Glad Pâques II

Att komma hem är ingen schlager. Inte när det blåser isvindar ute. Däremot är det:

*Grå Katten
Vaknar av att någon med iskalla små tassar hoppar upp i sängen. Någon som är upprörd för att det blåst i hans päls. Att vi familjemedlemmar sover i hans säng och slänger kläder på hans stol kan han möjligtvis tolerera. Speciellt om vi mutar honom med kattleksaker. Men att dra hem en massa annat löst folk på middag och besök är förbannat onödigt tycker han. Dessutom hade ingen av mattarna vett att uppskatta sorken han så stolt visade upp. Knappt hade han baxat den genom kattluckan innan den konfiskerades av husse.

*Systersonen: En cool liten kille. Som påminner mig om att göra roliga saker. Hoppa sönder isskorpan på vattenpölar. Kasta prick. Springa ikapp. Gömma påskägg med ledtrådar han får hitta.. Vars frågor mer rör sig om universums uppkomst och hur fort saker går än min singelstatus. Följdaktligen vilsamt att ta en promenad med när man behöver ta en paus från vuxenfolket.

*Lammning: Hade turen att få vara med om en lammning. Mitt under stormen föddes Saga och Simon. Två små darrande knytten. Livets mirakel. Fick hjälpa till att torka rent ett av dem för tackan orkade inte riktigt. Lite rörande häftigt. Tänkte på min kompis som pluggar till barnmorska. Måste vara både det bästa och det värsta man kan jobba med. Får slipper iallafall åka runt i taxi och leta plats på överfulla bb när det är dags.

*Släktmiddag: Då man blir förevisad kort man hade hoppats skulle ha självförstörts vid det här laget. Syssling N fiskar upp en stövel. Poserar med storgädda på ungefär ett halvt kilo. Jag och syrran med varsin abbore. Syssling N av mig upplurad på hästryggen. Hästrädd och allergisk. Tydligen hade jag övertalningsförmåga redan då. Ett trauma han gärna framhåller som minnesvärt. Typ varje gång vi ses. Hans (häst) tjej skrattar rått och berömmer min initativförmåga.

*Coola släktingen: Såpass många år äldre att varken jag eller syrran gått i samma klass. Men när vi var små var han den coolaste killen i området. Vet egentligen inte riktigt varför han omtaldes med sån vördnad. Kanske var det för att han såg bra ut, hade snygga, coola kläder. Kunde använda flerstaviga ord. Prata obehindrat med tjejer i nyktert tillstånd. Hursomhelst var han coolaste katten i stan.

Vi bodde i samma område, är släkt på långt håll och han brukade hälsa och byta några ord om vi sprang på varandra på stan. Den terminen han åkte samma buss som mig och till och med satt bredvid mig ibland fick jag sjukt mycket cred. "Känner du honom?" Brukade det avundsjukt heta. Undrar om han hade en aning om hur populär han var. Nu var det massor av år sedan vi sågs. Vi springer på varandra och jag kommer på mig själv med att bli sådär småstolt över att han genast känner igen mig. Själv är han numera en stadgad småbarnspappa. Försöker se vad som gjorde honom till en sån legend då. Kanske förmågan att säga exakt rätt saker. Lite avslappad attityd, vänligt nyfiken. Kanske är han lite cool ändå. Vilket skulle betyda att jag är en smula cool jag med. By association liksom. Visst då?

Frågar Killkusinen om hans omdöme. "Fjant" säger han. Fast han säger det snällt och det är ändå ganska högt betyg om en annan kille för att komma från honom.