Dilemma

I lördags. Strax utanför stan hemma hos tjejkompis. Jag, hennes relativt nya pojkvän,hans killkompis och en tjej till. Var väl tänkt att vi skulle fortsätta ut. Tjejkompisen vi är hos får dock migränkänning och vill bara gå och lägga sig lagom till utgång. Insisterar på att vi andra ska fortsätta. Känns lite som en udda konstellation. Men den andra tjejen har just blivit singel och tittar bedjande på mig. Killarna tycker det är en bra idé. Slutar med att vi fyra tar bussen in.

Tar en drink och pratar artigt med pojkvännens kompis. En typisk Ken kille*. Om hans nya badrumskakel till lägenheten nära Karlaplan och hans nyförverkligade dröm om att ta MC-kort samtidigt som jag utbyter "kanske dags att vi delar på oss snart"-blickar med den andra tjejen. För vidare skulle vi. Dansa.

Kompis pojkvän är en helt annan typ än sin killkompis. Skulle inte valt honom själv men kan se vad min kompis ser hos honom. Han är lätt att prata med. Trevlig. Berest. Den där typen av kille som utstrålar, jag må ha en prydlig utsida, men jag är fan inte tam för det. Får inte riktigt ihop honom men antar att han bara vill lära känna sin tjejs kompisar. Vi går vidare till samma ställe. Han dyker flera gånger upp vid min sida under kvällen. Vill prata. Skojar. Drar iväg mig på dansgolvet. Tycker nog att jag är lite stel jämfört med förra gången vi var ute. Då hans tjej var med och vi stutsade runt på samma dansgolv ett helt gäng. Men jag tar det säkra före det osäkra. Vill inte riskera att missuppfattas som något annat än bara allmänt trevlig.


Vi delar på oss under kvällen, jag och tjejkompis går in på ett annat ställe men vi springer ändå på varandra strax innan när det är dags för hemgång. Känns nästan skönt att få sällskap i vimlet. Jag och pojkvännen ska åt samma håll. Fast han bor mycket längre från stan. Jag hade någon sorts vag idé om taxi. Men på något sätt lyckas han övertala mig om att det är en fin-fin idé att ta nattbussen vi ändå går förbi. Jag protesterar. Han kör hela "jamen jag är faktiskt en stor stark kille på 1.80, jag kan beskydda dig, och vad skulle kunna hända"-stuket. Jag vacklar. Manligt grabbigt ego. Har man ju lärt sig att vara aktsam med. Ger med mig efter lite övertalning. Artigt låter han mig sitta vid fönstret. Bafatt.

Det är lugnt när vi går på bussen. Trötta nattsuddare på väg hem. Jag med trött.Han är pigg. Vill prata. Tacksam för sällskapet men önskar lite att jag satt med egen pojkvän istället för någon annans brevid mig. En med en axel att luta huvudet emot och sova lite lätt.

Hållplatsen efter dundrar det på ungefär hundra tonårskillar som alla verkar komma ifrån samma fest. Det puffas och knuffas och är lite allmänt småstökigt. Jag spetsar öronen. Verkar inte vara någon fara. Låter mest. Är väl mest att de är så himla många. Fyller upp alla ståplatser på bussen och verkar vara samma gäng. Uppfattar några ord spanska i svenskan. Bra. Då har jag åtminstone en liten chans att förstå med om det blir bråk.

Ber en tyst bön att de inte ska av vid samma hållplats som mig bara när jag känner det. Rädsla. Killen brevid mig är rädd. En hädisk tanke stutsar in i min hjärna; (och vafan är du så jävla rädd för? Det värsta som lär hända dig är väl att bli av med plånboken och kanske få stryk.) Han ser sig oroligt omkring. Håller masken så gott han kan. Kliver av vid samma hållplats som mig. Försöker få det att låta som om det är mest för min skull och inte för att slippa riskera bussbyte vid samma knutpunkt som gänget.

På väg hemåt från busshållplatsen överlägger jag med mig själv. Det är sent. Eller väldigt tidigt om man vill se det så. Småtimmarna. Lite råkallt i för tunn krogklädsel. Inte många timmar innan morgontågen hem till honom börjar gå. Jag har en bäddsoffa. Hade han varit en tjej hade jag erbjudit den direkt. Likaså om det hade varit någon kille jag kände väl. Men nu känns det som en lite halvskum situation.

Att få med sig någon annans pojkvän ända hem till dörren är väl inget man direkt ber om. Å ena sidan verkar han rätt vettig. Är jag säker på. Nästan. Kommer få lägga ut en förmögenhet på taxi ut till sin förort. Å andra sidan är han inget fattighjon. Kunde sovit över hos sin polare i närheten av utestället om han hade velat. Dilemma.

När vi nästan är framme vid min port passerar vi faktiskt en taxi. Under över alla under. Han ser frågande på mig, klarar du dig själv sista biten? Jag vinkar iväg honom. Lättad.



*Ken som i Barbies pojkvän då. Utseendemässigt och personlighetsmässigt. Inte ful, inte på något sätt otrevlig. Bara, för att använda mig av ett uttryck från Hemstaden: "så tråkig att klockorna stannar."
** Hatar att åka buss på natten. Händer det något så kommer man ingenstans.