Now you play nicely while I'm gone

Det är mycket nu. Först kurs med jobbet. Sedan till Hemstaden för lite Halloweenfirande. Kommer bli mycket liv IRL och troligen ingen tid att blogga på några dagar.

Mer i helgen..

Bjöd över Killkusinen. Med nya tjejen. Lite sådär trevande som det ju gärna blir när alla parter försöker göra ett gott intryck. Killkusinen på strålande humör. Visar sig från sin bästaste sida. Ansträngde mig att inte gapa av förvåning när han frågade om jag ville ha bärhjälp.* Utan att besvara mitt jakande svar med ett vitsigt "ring Poolia då". Fattade såklart att han bara ville visa nya tjejen vilken schysst kille han vill att hon ska tro att han är. Såklart man håller masken. Låtsas som att han gör sånt jämt.





Och jodå. Tjejen verkar ju trevlig. Söt. **Den målmedvetna sorten. Redan givit sig i kast med att stajla om i hans lägenhet. Fått honom att förstå att han behövde en ny inredning. En ny fondvägg. Inte nog med det. Hon hade hade dessutom fått honom att göra jobbet själv. Utan pappas hjälp. Bara det hade jag snudd på betalat för att se. Killkusinen inte direkt känd som handyman. Jag hummade naturligtvis medkännande när han berättade om sina vedermödor. Samt höll med honom om att hans pappas råd om att han skulle spackla först säkert var, som han själv uttryckte det, "sånt där onödigt skit" som man inte orkade hålla på med.





Killkusinen, berättar stolt att flickvännen minsan också är kattmänniska.*** Två stycken har hon t om. Som överväger att flytta med hem till honom." Så nu har man gått och blivit djurvän.." inskjuter han glatt när han ser min frågande min. Jag spelar med. Undviker att dra upp saker som The Hamster Incident¤. Eller hans suicidala eremitkräfta. Det hon inte vet lider hon inte av.

För att ytterligare bättra på hans nya image som mogen och ansvarstagande kungör Killkusinen med ett leende att han kanske t om ska göra slag i saken och ta det där körkortet nångång.¤¤
Imponerad av hans plötsliga mognad erbjuder jag mig välvilligt att utnyttja mina goda grannrelationer för att försöka mygla till honom en plats i vårt eftertraktade garage om han nu klarar kortet och köper bil.

Varpå han skiner upp och förklarar att det vore ju toppen. För det vore ju småtrist att behöva betala garageplats. När jag förtydligar att så bra kontakter har jag inte. Han får betala garagehyra som alla andra, men skulle slippa stå i kö i hundra år för atte ns få en plats, ser han storligen förvånad ut. Hej och välkommen till verkligheten.


Sen går jag ner till tvättstugan o läxar upp hans ohängda polare som flyttat in i samma område. Nästa gång kommer han sno någon annans torkskåp när han inte orkar boka tid.¤¤¤



* Nämde att jag tänkte rensa ut/flytta lite grejor framöver.


** Fast. Är jag som jag tycker eller yngre tjejer sjukt mycket smink numera? Är lättsminkade naturlighetslooken på vardagar helt ute?


*** Sånt räknas högt i Grå Kattens familj.


¤ När jag var liten o han ännu mindre. Och jag avstyrde hans planer att torka bada o torka familjehamstern i micron.

¤¤ Nej, han är inte förståndshandikappad. Bara lat.

¤¤ ¤Det har sina fördelar att ha satt sig i respekt redan när han kom över och lekte med Killkusinen i tioårsåldern. Tror inte han insett att han är minst 30kg större och starkare än mig numera.

Lättnad är

Att träffa någon. En kortare historia från förr. Igen. Och liksom inse att han är sig lik, men att man aldrig kommer att se på honom på det sättet igen. Samtidigt som han tycker att du är all that. Fortfarande.

Det här är fan humor

Lite emot själva tanken att betala någon enbart för att prata om mig själv i en timme. Skulle själv bli uttråkad efter max en kvart. Dessbättre hade jag tydligen missförstått det hela. Man betalar alltså för att kunna snacka skit om andra. Till någon som har tystnadsplikt och inte får skvallra. Genialt. Lite som när man går till tandläkaren då. Fast utan smärta.

Just another manic Friday?

Ja, ni hör ju själva hur illa det låter. Kan vi inte bara komma överens om att "Dress Down Friday" också betyder "Slow Down Friday"? Snälla.

