Saknad efter en liten pälsboll

Förra helgen åkte jag hem till Hemstaden. Körde upp en bil som skulle ställas av för vintern. Kom fram ovanligt sent*. Alla sover. Eller nästan alla. Knallar in i mitt gamla rum och möts av någon som börjar spinna så fort han får syn på mig. Han har väntat**. Jag klappar och pratar med honom en stund. Han kollar in min väska. Nosar nyfiket för att utesluta att jag inte medfört något för katt ätbart.

Sen får han plötsligt en viktig min. Kan inte stanna och prata längre. Jag förstår. Han är en katt med jobb. Han har ett revir att bevaka. Jaktmarker att hålla under uppsikt. Han har egen dörr. Går och kommer som han känner för.

Han är inte den tjusigaste katt familjen haft. Inte en smäcker halvsiames eller nätt liten katttjej med silkeslen päls. Mer en vanlig bondkatt, lite grabbig i sättet. Tuff och muskulös med rejäla tassar. Och en utmärkt jägare som håller gnagarbeståndet på lämplig nivå i närheten av hus och hem.

Passar på att borsta pälsen på honom när jag ändå är hemma. Smågrälar på honom för att han är lite rufsig i pälsen. Och på mamma för att han blivit lite väl rund om magen. Grå Katten tar det med ro. Spinner glatt och låter sig nådigt borstas. Biter lite diskret i borstskaftet när han tycker det är räcker. Mamma däremot muttrar om att han minsann är "en lagom tjock herre i sina bästa år***". Hon har inte alls börjat övergöda honom****. Inte då.

Saken kompliceras en aning av att Grå Kattens attityd till den mesta kattmaten ungefär är "men det där kan du väl äta själv om du tycker det verkar så apptitretande. Ge mig människomat och den där dyraste torrmaten man köper hos veterinären. Helst kött och inte fisk eller nåt annat fjolligt. Möjligen lax. I övrigt fångar jag min egen mat tack."

Grå Katten ser det som sin uppgift att hålla ett vakande öga på sina människor. Vid behov aktivera dem lite. Ljudlöst smyga på dem. Som när jag går på skogspromenad med mamma. Plötsligt kommer en pälsboll flygande från ingenstans, mellanlandar på mina fötter och stutsar glatt vidare. Skulle bara fattas att vi skulle gå iväg utan honom. Fast vi får inte gå för långt. Då jamar han argt tills vi fattar att det är dax att gå tillbaka. Sen underhåller han oss med att demonstrera vilken hejar han är på att klättra i träd. Man ska titta beundrande. Tala om vad duktig och modig han är. Så typiskt kattkillar. Eller killar i allmänhet föressten.

Han är en cool katt. Som inte ens blir oroad när vi ser en räv skynda förbi i skogen. Han är lika kvällspigg som jag. Lite smått odräglig. Men söt. Och varje gång jag åker från Hemstaden känns det faktiskt lite tomt. Som om något saknas här i stan. Något med morrhår.


* Senare än jag hade tänkt. Fanns ingen hejd på allt strul på fredag eftermiddag.
** Han känner alltid på sig när jag kommer hem. Antingen sitter han på trappen utanför eller ihoprullad på en stol i mitt gamla rum. Så att jag inte ska missa honom.
*** Mamma är en aning inkonsekvent där. Kan säga rätt taskiga saker om tjejer som går upp i vikt. Men män och hankatter är uppenbarligen bara gulligt runda.

**** Nä det är inte snällt att övergöda husdjur. Bara jobbigt för dem.