Funderingar

Jo, jag gjorde det tillslut. Frågade H om råd. För det är just sånt han är bra på. För att jag behövde en kallt logisk alfamale till att analysera läget. Och det vore ju slöseri att inte utnyttja de kontakter jag har, den erfarenhet han har i just det här. Eller också är jag bara ett osjälvständigt våp som utnyttjar möjligheten att ta hjälp av en man så fort det börjar bli hett om öronen. Fan. Hade dessutom nästan hoppats att H skulle vara mer kritisk. Avråda. Men han är uppmuntrande. Peppande.

Säger vafan, klart du ska ta chansen. Anta utmaningen. Och skulle jag få problem måste jag lova att komma till honom. Jag suckar. Uppskattar honom. Men får den där känslan av att han vill rädda mig. Fortfarande. Men förr eller senare kommer jag att bli ihop med någon annan. På allvar. Och då kommer vi inte kunna ha samma kontakt som nu. Inte på samma sätt.