Cadeaux

Jag beställde en dagcrème. Fick presentförpackning och favvo tidning på köpet. I försenad födelsedagspresent av bästaste tjejkompis som varit utomlands i jobbet. Lite vardagslyx för att lysa upp en gråtrist oktoberdag. I am a very spoiled cat I am.

Höstig helg

Höstmiddag med en gammal klasskompis från Hemstaden.
Krabba*. Morotskaka** och lite senare på kvällen rostade kastanjer med citronsmör. Precis hur gott som helst. Långa diskussioner. Om världsproblemen i allmänhet och Killar i synnerhet. Hur man ska tolka udda presenter.*** Samt hur en sann Hemstadstjej gone Citygirl bäst sätter sprätt på avverkningspengar kompis ärvt.¤

Tjejkompis visade stövlarna . Som jag redan visste att hon köpt. Eftersom hon glädjestrålande ringde mig redan på väg ut från affären. Perfekt läder. Lagom klack. Lagom höga. Skitsnygga spännen. Hade hon inte haft typ stl 35 hade jag tvingat henne att låta mig prova dem. ¤¤ Nästa steg var en väska. För ett antal tusen. Vi enades om att de var så värt det. Qualität. För ska vi bli fattiga som gamla när både ekonomin och pensionssystemet havererat får vi väl iaf se till att bli fattiga med stil. Slippa gå runt med spruckna fuskskinnsväskor när vi letar returflaskor i soporna för att dryga ut den obefintliga pensionen. Typ. ¤¤¤

Sen gick vi ut. Skulle bara till stamstället. Lite snabbt. Bara en drink. Gick ju som det brukar när man inte ska dra vidare..



* Det var den söta blonda killen som jobbade där jag köpte den. Som självfallet erbjöd sig att dela den i affären. Som sen paketerade om den. Och sänkte priset.
** Från mix. Men slängde i lite extra Philadelphiaost och lime i fyllningen.
*** Från en manlig författare.
¤ Som i avverkad skog.
¤¤ Har själv hela stl 37 åtminstone.
¤¤¤ Sjukt shoppingsugen själv. Måste bara ärva något skogskifte av någon anlägsen släkting först.

Vad man gör med kastanjer?

Förutom att fantisera om att kasta dem i huvudet på ICA personal som inte kan sitt jobb?

Man rostar dem. I ugn. Skär ett litet kryss i toppen först bara för att undvika missöden. Sen trycker man ned dem i en bädd av grovsalt i en långpanna. In i ugnen. 225 grader. Tills de är mjuka men inte stenhårda. Nånstans runt25 minuter i vanlig ugn. Sedan skalar man dem och äter med lite citronsmör. Eller också flyttar man till ett mer matciviliserat land där man kan köpa en strut nygrillade kastanjer på väg hem en mörk höstkväll som alternativ till sunkiga sibylla rullar. Kanske något för veg.rörelsen att starta upp?

Kastanjekunskap

Efter motgångarna på ICA beslöt jag att göra en liten realitycheck. Med den i min närhet med minst sannolikhet att besitta kulinariska specialkunskaper. Killkusinen.

Jag (lätt tvivlande): -Du vet vad kastanjer är va?
Killkusinen (tvärsäkert): -Ja. Typ nötter på ett träd. Trodde du inte jag visste det eller?
Jag (lätt skuldmedveten): -Ja..alltså, de på ICA visste inte det.
Killkusinen: -Jamen de är ju Stadsmänniskor. Vad tror du egentligen? Du kan ju inte förvänta dig att de ska kunna någonting heller.

I kassan på ICA

Kassörskan tittar konfunderat på kastanjerna jag lagt på bandet.

Kassörskan: -Är det här såndär lösvikt eller?
Jag: -Kastanjer.
Kassörskan: -Lösviktsgodis alltså?
Jag: -Nej. Kastanjer. Självplock.
Kassörskan: -Det är inte godis?

Jag(pedagogiskt): -Nej. Det är kastanjer*.(suck)
Från fruktdisken.
Kassörskan:-Öh. Aha. Öhum. Ursäkta. Du såg inte hur mycket de kostade?
Jag ger henne kilopriset. Hon ser fortfarande helt lost ut. Bläddrar febrilt i deras manual. Håller upp kastanjepåsen för kollega.
Kassörskan:-Kalle? Vad slår jag in de här som?

Kalle hade ingen aning han heller.**



*Och det är bara tredje gången jag upprepar det. Not too bright upstairs, are we?
**Men han gav henne iaf någon kod hon kunde använda. Samma sak upprepas varje höst när det är kastanjesäsong.

