No Pain- No Gain?

Kände att jag slöat till på sistone. Blivit bekväm. Var dags att dra på träningen lite. Så jag bokade in ett instruktörspass med hon-min-favorit-och-förebild-på-gymet. Hon som man blir glad av att bara se. Hon frågade om det var länge sen jag styrketränade. Jag skruvade på mig. Mumlade skuldmedvetet. Jag är typen som gärna dröjer mig kvar extralänge på Stairmastern för att det känns mindre jobbigt än att skutta snabbt vidare till styrketräningen.

De senaste månaderna har jag maskat nästan helt om jag ska vara ärlig. Men nu var jag ju tvungen att göra en insats. Låta påskina att jag var lika entusiastisk i styrketräningssalen som på hennes pass. Entusiastiskt gav jag mig i kast med nytt träningsprogram. Gav allt jag hade. Och uppenbarligen lite till. Speciellt på såna övningar som hon sa var bra rump och magträning. Tror jag sträckte något. En magmuskel.

Min automatiska tanke var att det måste vara inbillning. Man kan inte sträcka en magmuskel. Men när det inbillade fortsatte att göra ont när jag skulle lyfta något tungt dagen därpå ansåg jag att det var dax att göra något. Åtminstone gnälla till mig lite sympati från omgivningen. Passade på att ynka mig lite i närvaro av sjukvårdskunnig bekant nu i helgen. Han erbjöd sig bredvilligt att klämma lite på min mage.

Stolt* och redo att inhämta beröm för min träningsnit drog jag upp tröjan. Han klämde. Förkunnade därpå högt och tydligt att det kändes mjukt och bra. Mjukt och bra? Sen försökte han urskulda sig genom att hävda att han bara menat att ingenting kändes konstigt eller icke helt. Hmpf. Han är numera avförd från min mentala lista över folk som är sympatiska.


* Okej den är inte stenhård. Men så jävla illa ser den faktiskt inte ut.