Helgens totalt onödiga drama

En riktig dramaqueen i bekantskapskretsen. Har behandlat henne med silkesvantar förut. För det är synd om henne. För att hennes kille dumpat henne för en annan*. För hon har haft det jobbigt. För hon är så känslig och så vidare in i absurbdum. No more. Det är inte bara hon som har det rörigt på jobbet. Inte bara hon som kan ta illa upp av saker folk säger. Inte bara runt henne hela världen kretsar. Det är dax att hon lär sig det nu.

Jag är så less på dramaqueens som alla ska ta special hänsyn till men inte är beredda att tänka sig för alls själva. Det var en skitsak egentligen. En öm tå. Som hon fortsatte harva på tills jag fick nog och sa ifrån. Ångrar inte ett ord. Var på mig det gjorde ont. Ändå var jag som kämpade för att hålla mig lugn. Hon som fick värsta utbrottet och stormade ut. Med en reaktion så surrealistisk så att jag blev alldelles chockad.

Ändå har jag sett henne göra så emot andra. För det är inte hennes fel. Alltid alla andras. Enligt henne. Men på något sätt har jag väl inbillat mig att det aldrig skulle hända mig, att jag är imun på något sätt. För jag brukar ju vara den diplomatiska. Inte den som är i konflikternas centrum. Hon har gjort sig ovän med folk på löpande band nu. I helgen var det alltså min tur. Jag kunde ha frågat om hon blivit helt j-vla dum i huvudet helt plötsligt. Men lät bli. Att svaret på den frågan var ja framstod ändå som tämligen uppenbart. Obehagligt var det iaf. Bet ihop som fasen för att inte sänka mig riktigt till hennes nivå. Måste jag göra det vill jag vänta tills jag samlat mig. Vet exakt vad jag säger.

Lite senare ringer S och försöker övertyga mig om att gå ut med henne och hennes nya kille. Tackar nej eftersom jag har andra planer men passar på att göra en realitycheck. Säger exakt samma sak till S, frågar henne om jag just slagit i huvudet väldigt hårt eller om det är något väldigt konstigt här. Hon skrattar. Säger att dramaqueen är fan inte klok. Att jag inte ska ta åt mig. Att just det här är hennes taktik. Att provocera fram en reaktion. Skrapa på någons sår tills det blöder och hon får en reaktion. Som hon sedan kan använda som förevändning för att ställa till med en scen och hävda att alla är så dumma emot henne.

För det är ju bara hon som kan ta illa upp. Ingen annan. Sen påminner S mig om när hon gjorde precis samma sak emot henne för ungefär hundrade gången. Fast S fick nog och gav igen med exakt samma mynt. Sedan dess har hon minsan inte vågat mopsa sig mot S igen. Det tycker hon jag också ska göra om hon gör något liknande igen. Jag svarar att jag inte vill göra någon stor grej av det hela. Väljer att lägga min energi på annat och låta vara udda vara jämt. Men jag tänker inte tolerera ett endaste oöverlagt pip till från hennes sida. Då hugger jag snabbt som fan. Och till skillnad emot dramaqueen kommer jag veta exakt vad jag håller på med och vad jag vill ha sagt.

Men det är inget jag önskar. Jobbtrassel är en sak men om det var något jag lärde mig när det var jobbigt med exet, är det hur jobbiga komplicerade relationer i privatlivet är. Hur mycket mer energi det slukar, energi som jag hellre skulle lägga på annat.

Däremot tycker jag det är obehagligt att jag inte såg det här komma. S påstår att dramaqueen nog bara är avundsjuk på mig. För att hon är några år äldre än oss, känner sig gammal och misslyckad. Inte klarar av ett längre förhållande. Medans jag är den typiska flickvännetypen även fast jag är singel just nu. Tycker det verkar aningens långsökt. Men det är skönt att prata med S. En normal människa. Som inte skulle säga allt det här om hon inte menade det. För det är inte hennes stil.

S erbjuder sig att de ska komma över och hälla i mig lite sprit och hålla mig sällskap tills jag blir lite gladare igen, även om jag inte ska med ut. Jag tackar nej och hon släpper mig sedan jag dyrt och heligt lovat att inte på något sätt höra av mig till dramaqueen. Inte förrän hon bett om ursäkt.

Sen lagar jag kycklingpasta åt klasskompis från Hemstaden jag träffar alltför sällan. Som kommer över för tjejkväll. Ironiskt nog har hon samma förnamn som dramaqueen. Ändå befinner de sig i var sin ände på Richterskalan. Klasskompis är lugnet och eftertänksamheten själv. Har känt henne sedan mellanstadiet och aldrig sett henne flippa sådär fullständigt ur på någon. Någonsin. Nästan ordentlig i överkant. Men efter en dag med dramaqueens lunchuppträdande uppskattar jag henne mer än någonsin. Så skönt att umgås med någon som är stabil. Normal. Well behaved.



* Efter i helgen kan jag inte säga att jag inte förstår honom. Faktiskt. Skulle sprungit fort som fan om jag vore kille och upptäckte att tjejen jag var ihop med var en så jobbig. Vilket jag skulle ha kunnat säga om jag hade velat ge henne en riktig orsak att få utbrott över.