En kompis som kommer över på en fika. Jo, jag anade att det var något, en anledning till hennes låga profil på sistone. Men jag hade ingen aning. När hon berättar är det ett sånt där ögonblick då tiden stannar. Allt blir allvarligt. Glasklart. För en gångs skull hittar jag inte orden. För det finns inga. Inga ord starka nog att lindra. Bara hålla om. Lyssna. Försäkra att jag kommer att finnas där. Att hon har oss. Sina vänner.
Sedan pratar vi om något annat. För att hon vill det. Behöver få tänka på annat för att orka. Och jag tänker att det borde fan vara nog nu. Finnas en gräns för vad en och samma människa ska behöva vara med om. En eländeskvot som, när den är fylld, hindrar en ifrån att drabbas igen framgent.
Sedan hon gått skäms jag lite. För att jag ibland gnäller. Trots att jag har det rätt bra. Sedan ringer jag pappa. Gratulerar på Fars dag. Försäkrar mig oroligt om att han och mamma mår bra. Sen tjatar jag lite överbeskyddande på dem om svinisvaccinet. Om att inte jobba för mycket. Ta hand om sin hälsa. Bafatt jag vill ha dem kvar. Länge.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Märkligt nog är det oftast de som gnäller minst som faktiskt lider mest.
Det är upp till oss att bry oss och uppmärksamma dem.
Inte för att linda in dem i medömkan utanför att finnas och även låta dem veta att vi finns om de vill ha stöd.
Sorken
Som egentligen är väldigt lyckligt lottad.
Det är det som är hemligheten - att börja varje dag med att tänka på hur bra man har det. God helg!
Sorken: Så sant, så sant. Viktig skillnad där mellan medömkan och medkänsla..;)
Kim: Jo. Gör så. Ibland.
God helg du med! :)
Post a Comment