Tisdagsmiddag med barndomskompis

Vi gick i samma klass i Hemstaden. Ingen av oss bor kvar. Jag flyttade till Storstaden och hon flyttade norrut. När vi träffas faller vi genast in i gamla roller, jag är den livliga, sociala. Hon är den lugna, stabila med fötterna på jorden och välgenomtänkta livsval. Jag var den som på något sätt hade det lite lättare för mig då. Idag har hon en högre examen än mig, idag är det henne jag ringer och frågar om råd om fonder och ekonomiska val jag inte ens orkar sätta mig in i.

Det är speciellt med nära barndomskompisar, en speciell jargong. Hon är i stan över dagen för jobb. Innan vi träffas har hon hunnit springa runt på stan och handla lite. Hon halar fram en överaskningspresent, fint inslagna tvålar från en butik hon vet att jag gillar. Jag tackar henne genom att fråga om hon tycker att jag ser speciellt smutsig ut/i behov av tvål? Vi skrattar. Hon bjuder på middagen. Nästa gång kommer jag att ta det. Gör en mental notering om att skicka henne någon kul grej vid tillfälle.


Ingen av oss bor längre kvar i Hemstaden. Men hon bär mer småstadsosäkerhet än vad jag gör. Hon är så duktig på sitt jobb att Storstadsfolket flyger* in henne speciellt för att lära dem. Ändå ursäktar hon sig för att hon är en sån lantis att hon inte vet vad en café cortado** är. Typisk småstadsosäkerhet. Undrar ibland var den kommer ifrån.


Vi babblar på och tiden går som vanligt alldelles för fort. Så fort att vi får damma av den gamla hederliga sportgrenen "spurta till tåget". Hon hinner med tåget men eftersom hon inte hann köpa någon bok tillbringar hon ett par timmar med att spamma inboxen i min mobil med småobscena historier. Sånt jag antar att jag borde bespara era små söta öron ifrån.


* Ja, hon brukar be om att bokas på tåg när det går för att inte flyga i onödan.
** Cortado? Espresso med bara en liten skvätt mjölk i. Så himla avancerat var det..