Den berömda väggen

Vi lunchar ihop lite snabbt när han säger det. Att han tror att han är på väg att gå in i väggen. Igen. Och jag blir iskall. Har väl misstänkt det. Sett tecknen. Ambitiös. Duktig. Höga krav på sig själv. Alltid nåbar, nästan aldrig riktigt ledig. Kollar sin toppplacering i statistiken 3 extra gånger. Kör på i 180 och trotsar alla varningar tills det bara inte går längre. Jag ryser och känner igen. Värst är nästan när det är någon annan. När man står brevid maktlös. Som med exet. Och har det hänt en gång är det lättare att halka dit igen. Slå upp såret. Om man inte tar varningstecknen på allvar.

Och den cyniska delen av mig själv undrar vad sjutton vi har åstakommit, vi som kallar oss ett civiliserat samhälle. När vi inte ens kan konstruera ett arbetsliv som kan fånga upp sånt här. Hindra människor ifrån att arbeta ihjäl sig. Att klappa ihop. Bli sjuka. Behöva proffessionell hjälp för att klara av livet. Dags att fler chefer säger ifrån och sätter stopp. Håller koll på sina högpresterare. Bromsar dem vid behov. Inte bara lassar på dem arbete in absurbdum tills de går omkull. Helst nu. För det här börjar likna en epedemi snart.