤¤ Men vafan. Du är kille. Sluta tjejnoja om bicepsen. Eller flytta till Hemstaden. Där kan du se ut hursomhelst som kille. Bara din bil har rätt antal hästkrafter.

¤¤¤ But wait. You forgot to reinforce the customer. Är ju här du skulle ha nickat och sagt något beskäftigt om vilket bra val kunden gjort/att du är säker på att killkompisen/pojkvännen/mannen/brorsan/Belzebub blir glad över den.

Inte en dag för tidigt

Det här är solklar diskriminering. Inte av något diffust illasinnat patriarkat. Utan av en statlig myndighet ledd av way-past-bäst-före-bebis-datum tant med klämkäcka "graviditet är ingen sjukdom" slogans. Vad nu det har med saken att göra. För samma myndighet skulle ju inte fråga hur sjuk någon var. Utan hurvida arbetsförmågan var nedsatt eller ej. Punkt.

Det är glädjande att DO slitit sig ifrån sina övriga åtaganden med viktigheter som krogkö diskriminering och dylikt en stund för att fokusera på något som kan drabba halva den yngre befolkningen. Den som avviker från den manliga normen. Tragiskt att det ska krävas av privatpersoner att driva frågan till domstol för att få svart på vitt att staten inte ska ägna sig åt diskriminering.

Gravida borde få en egen enhetlig försäkring att nyttja om de inte klarar av att jobba på som vanligt in i det sista, vilket ytterst få gör. Den ska vara snabb, enkel och utan tjafs. Det tjänar alla på. Den gravida kvinnan, barnet och även sjukvården som slipper belastas i onödan med komplikationer som kunde ha undvikits om kvinnan hade fått ta det lite lugnare ett par ynka veckor.

Halloweenhelg i Hemstaden

Träffa Mor och Far. Syster Yster, Systersnubben, Systersonen och lilla söta Systerdotter.

Åta mig att demonstrera hur man firar en riktig Halloween genom att laga världens godaste pumpasoppa. Få hemodlad pumpa till skänks. Levererad till bron. Där spendera en ungefärlig halvtimme väl påpälsad med att tranchera då jag snabbt insåg att den var ett par storleksklasser över vad jag skulle orka bära in.

Där ställas inför frågeställningar man aldrig ställs inför i Storstaden. Som vad som är det bästa verktyget att gröpa ur en pumpa med är. Kan meddela att två olika sorters vassa köksknivar att ta loss köttet/kärnorna och sedan gröpa ur resten av inkråmet med en hammare innan man gör lyktor funkar rätt bra.

Sedan jag lyckats skaka fram Garam Masala, Aioli och lite annat exotiskt i kryddväg från Hemstadens (och kanske även Sveriges) dyraste ICA blev soppan succé. En klart lyckad kväll. Lite utklädnad. Godis. Rostade pumpakärnor. Spökhistorier*. Och trevligt sällskap.

Samt Grå Katten. Som är lite kluven. Iofs jätteglad över sällskap av människor som han godkännt. Men nu har han noterat att det kommit ett litet nytillskott i familjen. Som iofs är jättespännande. Men emellanåt låter lite illa. Han sitter gärna med. Fast lite i säkerhet lite högre upp. Och betraktar allt med sina nyfikna, mandelformade kattögon.

Lagom till Halloweenhelgen hade han passat på att skaffa sig ett lite lätt rivet öra. Troligen en souvenir från att ha avhyst någon som inkräktat på hans revir. Han vägrade berätta. Såg bara väldigt nöjd ut med sig själv när han kom hem. Passade på att gräla lite på honom för den rufsiga pälsen istället. Han svarade med att spinna, glittra med ögonen och bita lite lätt i borsten när han tyckte jag borstat honom länge nog.


Dagen efter slita lite mer på de redan nästan utslitna jogginskorna. Träffa på två andra Hemstadstjejer i min ålder ute på joggingtur. Naturligtvis stanna och prata. Konstatera förmodligen historisk händelse då jogging inte är direkt vanligt i de trakterna. Sedan skiljas åt. Sedan jag fått stående inbjudan att komma över nästa gång jag hade vägarna förbi tjejen som bodde närmast. Och själv utfärdat sammalunda. Nästa gång jag hon såg min bil stå utanför den lilla stugan jag numera kan husera fritt i sedan Syrran o Systersnubben skaffat eget.

Sen gå hem till mor och far. Få detaljerad redogörelse vems barnbarn tjejen som bodde närmast var ihop med**. Placera henne i den sociala infrastrukturen. Sådär som man gör i Hemstaden.

Träffa på grannar i Hemstaden. Få den, i Hemstaden helt naturliga frågan om hurvida jag "känner igen folk som åker förbi på vägen än?" För om jag inte kände igen bilarna kunde jag ju bara "ta en tur runt i trakten. Så ser du vad folk har för bilar. Så du vet menar jag.." Jo. För det vore ju hemskt att inte veta vilka grannar som framför de typ fem bilar som åker förbi på byvägen per dag. Vore ju minus dagens huvudnöje i Hemstaden redan där.

Och nu är man tillbaks i Storstaden. Här där man inte känner igen några bilar alls. Inte ens hypotetiskt kan muttra något om "det var då tusan vad Börje far fram och tillbaks idag då. Han har ju redan farit till kiosken en gång. Det här är andra gången.."

* Systersonen helt lyrisk. Underhöll mig med bloddrypande skräckhistorier från senaste träningslägret han varit på. Han älskar sånt. Precis som jag gjorde i hans ålder. Eller föressten fortfarande.

** Hon var ihop med den där lille fräknige småretsamme killen vi brukade möta på på cross när vi var ute och red i skogen. Killen vars pappa i sin tur gick i samma skola som min pappa här i Hemstaden fast var lite yngre. Och ville jämt hänga efter när min pappa o hans Storebror lekte fast de tyckte han mest var i vägen.

Idag av alla dagar..

Såklart att jag skulle få jobba över idag. Måndagen efter det att jag kom sent hemkörandes ifrån Hemstaden. Sådär lite lagom luftombytes/sömnbrist trött. Jamen självfallet. Att jag aldrig lär mig.