Helgen som var

Jag brukar alltid göra en nationaldagsbakelse och bjuda killkusinens mormor på. Inte så denna helg. Istället packade jag ner bikinin och drog iväg till Hemstaden för att kombinera att hälsa på parenteserna och vänner med att slippa hettan i Staden. Bättra på brännan lite.

Landet. Man vaknar. Drar på sig slitna jeansshorts och ett linne över bikinin. Håret i två flätor. Bara kunna öppna dörren och strosa runt och smådona med saker. Ingen önskan alls att fira dagen inne i stan. Bara grilla grönsaker och lamm och sitta ute i trädgården på kvällen.

Hemstadshelg med:
Legenden. Naturligtvis kom en av Hemstadens snyggaste killar förbi när jag hade de fulaste jeansshortsen och var rufsig och osminkad. Det är smällar man får ta. Inte för att jag är intresserad. Vi är ju släkt på långt håll. Han var en av de snygga coola killarna när vi växte upp. Han är lite äldre än mig och syrran, men var alltid trevlig emot oss.

Ett tag var han lärarvikarie på min skola. Han hälsade alltid extra på mig och jag nästan dog av stolthet när tjejer i nian kom fram och imponerat frågade "känner du honom?" Jag brukade då antyda att vi praktiskt taget var kusiner och att jag kände honom jättejätteväl. Jag undrar om han hade någon aning om vilken legend har var. Idag är han en vanlig tvåbarnsfar. Men fortfarande trevlig. Och jag måste påminna mig själv om att sluta bli smickrad för att han, den coolaste, frågar mig om mitt liv i Storstaden. Old habits die hard.


Minihästar:
Åker med och handlar på vanliga affären, springer på en gammal bekant som övertalar mig om att åka iväg och titta på deras nya ursöta föl. Sedan måste vi ju sitta under äppelträdet och äta kaffe med glass. En stor blandrashund vid mina fötter och hennes jordens vackraste utsikt. Lantidyll. Sådana stunder som jag frågar mig själv om jag inte är på fel ställe i tillvaron ändå.

Minimänniska:
I stallet. En mycket liten tjej som sticker sin glasskladdiga hand i min och drar iväg mig för att visa sin nya barbierosa klänning. Och rosetterna och glittret ponnyn ska ha i manen, han den lilla fetknoppen längst bort i hagen. Hon gillar min klänning. Men den kunde gott ha varit rosa. Hade jag månne någon rosa klänning hemma? Jag nickar. Beskriver. Lovar ha den nästa gång. Jag tror jag fick godkännt. Liten söt hästtjej som gillar barbie. Varm klump i magen. Kan man beställa dem så? Eller hade hennes mamma bara tur? En konspiration är vad det är. Trodde det var någon sorts oskriven lag att barn ska vara så pass odrägliga så att man inte blir sugen på att skaffa egna.


Male nudity

Sådär som det är på landet blir det några ärenden på väg tillbaks till mor och far. Hämta upp Systersnubben vid tåget och stanna till en gård för att återbörda några sättningsmojänger till deras rättmätiga ägare. På gården bodde herr och fru som för tillfället inte var hemma, samt sonen. Sonen som min mor diplomatiskt beskrev som "ja du vet han är ungkarl". När vi svänger in på gården skämtar Systersnubben om att jag nog ska hålla mig tätt intill honom för säkerhets skull, så att jag inte blir bortrövad. För det var nog ett tag sen den killen hade tjejbesök.

Hemmasonen på 35+. Lantversionen av singelkille. Dagen till ära hade han slagit på stort och låtit klädseln stanna vid ett par sjukt illasittande jeans. Bara. Ska jag vara snäll kan vi nöja oss med att konstatera att det där ovan varken var speciellt solbrännt eller sixpackigt. Tvärtom. Glasögon. Lite lagom småmesig sådär. Jag får anstränga mig för att hålla masken när jag får syn på honom, för han är verkligen urtypen för Hemmason. Han nickar sådär kort-män-emellan åt Systersnubben. Sen får han syn på mig. I shorts och linne. Han blir hur tafatt som helst.

Jag försöker att låtsas som det regnar. Prata trav. Backa mot bilen. Men nädå. Vi ska såklart in och titta på nåt i huset. Där smiter han iväg och återkommer tre sekunder senare. I nya jeans och t-shirt. Systersnubben har svårt att hålla sig för skratt och trackar mig hela vägen hem i bilen. Om att jag skulle slagit till. Fått hästgård och allt.


Klimatkompensation:Ja,jag tog bilen. Går nämligen inga tvärbanor och ytterst få bussar i Hemstaden.
Däremot satte jag handgripligen några nya träd på plats. Det ni. Till och med killkusinen hjälpte till. I ungefär trettio sekunder. Sedan klagade han över att han blivit myggbiten och övergick till att busköra fyrhjuling.

Skabbräv:
Killkusinen som åkte hem till Storstaden med mig. Som alternerade mellan att frenetiskt klia myggbitna ben och gnälla om hur synd det var om honom. Tillslut fick jag nog..

Jag: "-Men kan du lägga av nångång?"
Killkusinen: "-Men det kliar ju.."
Jag: "-Jo,jag vet. Men du får väl ta det som en man eller nåt.."
Killkusinen: "-Som en man? Så du menar att jag ska hugga av mig benet?"