Dagens: Det kändes som en bra idé då..

Vem i hela glödheta uppfann där med att skicka bilder. Utan lägga in en spärr. Som hindrar folk ifrån att göra mindre välbetänkta saker. Typ klockan fyra på morgonen?

Saker jag inte förstår, del 175

Alla felmedicineringar på Astrid Lindgrens barnsjukhus.*
Ännu en bebis får fel medicin. En läkare ska skriva ut 60 milligram men barnet får istället 60 milliliter. Det skrämmande i det här fallet är inte att läkaren gör fel. Fel kan tyvärr alla människor göra, speciellt under stark stress.

Det riktigt skrämmande är att vårdpersonalen, den som sätter upp droppet, inte reagerar utan sätter upp en jättestor flaska för ett mycket litet barn. Istället är det föräldrarna som reagerar på flaskans storlek och hindrar personalen från att ge barnet en skadlig dos.

"...när det inträffar allvarliga fel på doseringen av läkemedel så är det oftast ett sådant här fel. Om man ordinerar något milligram fel utgör det oftast ingen fara för patienten. Om man sätter kommatecken fel eller det saknas kommatecken blir det farligt. Nästan alla sådana problem är tiopotensfel, vi är människor, säger Peter Radell."***
Jo. Så länge människor arbetar i vården kommer människor att räkna fel. Så långt rätt slutsats. Men sedan fortsätter han..

"– Men vi hoppas att Socialstyrelsen sätter press på att datasy­stemen förbättras, så att de kan reagera på tiopotensfel och varna om man sätter en betydligt högre dos än normalt."

Eh, vänta nu lite här. Visst kan man förstärka systemet med hjälp av spärrar i programmet. Dessutom kan man fråga sig varför en barnklinik med mycket små barn som patienter ö.h.t har vuxendoser av medicin på lager på samma ställe.

Men det kan ändå inte vara för mycket begärt att kräva att vårdpersonal ska kunna tänka själva. Använda ögonen. Fråga sig om mängden de har framför sig är rimlig. Kritiskt granska ordinationen. Kunna skilja på milligram och milliliter¤. Kan de inte det kan inget datasystem i världen hålla patientsäkerheten på en godtagbar nivå.




* Krismöte efter ännu en felmedicinering.
** Hela artikeln
*** Verksamhetschef för barn och anestesiavd på Astrid Lindgren.
¤ Trodde det var därför vårdpersonal var tvugna att traggla matte och läkemedelsräkning. Just för att det är så superviktigt att det inte blir fel.

Dipp

På söndagen. Söndagsångest toppad med lite existensiell ångest. Lite dåligt samvete för att man kanske har sårat någon lite. Som inte var min mening. Egentligen. Funderingar över tillvarons jäkligheter och meningslösheter. Och så en hund. Vilket passade mig utmärkt. För just en sån dag då man inte vill vara ensam. Fast man samtidigt inte orkar umgås med andra av sin egen art. Han hette Harry. Var en liten vit lurvig terriertypig sak. Inte kanske den hundsort jag skulle ha valt själv. Lite disträ. Lite förvirrad. Men snäll. Och i högsta grad matmotiverad. Vi gick långpromenad. Jag deppade. Han skuttade. Sedan hem. Liten varm pälsboll som lyssnar. Tittar med stora svarta knappliknande ögon på en. Sådär så man nästan blir lockad att skaffa husdjur igen.

Hela hejlen

En stilstudie i saker jag inte förstår.

1. Lördag. Träning. With da innegäng. Eller samtidigt iaf. Vi tränar. Direkt efteråt kommer två av dem fram till mig. Innan vi ens hunnit in i omklädningsrummet. Berättar att de är missnöjda med vissa detaljer i passets upplägg. De har minsan ringt in och klagat. Nej, inte till hon som leder passet. Till hennes chef*. För "vi betalar ju faktiskt en hel del för träningskorten och då kan man ju förvänta sig en viss standard bla bla bla". Nu tyckte de att hon kanske hade skärpt sig lite denna gång. Kanske för att hon visste att hon har ögonen på sig uppifrån. Dessutom skulle de få kompensation*. Gratisträningar. Suck. Är det bara i min värld man i första hand tar upp problem med den det berör, innan man ringer och gnäller för chefen?

