Helgen som var

Efter en intensiv vecka vaknade jag upp på helgmorgonen utan minsta ambition i sinnet. Hade gärna nöjt mig med att rulla ihop mig och tycka synd om mig själv en stund. Innekattshumör. Stanna hemma. Möjligen hasa till tvättstugan men inte längre.

Kontemplerade möjligheterna att dra mig ur. Dock hade jag ju lovat. Friendship first. Tjejkompis i sviterna av Breaking up blues och i behov av moraliskt stöd.

Kompis träffat vad hon då kallade för den perfekta killen. Nu kallar hon honom något helt annat och vill helst att vi gör detsamma. "Bad break-up syndrome" med kommentarer som:

* Nä, killar kan bara inte prata känslor. (Jodå. Men knappast de killar du vill ha..)
* Han anpassade sig inte efter mig. Men krävde att jag skulle anpassa mig efter honom. (Jepp. Och du gjorde det frivilligt, eller hur?)

* Killar är fan knepiga. Man skulle ha varit ihop med tjejer istället. Tänk så mycket enklare det vore? (Inte enligt vad jag hört... Intriger och svartsjuka där med..) Men det vore enklare att bo ihop med med en tjej. (That I doubt. Har intrigerna i vårt tjejgäng fullständigt undgått dig? Speciellt de där två vars resa och bo ihop slutade i catfight och som än idag inte talar med varandra.)

* Varför blir det alltid så ojämnställt i ett förhållande.Alltid. (För att vi låter det ske?) Och så vidare. Yada,yada,yada. Går balansgången mellan att låta henne prata av sig och markera när jag inte tycker det hon säger är okej. Stoppar henne innan hon kommer in på hur allt egentligen är en ondsint sammansvärjning av patriarkatet. Konspirationsteorier är jag inte mycket för. Varken manliga eller kvinnliga sådana.

Kompis ser inte illa ut alls. Sådär långbent bambiaktig så att pojkar brukar le förtjust. Tills hon öppnar munnen arg på något. Har sett fullvuxna män backa undan med skräck i ögonen. Mycket praktiskt i krogköer. Men tröttsamt ibland. För under all yta är hon bara en ledsen tjej just nu. "Really just a girl standing infront of a boy asking him to love her" eller hur Julia säger det i Notting Hill. Som sökt bekräftelse på annat håll och dejtat sig igen ett gäng killar som spolats efter första dejten för att de inte duger. För de är inte han. Hennes ex. Den f.d perfekte killen.

Tröstshopping. Jomensnälla hit går vi in, säger hon och jag följer motvilligt med in i en sån butik med massa söta små klänningar. Provrum brevid varandra. Även om hon är brutalt ärlig med hur kläder sitter bjuder traditionen på att det ska klagas lite bara bafatt. Ligger lågt med "har jag inte gått upp?" kommentarerna då jag misstänker att det var hon som spred ryktet i tjejgänget att jag hade anorexia när jag var lite för smal förut¤.
Istället klagar jag på hennes tiometers runwayben i vill ha termer. Måste-sy-in-stövelskaften-vader. Även om det nog skulle se kul ut på någon typ en dm kortare. Hon replikerar att jag enbart ska vara tyst med min jävla midja hon vill ha. Ska ha. Efter ett framtida klinikbesök bara..osv Med artighetsfraserna sålunda avklarade hänger vi oss åt att prova.

Slutar med att vi provar halva butiken och hon inte köper något i slutänden men jag gör. Söt liten klänning att bäras på midsommarafton. Alltid ett säkert tecken på att det kommer att hagla och vara minusgrader då.

Sen vandrar vi nostalgiskt de gamla gränderna för en fika i Gamla Stan, innan den görs helt omöjlig av sommarens turisthorder. Och vid bordet brevid oss klämmer sig 40 årig svensk snubbe in med amerikanskt följe. Bara så ni vet, jag förstår allt ni säger tillägger han, och blinkar konspiratoriskt. Jepp. Jo, för även om vi hade missat din svenska accent i engelskan så har två tjejer inget annat att prata om än honom liksom. Verkligen.

¤ Anorexia hade jag inte. Jag hade en jobbig period med Exet just då. Kontroll och press. Extremt effektiv bantningsmetod. Men inget jag skulle rekommendera.