Svartklubb i Hemstaden

Grannbyn. Gammal cool lokal som traktens organisatör slagit klorna i och fyllt med snygg inredning som gamla prylar och levande ljus. Bar. Livemusik. Ditlockad av en gammal klasskompis som kommer därifrån. Jag kommer, vi tar något att dricka, småpratar med några bekanta och så går bandet upp på scen. Och det visar sig vara hans band. Killen som jag gick i samma skola som, samma musikskola och åkte samma buss med.

En av de första jag dansade med när vi gick ut i Hemstaden. Han. Omstylad och med egen fanclub där hans frisyrbyten utblöser vilda debatter bland hans tjejfans*. Men med samma breda axlar och fortfarande en bra röst. Han drar ett antal egna låtar som jag kan utantill. För jag har hans skiva, för att den påminner mig om Hemstaden. Sedemera blir det paus och folks strömmar till serveringen när klasskompis drar med mig åt andra hållet. "-Kom, du måste gå och hälsa på honom." Jag protesterar. Hon insisterar och jag följer lite tveksamt med.

Lite skäms jag för hur jag betedde mig för några år sedan när vi träffades på en stor tillställning. När han just hade släppt en skiva och flera tjejer kastade sig om halsen på honom bara därför. Jag hatar sånt och satt ner och surade i gräset när han kom fram och hälsade. Jag pratade artigt men vägrade resa mig upp så att han kunde krama om mig. Precis hur barnsligt som helst.

Och nu skulle vi alltså mygla oss in bakom scenen som ett annat par fans. Hela bandet och några till sitter där. En kille jag via en f.d körtjej vet är en notorisk player tittar nyfiket på oss. Några tjejer granskar oss misstänksamt.Och så han. Håller mig i bakgrunden när kompis går fram och hälsar. Sen får han syn på mig, lyser upp och kommer fram och kramar om. Han är sig lik. Annan frisyr men samma breda axlar.

En vanlig vettig kille men med en retsam glimt i ögonen. Vi sitter ner och pratar en stund. Han är singel igen. Kan försörja sig på musik. Frågar om mig, jag svarar att jag trivs i Storstaden. Att jag inte har några planer på att flytta hem för gott, men att det är skönt att komma hem såhär ibland. Han har rest lite med bandet, jag har rest en del i jobbet. Men inte alls lika mycket nu. _"Det minns jag, säger han. Du ville då alltid ut och resa. Upptäcka världen. Men det är kul att se dig här igen.", säger han och ler sådär så att tjejerna börjar blänga misstänksamt på oss. Jag skyndar mig att byta ämne till lite skvaller om gemensamma bekanta från skoltiden (Sluta blänga nu brudar, jag tänker inte sno honom, we just go way back..)

Sen går han upp på scen och avslutar med att riva av en strålande cover på en av mina favoritlåtar. Precis så bra att jag får gåshud. Om han inte vore en sån retsticka fortfarande hade jag kanske övervägt att fråga chans på honom. Nu när jag inte kan fatta hur jag någonsin kunde tycka att han var på gränsen till tråkig.**

* Säger min mamma. Som känner hans släktingar.
** Han hade rutiga skjortor. Bondrutiga. Dessutom var han kompis med en lite halvnördig kille. Amen sånt gick ju bara bort.