2. Ostkroksincidenten. Man går på visit till folk med småttingar. Såna där små ni vet. Som enligt spridda observationer i bekantskapskretsen kan äta nån sorts socker unt salt befriade majssnacks. Majsbågar. Som en lite kul grej tar man med en sån påse. Among other things. Tycker man är smart. Insatt liksom. För att vara nån utan knodd. Det tyckte barnets mamma med.**

Däremot inte en annan av småbarnsmammorna som var med. Fast hon sa det inte rent ut. Hon insinuerade. Slängde liksom ur sig lite i förbifarten att även om just det snackset är ofarligt. Så skulle hon för sin del nog inte köpa sånt¤. Kunde ju leda vidare. Barnet kunde få smak på snacks. Kanske skapade man rentav en framtida chips unt ostbåge missbrukare. Kan säga att stämningen blev en smula frostig där, sådär mammorna emellan. Fylld av dåligt samvete för att intet ont anande ha störtat en liten oskyldig telning i framtida ostbågsmissbruk och missär ringer jag syrran. För lite reality check. När hon slutat skratta påpekar hon hur överspänd mamma 2 verkar. Tydligen typiskt förstagångare. Medans syrran har två barn nu. Trumfar tydligen de med ett barn i småbarnsvärlden. Iaf så länge inte någon annan kommer dragandes med nån 5 barnsmamma som tycker annorlunda. Typ.



* Underförstått klaga du med så får du träna gratis. Och nä, så missnöjd är jag inte. Och blir jag det nån gång tar jag det direkt med den jättegulliga tjejen som leder passet.
** Och barnet. Som tydligen utfodrats med sådana förut utan att ta skada.
¤ Underförstått "men för all del, förstör du din unge, gör det." Tydligen ingen garanti för mognad att skaffa barn.

Killkusinens kompis behöver hundvakt..

Killkusinen: -Men snälla snälla snälla, du är bra med djur. Kan inte du hjälpa honom? Han kommer avguda dig...

Jag: -Och? Vad har jag för nytta av det då?

Killkusinen: -Jo. Men men han betalar. Och så får du låna hans bil nångång om du behöver..

Jag:-Hans BMW, his precious? Shit, han måste verkligen vara desperat. Vad håller han på med egentligen?

Killkusinen: -För många järn i elden. Bilar. Och båtar. Och så misstänker vi att han har ny tjej på gång..så glömde han bort att han skulle passa sina föräldrars hund i helgen.

Jag: -Misstänker?

Killkusinen:-Ja. Han har dykt upp prydlig och vattenkammad på morgonen till jobbet. Ett säkert tecken på att han har ny tjej. I vanliga fall ser han ut som skit då..

Mamma fick rätt..

Hertha Müller fick litteraturpriset. Tror jag ska gå förbi ekonomitanten på väg till kaffeautomaten. Mumla något diffust i förbigående, om fokus på östeuropa och om att "Kungen bugar och dödar" iofs är en interessant* bok. Så hon får lite att fundera på.



* Är den säkert. Jag har inte läst den. Men titeln lät bra.

Helg

Blev ju ingen bio med S. Blev filmkväll med Norrlänningen. Jag fick välja film. Under förutsättning att det inte under några omständigheter var någon "jobbig tjejfilm." Vilket med Norrlänningens tolkning betyder, inget som på något sätt kan ingå i kategorin, drama eller skräck. Helst inget med en massa dialog och annat onödigt tjafs. Eller i vart fall inte annan dialog än den som kort och kärnfullt fyller ut mellan actionscenerna. Fanns ju bara ett val. Tropa de Elite.

Massa panga. Massa skurkar med vapenarsenal som en nationell mindre armé. Klanstyrda kåkstäder och påtända juriststuderande. Och en småsöt huvudperson i uniform som naturligtvis tillhör den hårdaste av de hårda. Bara lite lätt skadad av miljön. Och så lite musik på det. Allt dessutom utan att vara en stadardrulle från Hollywood utan på klingande portugiska. Jo. Sevärd. Jag har inga som helst problem med att se folk springa runt och skjuta ihjäl varandra i parti o minut. Men lite svårt för att se folk bli plastpåsade och dylikt. Där går min gräns.

Så skämskudden i soffan får dubblera som läskighetsbarriär. Tills Norrlänningen har sagt att kusten är klar. För han sitter lugnt kvar. Däremot klarar han inte av skräckfilmer. Alls. Go figure.

