And it gets even better...

Dramaqueendramat. The sequel.

Får ett samtal om det som hände. Inte dramaqueen själv som ringer. Hennes brorsa. Inte den spunkige fräknige lillebrorsan som pluggar på annan ort. Som förmodligen skulle ha sagt åt syrran att gå och kamma sig för fan och sluta vara så asjobbig jämt. Om han ens brytt sig. Nä, den bleksiktige mellanbrodern. Som var på samma ställe men inte riktigt med på allt som hände och han är mest lite förvirrad och tycker det är tråkigt att om vi är osams.

Han är en snäll kille som väl aldrig uttryckt en egen åsikt om någonting. Någonsin. Brukar mest hålla med storasyster. Och ursäkta alla hennes dumheter. Men visst jag har inget otalt med honom egentligen så jag låter honom prata på en stund, innan jag ger min version av det hela. Lyssnar på hur han bortförklarar hennes agerande med, "hon förstod nog inte", "hon menade nog inte" samt varierande bortförklaringar baserade på att "hon har ju det så jobbigt och alla är ju generellt så dumma emot henne. Nä han menar inte mig inte. det får jag inte tro".

Samtidigt som han säger att folk ju såklart har rätt att bli upprörda. Nejdå, hon vill inte att vi ska specialbehandla henne. Men i nästa mening kräver han att vi alla andra ska göra exakt just det. Stackaren vet inte vilket ben han ska stå på. Å ena sidan håller han med om att hon överreagerar. Å andra sidan får folk förstå att hon har jobbigt* just nu. Jag tar ett djupt andetag och försäkrar honom om att jag är väldigt medveten om det. Att jag kunde ha sagt en hel del saker jag med. Men att jag medvetet avstod av hänsyn till henne.

Det blir tyst i luren. Sedan frågar han försiktigt vad jag skulle ha sagt. ( Att hon inte är den enda vars förhållande tagit slut. Inte den enda jag känner som mått dåligt eller har känslomässigt baggage. Jag hade det skitjobbigt med exet på slutet. Många av mina andra vänner har upplevt både det ena och det andra. Men ingen, ingen annan, har tyckt att det är ett giltigt skäl att bete sig som en rabiat treåring så fort någon inte håller med en om allt. Men det säger jag inte rakt ut. Är ju ingen tävling i vem det är mest synd om här. Snarare vem som tycker mest synd om sig själv och den bucklan lär hon ta hem med råge.)

Han försöker släta över. Men erkänner samtidigt att hon har problem att umgås med folk just nu. Att hon just har brutit kontakten med två av sina närmaste vänner av liknande skäl. Att hon upplever att alla bara tjatar och ställer krav.

Svarar honom att jag kan förstå det. Det är just så man kan känna det om man är låg själv. Men då är det lite troligare att problemet kanske ligger hos en själv än att det är fel på precis alla andra. Hur gärna jag än ville är det inget jag eller någon annan kan hjälpa henne med. Att det är något hon måste ta ansvar för att lösa själv.

Ofta får man efteråt en känsla av att det var inte så farligt. Det är inte ens fel att två träter. Men på något sätt blir jag inte mindre förbannad den här gången. Snarare tvärtom.

Han frågar ängsligt om jag har berättat för resten av tjejgänget. Ja, "han menar naturligtvis inte att jag inte får prata med vem jag vill. Men.."Nej, jag skulle kunna ringt runt till varenda kotte och fått medhåll eftersom majoriteten redan tröttnat på hennes uppträdanden. Men jag vill inte lägga min energi på det. Inte åt något håll. Har berättat för de två närmaste som råkade ringa precis efter, för reality check(kompis M och så S). Det räcker så.

Just nu känns det verkligen som min kvot för intriger och dramor är fylld. Med råge. Det brukar ju sägas att det var just det här vi människor utvecklade en så energikrävande och känslig hjärna för. Att intrigera. Skapa pakter och allianser.

Det kliar i mig att skicka ett argt mejl. Eller kanske borde jag i konsekvensens namn be min syster göra det? Så kan vi ha en riktig släktfejd. The Old Fashion Way. Nej, har bättre saker för mig. Hör jag inget mer släpper jag det nu.

* Jobbigt? Nja. Har hetat så för alla möjliga småsaker av och till i rätt många år nu. Det skulle vara rätt trångt i den klubben nu om alla hade samma inställning.