Hej älskling!

Säger kollega Z på interna telefonen, en fin liten tradition vi har.

Det säger mig två saker: 1) ingen "betydelsefull person" finns inom hörhåll.

2) Mellanchefen hovrar diskret i bakgrunden med spetsade öron och lyssnar förundrat på vad han trodde var ett privatsamtal utvecklas till ett högst normalt jobbsamtal. Det roar oss ofantligt att se honom försöka luska ut vem hon talar med.

Om ingen av betydelse är inom hörhåll där jag sitter händer det att jag svarar hej älskling tillbaka och Z vet då att det är okej att prata privat med. Trevliga Kollegan är numera invigd i skämtet och slipper bli skär om de nyfiket spetsade öronen när han försöker luska ut om jag har någon ny på gång. Numera kan jag lugnt kalla alla för darling/älskling och han tror att det är Z.

Skulle tagit långlunch med H idag med han fick ställa in. Fattar varför men det känns ändå surt, jag tackar nej till lunch med en trevlig bekant för hans skull och så måste han ändra i sista minuten. Kan inte komma ifrån känslan att jag håller på att anpassa mig efter en man igen trots att jag sa att jag skulle vara min egen ett tag. Blev sushi och yougurtglass med Z och Trevliga Kollegan som tröst, så nu känns det bättre.