Norrlänningen har med sig filmgodis. Äckelvingummin till sig. Och något rosa godis till mig. Rosa bilar? säger jag förvånat. Inte bilar. Rosa rattar till stöd för bröstcancerfonden. Förtydligar Norrlänningen. Fatta vad kul de måste ha haft i styrelserummet på Ahlgrens när de kläckte den, spånar han vidare.
"-Nööh, om vi skulle ta och lägga in en kvinnoprofil här. Jah, ööh..vi kan ju trycka ut lite rosa bilar dårå?"
-"Neej förfan. Då kommer nån och gnäller om att det är stereotypt med rosa för tjejer, ni minns väl vilket jävla tjafs det blev om den där rosa glassen?"
-"Öh. Men du? Det är ju oktober snart. Vi kör rosa. Ock så låter vi några procent av överskottet gå till Rosa Bandet och bröstcancerfonden. Så kan ingen säga något."
-"Skitbra. Fast du, om vi skulle skita i att göra bilar och istället göra rattar. Till stöd för brösten liksom. Fattaru, rosa rattar" hö, hö, hö.
-"Lysande. Du är fan ett geni hörru. Och om någon säger något så säger vi bara vaddå, vi vill ju bara stödja cancerforskningen."

Dagens Rotvälska

Hur bra är du på skånska*?
Jag fick 6 rätt av 13. "Du förstår det mesta, men någon riktig skåning är du inte."

Phu. Var bra läskigt där ett tag. När jag kunde härleda några ord via danskrotväldskan man utsatts för via jobbet. Fick inte alla rätt iaf. Slapp anmäla det som arbetsskada.


* Snodd från dodgy hos bästaste n00ben.

Helhelg

Fredagkväll. Hade någon slags ide om att det borde vara en bra kväll att åka till IKEA på. Lagom folktomt och barn-och-handihandpar fritt. Dålig ide. Mycket dålig idé. Det var där alla idioterna var. Om jag säger att jag fick min vagn snodd* redan de första 10 minuterna inne i varuhuset och det var bara början, så får ni en ungefärlig aning. Aldrig haft så god lust att mejja ner eller "råka" tappa en fullastad porslinskartong på någon idiot på väldigt, väldigt länge.

Folk som buffas. Knuffas. Går för nära**. Är allmänt i vägen. Nyser rakt ut. Gallskriker i mobiltelefon. Folk som uppenbarligen inte har ett fungerande badrum hemma. Alternativt har hällt på sig halva flaskan billig taxfreeparfym.

Står i sju år och fingrar på hela sortimentet. Tar tre saker. Går runt hörnet. Kommer tillbaks. Lägger slarvigt tillbaks på fel ställe. Tar nya. Hämtar en kompis. Börjar diskutera hurvida en vit tallrik matchar en annan vit tallrik. Hurvida en skål är en skål eller en liten skål.

De enda normala individerna där var de stackars gulskjortade satar som hade betalt för att betjäna fredagsidioterna. Också jag förståss. Åtminstone innan jag blivit skuffeknuffad/nästan pågådd utav tillräckligt många idioter för att upphöra att vara mitt vanliga soliga jag. Och istället börja inse att det skulle ha sina fördelar att ha en småaggro kille med. Speciellt av det slaget*** som gjorde att folk höll sig på lagom respektfullt avstånd.

Aldrig mer fredagkväll där. Hellre tusen Storstrejkande små barn och tindrande nyförälskade par än fredagskvällsklientelet.

* Jag traskade in. Tog en vagn. Lade i lite saker. Sedan var jag dum nog att lämna vagnen obevakad några minuter istället för att preja mig in i en gång full med folk. Sån där IKEA-etikett från Hemstaden. Not so in Storstaden uppenbarligen. När jag kom tillbaks hade någon snott vagnen och prydligt radat upp mina saker i ett hörn. Istället för att gå ett par meter bort och ta en egen, tom vagn. Man upphör aldrig att förvånas.

** Nogfan är jag blond och hyfsat liten. Men lite jäkla personal space tack. Eller ska man behöva skaffa piercing, tuppkam, hatstirrande blick och dockmartins för det?

*** Jag tänker typ 90kg med nöd och näppe återhållen manlig aggressivitet här. Kanske med i någon trevlig vuxen moppeklubb/våldsamt arbete med tillstånd att bära vapen eller dylikt. Naturligtvis ska det enbart drabba idioter och inte mig själv. Lite som att ha en vakthund. Fast i mänsklig skepnad.

