Tuesday, April 14, 2009

Påskhelgen I

Väntat och oväntat besök.
Av folk med småfolk. Barn. Ett ypperligt tillfälle till en jämförande studie i barnuppfostran.

Par 1: De jag tidigare bloggat om. De med tre pigga små barn.¤
Hindra företagsam liten kille från att klättra på balkongräcket. Hala in annan knodd i full färd med att via soffan klättra ut genom öppet fönster som öppnats utav medföljande hjälpsam vuxen. Påminna föräldrarna om att inget av mina fönster har barnspärr och att det är ett rätt långt och hård fall ned.

Beslagta pepparströare modell större som äldsta killen beslutat hållfasthetstesta mot sin systers huvud. Pacificera hämdlysten lillasyster med hjälp av rosa Hello Kitty plåster på pannan. Svara frustrerad minior på frågan om varför dörren till klädkammaren är låst.*

Utsättas för tredje gradens förhör av pigg lilltjej som sticker sin godiskletiga hand i min och drar iväg mig för lite tjejsnack. Vilka är de här? (pekar på kort jag har på kylskåpet.) Bor du här själv? Är du ihop med nån? Har du nån häst? Sen anförtror hon mig att hon är kär i Norrlänningen. Ska gifta sig med honom när hon blir stor har hon bestämt. ** Muta med fika och påskgodis/påskäggsletning. Promenad för rastning i närmaste park med lekplats. Med nöd och näppe lyckas ta sig dit och hem utan att någon modell mindre rusar rakt ut i trafiken (sedan jag påminnt medföljande vuxen om att hala in den telning jag inte höll i handen innan han på egen hand traskade rakt ut i en korsning.)

Par 2: Fika med vuxna och barn (i samma ålder som familjen innan) vilka inte spenderar all tid med att försöka slå ihjäl varandra eller sig själva. Plocka fram lite färgpennor och ritblock. Ställa fram påskgodis. Slänga in Systersonens kvarglömda Hitta Nemo i dvd:n. Klart.

Slutsats: Par 1 har barn som av omgivningen betraktas som sjövilda och asjobbiga och Par 2 har barn som kommer att betraktas som "trevliga". Är ingen förespråkare av kadaverdisciplin men lite basuppfostran verkar vara rätt bra skit att ge sina barn. Även om det säkert är lättsammare att inte sätta några gränser alls.

¤ De påstod sig vara på väg till ett ställe alldelles i närheten av mig. Kunde alltså inte gärna tacka nej.
* För att jag, vis av tidigare erfarenheter, gjort ett försök att barnsäkra lite. Hivat in saker. Låst dörren. Och gömt nyckeln. Hah.
** Han har fyllt trettio. Hon har inte fyllt fem. Blir nog bra. Känns som om han kan behöva ungefär den tiden tills hon blir stor på sig för att omvärdera sin inställning till fasta förhållanden.

9 comments:

Anonymous said...

**Om du frågar Norrlänningen nu så skrattar han nog, om du frågar han när hon har blivit 25 så är det kanske en annan femma ;)

Låter som en rätt bra påsk trots allt. :)

msn00b said...

Gränssättning is da shiet!
Jag har en kompis som på fullaste allvar menar att när hennes son på 3år är allmänt sjövild så beror det på att "han ju är kille och killar är sådana", personligen är jag mer benägen att tycka att det beror på att hon inte sätter gränser för ett beteende som hon uppfatta som naturligt men hey, hur säger man en sådan sak utan att bli lynchad?
Det gör man ju inte, men oj vad jag barnsäkrar när de kommer hit :-P

Kim M said...

Nä, jag vet verkligen inte om jag skulle ORKA att ha barn.
Gud så jobbigt det verkar.

Winnie The Pooh said...

Aha! Barnuppfostran!
Nu måste ju den självgoda mamman i mig komma fram och skryta lite eftersom valda delar (dvs allas vår Mia...) av bekantskapskretsen refererar till min barn som citat "extremt väluppfostrade".
Fasen; sätt gränser! Dräm näven i bordet om det krävs och tala om att där. gick. gränsen. och kan man inte acceptera gränsen, får man inte heller vara med. Punkt slut.
MEN; var samtidigt väldigt tydlig med att skilja på att man inte gillar det de gör, men däremot dem som person. Ett barn är aldrig dumt; det gör däremot dumt ibland.
Så, förlåt, nu har jag varit duktig så det räcker för två år...

A. said...

Jag tycker barnen till par 1 verkade roligare. Barn ska röra på sig!

Miss Baglady said...

Barn, barn. Överallt barn. Och visst blir man liiite sugen;) I alla fall jag... i teorin alltså..

Anonymous said...

Man skaffar tre för att ha ett i reserv.
Har man två har man ingen reserv och är mer rädd om dem.

Men visst är det bra att träffa sånna där ibland så man inser att man ALDRIG ska ha egna.

Sorken
Snart utan.

Felicitas said...

Kan inte mer än hålla helt med om din slutsats!! Om det sen är den lättaste sak att genomföra när det väl kommer till kritan är väl en helt annan fråga (men man får ganska bra träning med en ständigt utmanande vovve!).. :)

Ninde said...

Anonym: Ha ha jo han brukar skratta gott...

msn00b: Suck.Och "vi som inte har barn fattar ingenting".Typ ;) Synd att det kommer ligga lillkillen i fatet bara när han blir äldre om hon fortsätter så..

Kim: Ha ha jo. Hundar är nog enklare..;)

Fru R: Tack! Aber entlich en aktoritet på området jag kan citera ;) Grejen är att jag faktiskt säger åt dem ibland. Och det funkar. Är egentligen mest föräldrarna jag irriterar mig på som inte "ser" när ungarna härjar runt. För det känns dumt att behöva hålla koll på andras ungar när föräldrarna själva är med. Inte minst för att de inte ska råka illa ut själva... barnen fattar ju inte bättre..

A: Visst ska barn röra på sig, är inte det saken gäller. Men kan ju be dig om hjälp nästa gång de kommer..få se hur länge du orkar ;)

Miss Baglady: Usch ja. Kan också känna sådär ibland. Enda som hjälper är att besöka nån Stormarknad med fullt med påpälsade skrikande barn. Eller bjuda hem folk med sjövilda barn..;)

Sorken: Trodde det var det man sa om två barn. "A heir and a spare"? ;)

Men "snart utan"?! Now you scare me..:/

Felicitas: Word! Vovveträning är bra träning. Var det inte Cesar Millan som pratade om att det behövs kärlek-gränser-och massor av motion...;)