En sån där dag då det känns lite jobbigt att det inte är närmare hem. Och nej, jag behövde inte skicka något kort eller så. Får tag på honom på mobilen. I full färd med något typiskt pappa-projekt*. Men han blir alltid glad när jag ringer. Han säger att han har följt mitt råd och bytt den värdelösa hightech mobilen på firman mot något mer Hemstadsrobust.
Så nu ska han förhoppningsvis inte ringa upp Australien eller messa mig tio gånger om dagen varje gång det är bråttom och han glömmer knapplåset. Han säger det först den här gången. Att det är synd att vi inte bor i samma stad. Där det vore så mycket enklare att bara åka över och ta en kopp kaffe ihop. Och det är då jag känner den där lilla välbekanta klumpen i magen. Saknad.
Jo, han har sina sidor pappa. Egensinnig och envis som få. Typisk chef, van att bestämma. Kanske tur att han fick två egensinniga döttrar som gjorde som de ville iallafall. Men ändå. Han är min pappa. Som jag är stolt över.
* Om det inte är jobbrelaterat brukar det innehålla verktyg och ibland kärva manliga diskussioner med andra Hemstadspappor.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment