Hästhelg

Träffa bästaste kompis M. Hennes föräldrar och andra släktingar. Släktingar och kompisar i 15-18 årsåldern som absolut tyckte jag måste se det viktigaste på ön först. Stallet. Privatstall på landet. Folk som faktiskt är vänliga och trevliga. Tycker att ens helskodda ridbyxor är snygga trots att de är minst fjolårets modell. Erbjuder en fika. Och bara sådär frågar om man vill låna en häst att rida ut på. För att de "hinner inte rida båda idag och det är bara bra om han får komma ut och jobba lite. Fast byt till hackamore om ni rider ut ett gäng, han är bussigast på det."

Först blir vi bjudna på stallfika. Sen erbjudna en extra häst, så att vi slipper turas om med den häst hennes släkt har. Jag blir nästan misstänksam. När folk i stan sådär utan vidare erbjuder en att rida deras häst brukar det alltid vara någon liten detalj de glömt att nämna. Som att de två senaste som försökte fortfarande ligger på intensiven och att hästen sedan dess stått inne och laddat på full kraftranson utan att någon vågat plocka ut den. M tror sig veta att han är okej och vi bestämmer att det var alltför länge sen vi red ut ihop. Faktum är att det var ett tag sen vi red någon av oss så tanken är att vi ska ta det lite lugnt och fint.

Lånehästen Walle* är mycket riktigt pigg men ändå ganska bussig. Åtminstone sedan jag lyckats övertyga honom om att "vi stutsar inte fram bara för att det är så kul att komma ut, utan håller oss till sedvanliga gångarter.. På köpet får vi en mycket gladare människa på ryggen. Dessutom bör vi hålla avstånd till det griniga stoet framför om vi inte vill riskera att få en arg hov i nyllet."

Det går bra. Mycket bra. Jag och M ler kaxigt. Säger till varandra att det här med ridning ju är ränder som aldrig går ur, trots att det går långt emellan gångerna numera. Kakbit. Så när de söta små tonåriga hästtjejerna vi haft ridsällskap med frågar om vi inte vill hänga med dem hela vägen och rida det långa spåret istället för att vika av så hänger vi självfallet på. Tar tillfället i akt att komma ut i den kargt vackra önaturen. Galoppera över fält och trava genom tallskog. Till och med ta några små skutt på vägen. Nostalgi. Hästlycka. Som jag har saknat det.

Mot slutet börjar det gå upp för oss att det det liksom bara är vi i gänget som inte tränar två hästar om dagen och tävlar regelbundet. Småtjejerna tackar glatt för sällskapet och stutsar piggt vidare in till stallet. Jag och M hasar av, tappert leende. Nästan men-hjälp-tant-till-rullatorn-varning på oss i jämförelse.

Sen åker vi hem till middag och gott rödvin. För att vi kan. För att vi är vuxna nu.
Sen ligger vi utslagna i varsin soffa, med en brasa i öppna spisen. Pratar gamla minnen och peppar upp våra stukade egon med forntida stordåd tills det är dags att gå ut och titta på stjärnorna. Fundera på hur det vore att göra som M. Skita i allt och bara byta liv. Om det är osjälvständigt av mig att inte vilja ta det klivet ensam. Inte utan en man som kan visa en stjärnorna**.


* Nä, såklart att det stod något mycket mer komplicerat än så på hans stamtavla. Men till vardags kallades han för Walle. M erbjöd mig att byta men jag höll fast vid att rida en fullstor häst när jag väl blir erbjuden. Annars brukar jag mest få förfrågan om att rida bråkiga ponnier eller nästan oinridna hästar numera.

** M är mer självständig. Lite tuffare. Lite mer van att leva singel i perioder och klara sig själv.