Springer på honom på jobblunchen."..det vore väldigt trevligt", säger han när han försöker bjuda mig på middag. Inte första gången han frågar. Jag tackar nej. Så finkänsligt jag kan. Då försöker han bjuda ut mig på en drink. In a date kind of way. Känner att vi inte riktigt är på samma våglängd där. Så jag drar den där om hur jag känner att jag måste fokusera på jobbet och nya arbetsuppgifter och inte tid för så mycket privatliv just nu, väldigt upptagen och yada yada yada.*
Han säger att han förstår. Senare får jag ett mejl där han skriver att han kommer att vara där** ändå på utsatt tid. "Ifall jag nu skulle ångra mig."
Underbara elaka kollega Z är invigd i det hela. Sworn to secrecy. Och nu har hon bönat och bett hela eftermiddagen om att jag ska ge henne tid och plats. Så hon kan få nöjet att diskret åka förbi och se honom stå där och trampa.
* Vilket vi alla vet betyder ungefär, "om jorden skulle gå under i morgon och jag var tokdesperat och inga andra söta pojkar var lediga då, möjligtvis skulle jag kunna gå ut med dig. Inte förr."
** Han hann föreslå tid och plats innan jag lyckades tacka nej.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Oj, han verkar inte särskilt poppis hos dig..
Vem är han ?
Kollega alltså?
Lite körigt kanske...:)
Jag tror du och ajg har samma problematik.
VI tror att vi säger en sak men i själva verket kommer det ut en helt annan samansättning ord.
Det, eller så överskattar vi kraftigt det manliga intellektet/underskattar deras fåfänga.
:P
Miss Baglady: Mja. Finns jobbkoppling men vi sitter inte på samma kontor eller nåt annat som skulle kunna bli trassligt.
Inte speciellt poppis. Nja. Inget större fel på honom egentligen. Vanlig kille. Mer än att han är jätteintresserad och jag inte.
kattenjansson: Ha ha jo..fast jag är helt säker på att det lilla ordet nej förekom åtminstone ett par gånger där..;)
Post a Comment