Helgen

Planen var att ta det lugnt. Tvätta kläder göra iordning saker. Storstäda och förbereda för packning/bröllop jag ska på innan avresan. Inhandla det sista. Allt sånt där tråkigt vardagstjafs som vi stackare som inte hafva någon stab av tjänstefolk ibland behöva befatta oss med. Röra på mig och äta bara ytterst lite vääldigt slöa kolhydrater, ingen alkohol.

Så ringer telefonen oavbrutet. Det började redan i fredagskväll. Sms från kompis från Hemstaden. -"Hej, vad gör du? :)" (svarar att jag är hemma o tar det lugnt, frågar vad de gör.) -"Dricker vin med...." Sju miljoner sms senare när hon är ensam ringer hon upp. Vill prata ut. Vi har inte haft så mycket kontakt sedan en historia som har med exet att göra. Där även hennes syrra är inblandad. En enda gigantisk lojalitetskonflikt som ingen av oss bett om. Båda är ledsna för det men har inte riktigt tagit tag i eländet. Känner henne såpass att jag vet att hon behövt tanka upp en del flytande mod och peppning från omgivningen för att ringa det samtalet. Vi som stod så nära. Och så blev det som det blev. Fan. Har svårt att hålla tillbaks tårarna när jag känner hur saker kommer tillbaks, när hon säger att hon saknar mig. Inser att det inte är rätt tillfälle och behärskar mig. Låter henne prata. Vad jag har att säga kommer jag att säga när hon är nykter. Hon har tagit första steget, även om hennes tajming var urusel.


Lördag: Prova kläder med tjejkompis. Klänning till ett bröllop jag ska på nästa helg. Kompis dras med och provar lite hon med. Lite som när man var liten och provade prinsess klänningar. Aningens småstressad för att affären snart ska stänga dyker jag in i en snäv historia med en massa veck. Visar sig ha udda passform. Får på mig den men inte av. Sitter stenhårt på ett ställe som man inte vill ha hjälp av manlig butikspersonal att få loss. Kompis tillkallas och drar för kung och fosterland under det att jag kämpar för att få luft under det hårt åtsmitande tyghelvetet som varken vill upp eller ner. Tills kompis hittar en liten dragkedja fiffigt gömd under tygvecken och jag hur lätt som helst får av mig eländet. When a blonde leads a blonde ni vet..

Bättre lycka har vi i nästa affär. Kompis övertalar mig att prova ett litet slinkigt fodral med smal midja och axelband som visar sig sitta perfekt.En sån där man ser smal och snygg ut i. Kramar om kompis i pur glädje över att klänningsjakten lyckats. Byte nedlagt.

Dax att att åka hem till kompis och kolla på ESC. Skutta runt och dansa till Arken och teletubbisarna med kompis. Hennes kille skakade på huvudet åt oss och suckade åt att han missade det där Hong-Kong actionen med två brudar som slåss.

Nästan hemma från kompis i lördagsnatten möter jag en tjej och en kille i övre tonåren. Mitt i värsta svartsjukegrälet. Han anklagar henne för att vara otrogen med en annan kille. Hon hävdar att det inte hänt något. Jag går om hörnet och stelnar till när jag hör den där svartsjukt elaka rösten han har när han anklagar henne för att ljuga. Får mig att minnas sånt där man inte vill minnas. Stannar någon minut bara för att förvissa mig om att det bara är hans egen mobiltelefon och en parksoffa som han ger sig på. Att tjejen klarar av honom. Han låter tjejen gå vidare. Kanske gör hon slut, kanske lär han sig att hantera att hon pratar med andra killar. Går upp och är både ledsen och lättad att bo ensam. Ingen att behöva redovisa varje steg för. Men ingen att tröstas av mitt i natten.