Gårdagen i korthet

Vakna med lite lätt näsblod* och ont i magen. För ovanlighetens skull lite smånervös. En sån där dag då man inte direkt brinner av iver att kasta sig ut i Rat Racet. Dessutom dag att nätverka¤. Försöka se snygguntproffesionell ut. Bilda pakter. Dag då jag inte riktigt är mitt übersociala själv. Efter en stärkande frukost bestående av bananer och mineralvatten,** samt en extra nogrann sminkning är man nästan redo att ge sig ut.

Man kommer dit. På något sätt lyckas man hamna mitt i gruppen The Young And Successfull. Fast så jädra Young är man ju själv inte längre tydligen. Among other things. Vilket man efter en stund inser när två tjejer man suttit och pratat med börjar ondgöra sig över folk i andra åldrar. Och det är då man inser att, inte nog med att man själv är äldst, de andra tror dessutom att man är minst ett par år yngre. Och man nojjar lite tyst för sig själv. Och det är nästan skönt när en sliten karriärig 35+ åring kommer fram och pratar lite. Så man själv kan känna sig som yngst och nyponrosigast i jämförelse. Ordningen återställd. But all in all. I think I did good. Försiktig optimism än så länge.

Sen ringer S. För att tala om att helgens efterlängtade bio kanske inte blir av. Att jag är brädad av en nyträffad Toy Boy.¤¤


* Inte den sortens nosblod som brattiga Storstadsbor får av för mycket suspekt pulver. Utan den sortens som overworked and underpaid Hemstadsflickor ibland får som tecken på att det är dags att ta det lite lugnare.

¤ Sånt där kontaktsakapande, Plan B, idkande som är viktigare än någonsin nu när tiderna är lite tuffare.

** Ingen matlust men jag vill verkligen inte börja käka Losec igen.

¤¤ Hon vägrar avslöja hur gammal han är. Bara att han är alldelles för ung. Très skumt.

Handyhembesök

1. Han kom. Han knackade i väggen. Jag mumlade något instämmande* om gipsväggar och betongväggar och byggfusk. Han hummade instämmande. Frågade något om reglar. Skruvade upp en lucka. Muttrade något mer om reglar. Frågade igen om jag hade bråttom. Infogade att han nog visst kunde räkna på det. Men att han inte skulle kunna klämma in själva jobbet på denna sidan jul i vart fall. Jasså, ville jag ha det gjort innan? Jamen jag kunde höra av mig iaf. Han kunde alltid hänvisa mig till nån.

2. Han kom. Han knackade i väggen. Han lyssnade. Tog fram en nyckel och knackade i alla fyra väggarna. Jag mumlade samma sak om betongvägg och byggfusk. Han skakade på huvudet och muttrade beklagande om oseriösa lycksökare i branschen. Påpekade att jag nog inte skulle tro honom om han berättade hur mycket fuffens han sett under alla år i branschen. Insköt att hans son nu jobbade med samma hantverk.** Jag försökte luska fram ett riktpris. Han skakade på huvudet. Beklagade hur hutlöst dyrt det skulle bli att ta dit folk och riva ut allt. Speciellt om folket ifråga bilade sönder skivorna och man tvunget måste införskaffa de där nya svindyra våtrumsgodkända.***

Frågade om jag inte hade någon händig kompis som kunde göra en insats och demolera lite för att få ner kostnaden. Sen kunde de fixa finliret. Vitt och eventuellt rota-avdraget. Jodå, de har iofs mycket att göra. Men ett badrum skulle de väl visst kunna klämma in mellan garantijobben med någon veckas varsel. Gav mig ett ungefärligt pris. Skulle speca allt när jag bestämt mig. Avslutar med lite underhållande anekdoter från Byggfuskets underbara värld samt att varna mig ännu en gång för att, om jag nu inte väljer hans firma iaf ta en firma som är med på branschrådets lista. Så jag inte råkar illa ut.

Så. I guess we have a winner. Blir nog nr 2. Ska bara kolla upp hur det där med rot-avdrag funkar. Samt var jag ska bo under tiden duschen är obrukbar. Samt om det är lönt att byta blandare osv på en gång eller om det inte lönar sig vid en dörsäljning.



* Samtidigt som jag ansträngde mig till max för att inte fånstirra på hans sjukt stora, lätt Karl-Johansvampiga näsa.
** Nej, jag frågade inte om han hade något kort på sonen innan jag bestämde mig. Riktigt så desperat är jag inte.
*** Det visste jag redan. Syrran har byggt om på landet. De nya är hutlöst mycket dyrare.