Glad Pâques III

*Årets första grillfest. Åsynen av systersnubben i finskjorta och fleecetröja grillandes oxfilée. Boccia turnering med systersonen och hans kompis i mitt lag. Gott vitt Riesling vin. Systersnubben som socialiseringstränats av Storasyster. Numera är han riktigt pratsam på fester, även om han föredrar mindre sällskap.

*Kvällens roligaste festmix: Mannen som just sålt hus på Ekerö. Som pratar längtansfullt om hur fint där var när han var liten. Placerad brevid mannen som egentligen tycker att man borde asfaltera hela gnällön och göra om den till infartsparkering. Lite kul att höra deras försök till artighet.

* Kvällens Kaxigaste: Amerikanen som kompis släpade dit. Som bevisligen bott i flera främmande länder. Rest. Pluggat. Ändå så överamerikansk på alla sätt som går. Tog plats, skröt, kom med nedlåtande kommentarer och var allmänt tuppig med andra killar. Skar sig som en dåligt ihoprörd hovmästarsås mot den omgivande svenskheten. Underhållande men tröttsam. Behövde plockas ner på jorden som kompis diskret uttryckte det. Såklart man ställer upp, vem är jag att försitta ett tillfälle att tjafsa med en odräglig jänkare.

Han har snöat in på den svenska företeelsen med samboskap. Som han tycker verkar ogudaktigt onödig. Ren lathet. Kanske skulle vi behöva en svensk "las Vegas" där det är enklare att gifta sig föreslår han. Och en svensk Reno, med drive-through skilsmässa då med? fyller jag i. Han skrattar.

Så ska han demonstrera vilken tuffing han är och tar för sig av chilipepparfrukterna som skurits upp. Jag gör likadant men petar bort kärnorna som jag lärde mig i Frankrike. Blandar upp med bröd och ris och ser oberörd ut medans det börjar ryka ur öronen på amerikanen som tuggar chilikärnor och tömmer vattenglaset i panik. "You must think I'm a whimp". Skämtar han och förväntar sig försäkringar om vilken tuffing han är. "Actually I do" svarar jag lugnt och ler mitt raraste leende.

Det visas kort från syrrans bröllop. Jag och exet, leende finklädda. Han känner igen mig men frågar vem killen är. Jag berättar att vi inte är ihop längre. "But you're a gorgeous blonde, I bet you're glad you got rid of that guy, haw,haw". Säger han i ett försök att vara rolig. Känns konstigt, som någonsorts lojalitet ändå finns kvar. Jag motar bort honom, slänger lite käft om korkade amerikanska företeelser en stund.

Han försöker ge tillbaks med lite blondinskämt. Låter honom hållas en stund. Sedan frågar jag honom om han vet: -"What's black and blue and lying in a ditch?" (Det kan han inte svara på)
-"A brunette that's told too many blond jokes"
Det tycker han är hejdlöst roligt. Nästan som om han längtat efter lite mothugg.
När vi går insisterar han på hejdåkram. Sådär ett par sekunder för länge. "It was really, really nice to meet you, if you're ever in Chicago..." Sånt där man säger utan att det betyder ett dyft. Båda vet att sannolikheten att jag ringer är mindre än att Bush kommer ta krafttag mot den globala uppvärmningen.