Gårdagskvällen: Svampexcursion i Bratskogen

Utgång på en vardag. Igen. För att hålla på min ordentliga jobbimage smet jag hem och bytte om till den nya gröna toppen, svarta byxor och kavaj. Uppsatt hår och matchande smink. Blev faktiskt nöjd med resultatet. Med att inte behöva "klä ner mig" längre. Att inte längre bo ihop med någon som man behöver lugna jämt, som ifrågasätter varför jag gör mig så fin om jag bara ska ut och äta med en tjejkompis. Som anar ugglor även i mossar där det inte finns några. Så skönt att slippa.

Träffar klasskompis är från Hemstaden. En av de få som lyckats göra karriär och får åka till Storstaden ibland på businezz. Innan hon kom så långt åkte hon inte utanför Hemstaden i onödan och har således begränsad (för att inte säga obefintlig) lokalkännedom här i stan.

Hon säger: "bestäm du vart vi ska träffas. Men ta någonstans dit man hittar." Okej. Man hittar till följande ställen: Spottkoppen på t-centralen. Åhléns City (stora entreen endast), samt Den Där Stora Betongsvampen(svampen vid stureplan.) Allt annat är överkurs och kan resultera i att du får ordna skallgångskedjor efter förvirrade Hemstadsmänniskor som klivit på fel tåg och missuppfattat t-bane uppgångar osv. Således Svampen. Hon är i god tid, jag är exakt på klockslaget. Med andan i halsen. Precis som i skolan.

Första stället vi går in på är lite för trendigt. Höga barstolar eller små soffbord att balansera maten på. Självservering. Som i skolmatsalen viskar hon. Brat-alert nine o'clock svarar jag. Hon skrattar. Tittar fascinerat på två backslick som glider förbi. Lokala sevärdheter att återberätta när hon kommer hem.

Föreslår East. Som faller på sin stora sushi disk vid entreen. Kompis backar skräckslaget mot utgången. Sushiskräcken lyser i ögonen. Inga löften om att det även finns varm mat, kan blidka henne. Ute regnar det iskallt regn. Jag ger mig. Förelår närmste italienska ställe. Rekorderlig mat som alltid går hem hos Hemstadsfolket. Själv är jag nöjd bara jag får sitta inomhus. Utan att behöva klättra upp på en två meter hög barstol först. Helst med minimalt antal backslick i omgivningen.

Tredje stället gillt alltså. Blond servitör som kallar oss "flickor" och inte visste hur väl han ville oss. I väntan på ett ledigt bord sitter vi i bardelen med varsitt glas mousserande. Som vi fått beställa sedan servitören först noga försäkrat sig om att vi båda var över arton. För att hans chef krävde att han skulle fråga alla han inte var säker på.. Redan där hade han gjort sig förtjänt av dricksen. Fjäsk går hem.
Om inte annat så att han kan köpa nya linser..

Sedan:

* Pasta med portabello och lax i tryffel nånting sås.Kötträtt åt fiskhatande kompis. Plus vin. Plus mera vin. Plus capuccino så att åtminstone någon av oss skulle hitta hem.
* Massor av skvaller.
*Två praktical jokes utförda av servitören. Som först låtsades servera fisk till erkänt fiskofobisk kompis (hennes min var obetalbar.) Sedan när jag hånskrattat klart låtsades han tappa en capuccino. Som jag fångade. Och till min förvåning visade den sig innehålla papper. Min min var nog ganska obetalbar den med.


* Kompis som i halvtid tittar på klockan och krasst konstaterade:
"Jaha, nu har nog Johan somnat framför tv:n hemma. Sen så vaknar han vid 2 tiden av att han fryser. Eller också kom han ihåg filten och då vaknar han på morgonen i tv soffan..."
Okej, alla som undrar varför jag lämnade Hemstaden och Hemstadsmännen så fort jag kunde efter gymnasiet. Där har ni svaret. Johan är ändå snäll. Lättroad. Äter allt man sätter fram åt honom. Säger att det är gott. Tar om tre gånger. Har fast jobb. Men det är hon som står för karriären i den familjen. För framtidsplanerna. De har köpt hus. Planerar barn. Det kunde ha varit mitt liv. I bästa fall. Om jag hade valt att stanna kvar.


* Affärsmän. Som ville ha med oss och fira. Oklart vad. Det fick de inte.

* Ett gäng unga engelsmän. Som katten klätt upp. Och släpat in. Men de var trevliga.

Ett par turer senare försöker jag avrunda med att förvissa mig om att kompis hittar sista biten tillbaks till hotellet själv. Det gör hon inte.
Hon (efter ett par glas vin å vilse i Storstaden): "Meen dit kan vi väl gå? Där är ju en massa folk? (pekar diffust uppåt en upplyst Grev Tureg)
Och om jag går ditåt så kommer jag väl till hotellet så småningom?
Jag (som hade hoppats kunna vika av ner i t-banan) Pedagogiskt: Neej. De är parallella gator. Du vet som i aldrig korsande? *suck*
Slutade med att jag fick följa henne tills vi såg hotellet. Lantisar är fan otroliga ibland..

Kul kväll var det iallafall. Mindre kul när jag släpade mig till träningen tidigt i morse. Ikväll blir en lugn kväll. Omladdning.